”Jobbcoacherna”

06 september 2010

Inrikes, Nyheter

Det var arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin som i slutet på 2008 avsatte tre miljarder för att förhindra ett katastrofscenario på den svenska arbetsmarknaden. Ett halvår senare hade Arbetsförmedlingen redan kontrakterat 952 privata jobbcoachbolag med uppgiften att göra de arbetslösa bättre på att söka jobb. Ett år senare var fiaskot ett faktum. Jobbcoacherna tillförde ingenting i stävjandet av arbetslösheten, utan utförde istället spekulativa älska-dig-själv-sessioner med de arbetssökande. Ändå fortsätter det bisarra fenomenet.

Kåge Jonsson och Håkan Pieniowski har gjort den lysande dokumentären Jobbcoacherna om regeringens beslut att få folk i arbete med hjälp av så kallade coacher, hos vilka förmågan att få ett jobb enbart tycks hänga på den egna individens kvaliteter. Filmen ger också en viktig och belysande inblick i hur människosynen i Sverige har förändrats till att bli extremt individbaserat där allt handlar om att konkurrera med andra för sin överlevnad.
Om man läst om jobbcoacher eller känt någon som gått hos en, vet man att de är knäppa. Men det är ändå fascinerande att se exakt hur knäppa. På privatföretaget Existens (som är ett av de företag som samarbetar med Arbetsförmedlingen) virvlar de blivande coacherna runt med slutna ögon i frigörande dans. De befinner sig på en kursgård där de talar om energier som sätts i rörelse, och om att ”känna känslan i kroppen just här och nu”. Coachutbildningen är som ett nyreligiöst sektläger där vuxna leker omkring i ett hopplock av senaste tidens alternativa andlighetstrender (introvert dans, handpåläggning, havsbrus på CD) kombinerat med försäljningstankar i individualistiska självpeppningsmantran (”jag är stark” ”jag är fylld av kärlek” etc.)
Klipp till kön på Arbetsförmedlingen i Eskilstuna där tatuerade arbetarkillar och sjalbeklädda kvinnor står med kölappen i handen och håglöst väntar på sin tur, kanske för att träffa en jobbcoach. Kontrasten är total.

I en tid där samhället fallerat att ta hand om alla sina medborgare, förskjuter man den misslyckade politiken till de enskilda människorna: de är skyldiga till sin egen situation. Hur bra du presenterar dig själv är allt som räknas på den krassa arbetsmarknaden. Således är det också personens egen lathet och osäkerhet som gjort denne arbetslös. Vissa av de drabbade köper det, och det är sorgligt att se. Unga arbetslösa är en utsatt och maktlös grupp, så när en beskäftig jobbcoach kommer in och pratar kroppsspråk och försäljning av jaget blir man både sorgsen och arg.
De behöver få höra någon som säger: ”Tyvärr ser samhället ut så här just nu, det är skitsvårt att hitta jobb och det är inte ditt fel!”. Istället får vi höra Arbetsförmedlingens jobbcoach säga till sin klient: ”Det är du som ska ut och söka jobb, inte jag. Jag har mitt jobb.” Så ställs vi mot varandra, som hårt konkurrerande individer. Jag har jobb, men inte du. Synd för dig!
Ingenstans, någon gång nämns de verkliga orsakerna till den höga arbetslösheten: lågkonjunktur, ekonomisk kris, borgerlig politik, nedskärningar, privatisering, urbanisering… Inte ett ord om att samhället har förändrats och att vissa – väldigt många – orättvist kommer i kläm. Det enda snacket som förs är: ”Du måste sälja dig själv, du måste visa glädje!”, ”Du måste bevisa att du har social kompetens om du har skrivit att du har det i ditt CV. Ditt kroppsspråk avslöjar dig.”

En arbetssökande, en kvinna som ser trött och ledsen ut, berättar för sin jobbcoach att det är jobbigt varje gång hon måste rapportera in till a-kassan, att hon gått arbetslös i två veckor till. Jobbcoachens respons är att be henne sluta ögonen och visualisera en strand där hon ligger och har det bra. Nästa vecka får hon visualisera sig själv på en brygga. Coachen avslutar med att säga: ”Kom ihåg att du är stark, modig och vacker!”
Så fint. Vi har ett kaos på arbetsmarknaden som knäcker folk. Arbetsförmedlingen är helt oförmögen att förmedla några jobb, det enda de kan förmedla är någon som säger åt en att man är snygg. Det är väl fint att de försöker peppa sina klienter, men jag betvivlar att de här människorna verkligen bad om självförverkligande terapisamtal. De skulle nog hellre önska sig – het gissning – en fast anställning.

Vi ser också en ung kille som berättar för sin jobbcoach att det är knäckande att leva på existensminimum: ”att bara existera, inte leva på riktigt” och få banala förslag från omgivning om att jogga eller sola. ”Tänk om jag inte gillar att jogga eller sola då?” suckar han uppgivet. På detta ger coachen honom en avhyvling och klagar på att han är negativ. ”Du kommer dra ner mig i ditt svarta hål.” Hon dristar sig till och med till att skaka på huvudet och säga ”dagens ungdom!” som om vi verkligen levde på 50-talet – vilket det känns som när man bevittnar detta snedvridna skådespel med pöbel och auktoritär.
Det enda humana vore att skippa jobbcoacherna helt och hållet och låta de där tre miljarderna satsas på att skapa andra jobb. Vad sägs om inom sjukvården eller barnomsorgen? Visserligen skulle jobbcoacherna själva stå där utan jobb, men vi skulle åtminstone slippa en förödmjukade instans i arbetslöshetsträsket.
Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

Jobbcoacherna går att se på lördag 4 sep kl 13.05 på SVT2 och kl 23.00 på SVT24 samt på svtplay.se t.o.m. 28 sep.

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.