”Rika chefer är elaka”

06 september 2010

Kommentar, Nyheter

När makten över Volvo Personvagnar med en nästan övertydlig symbolik nu flyttats från Detroit till Shanghai, frågar sig många vad det innebär. Även om de högre cheferna utan minsta ironi börjat kalla Geelys ägare för ”ordförande Li”, handlar det för oss längre ner i pyramiden mest om nya ansikten ovanför slipsarna åtminstone till en början.

Kanske borde vi ändå kolla en detalj: hur mycket de nya direktörerna tjänar. En färsk forskningsrapport, When Executives Rake in Millions: Meanness in Organizations, hävdar nämligen att det finns ett tydligt samband mellan deras löner och hur elaka de kommer att vara mot oss.

Forskarna tog uppgifter ur en stor databas, där företag löpande bedömts för sin personalpolitik, och samkörde dem med VD-lönerna. Sambandet var tydligt: ju större lönegap mellan ledning och anställda desto brutalare personalpolitik. Hur detta fungerade psykologiskt belyste de genom ett laboratorieförsök där ett antal personer fick tävla om att antingen bli chef eller anställd. I själva verket blev alla ”chefer”, men medan vissa fick veta att de besegrat sin motpart överlägset sades andra ha vunnit knappt. När de icke-existerande anställdas resultat rapporterades visade sig de som inbillats vara överlägsna vara betydligt snabbare med att göra sig av med ”anställda” än de som trodde sig vara mer jämlika.
Lönen är en tung symbol. Ju starkare makten i toppen uppfattas, desto mer av företagets framgångar (mer sällan dess misslyckanden) härleds till ledningen istället för till dem som gör det konkreta jobbet. De anställda reduceras till objekt, instrument som mästaren trakterar och kan byta ut efter behag. Årtionden av fjäsk för näringslivets toppar har förstärkt denna uppblåsta självbild och därmed tendensen att behandla undersåtarna godtyckligt.
Tydligast är det i USA där VD-lönerna exploderat och fackföreningarna drivits på reträtt, men även svenska direktörslöner och -egon har stigit mot skyn i takt med att jämlikheten rensats ut från den politiska dagordningen.

Tar man rapporten på allvar borde VD-lönerna bli en viktig facklig stridsfråga, att minska de astronomiska direktörslönerna skulle förbättra arbetsmiljön för alla anställda. Chansen är dock liten att våra fack tar upp frågan, inte bara för att våra fackliga ledare sällan utmanar makten; kritiken skulle lätt spilla över på dem själva. Visserligen är det en avgrund mellan lönerna för LO- och TCO-topparna och näringslivet, men redan ett lönegap på 3-4 gånger mot medlemmarna gör att våra fackliga ledare lever ett annat liv och lätt kan uppfatta sig som viktigare än vi.
Ytterligare ett skäl att sänka lönerna för de fackliga representanterna till medlemmarnas nivå.

Lars Henriksson

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.