Vilken skola väntar efter valet?

31 augusti 2010

Analys, Nyheter, Politik

Skolan är den viktigaste frågan i valet, anser väljarna, enligt en undersökning nyligen. Märkligt nog kom den på första plats bland väljare inom båda blocken, före arbetslöshet, vård, omsorg, ekonomi. Undersökningen gjordes i juni, och sedan dess har det kommit rader av utspel kring skolan. Regeringen har också länge utlovat en ny läroplan, skriver Alex Fuentes, som har lång erfarenhet av arbetet inom skolan. Här berättar han om den svenska skolans långa och slingrande väg från läroplan till läroplan. Ska den nya läroplanen ge oss en skola som handlar om EU:s ”nyckelkompetenser”, så att Sverige ska kunna konkurrera ”på den globala marknaden”?

Skolverket har fått i uppdrag att ta fram en ny läroplan för skolan. Det krävs ett stort förberedelsearbete innan man antar en ny läroplan. Den moderatledda regeringen har länge aviserat en ny läroplan, och oppositionen ämnar inte stoppa den nya läroplanen ifall man hamnar i regeringsställning. Oavsett valets resultat blir det därför en ny läroplan och Skolverket förbereder nu insatser för att försöka sätta in lärarna i vad den nya läroplanen innebär.
En läroplan är en förordning som utfärdas av regeringen och blir därmed ett styrande dokument som ska följas av alla i skolans värld. I skolsammanhang talas det om läroplansteorier, dessa utformas i sin tur av en läroplansfilosofi. Kunskap har genom tiderna alltid betraktats som en filosofisk och även som en vetenskaplig fråga. Det här synsättet har egentligen existerat ända sedan Platons och Aristoteles tid.
På 1800-talet kallade man i Sverige en läroplan för ”Normalplanen”. Benämningen ändrades 1919 till ”Undervisningsplan” och med åren döptes den om till Läroplan. Begreppet läroplan är emellertid inte något entydigt begrepp.
Året 1962 kom Lgr 62 som blev grundskolans första läroplan (500 sidor varav mer än 300 sidor bestod av kursplaner). Riktlinjerna betonade innehållstyrningen i undervisningen. Lärarna skulle inrikta sig på att ge en grundläggande förståelse av saker och ting i stället för mängder av strikta fakta.

Sju år senare levererades en ny läroplan; Lgr 69. Denna läroplan skilde sig inte nämnvärt från Lgr 62 mer än att staten inte styrde skolans verksamhet med mängder av detaljerade anvisningar. Undervisningen skulle, förutom att klarlägga den samhälleliga kulturella, sociala, ekonomiska, juridiska och politiska utvecklingen, även klargöra den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Till skillnad från Lgr 62 betonade den nya läroplanen Sveriges och Europas ställning på den internationella arenan. Även de europeiska kapitalistländernas ekonomiska och politiska makt över den så kallade tredje världen skulle synas. Det var meningen att eleverna skulle få tillgång till en mer internationaliserad syn på undervisning och förstå sammanhang och företeelser. Begreppet ”fostran” försvann ur läroplanen.
Liksom Skollagen anger även en läroplan de värden som skolan ska bygga undervisningen på. Varje läroplan genomsyras därmed av en given kunskapssyn, vilket är viktigt sett ur ett samhälleligt perspektiv. Skolan utgör den institution som per definition för ut den rådande kunskapssynen i samhället. Läroplaner och kunskapssyn har gått hand i hand. Samspelet mellan ett samhälle och läroplanen brukar forskare kalla för läroplanskoder. En läroplan kan exempelvis vara utformad utifrån koder som nytta, rationalitet, kulturarv och så vidare. Det handlar inte om objektiva skäl, följaktligen präglas läroplanskoderna av ett ideologiskt och politiskt innehåll.

Sociala företeelser har alltid haft en internationell prägel, och även skolan i Sverige har varit föremål för internationellt inflytande. ”Progressivismen” som pedagogisk inriktning har haft ett sådant inflytande och varit något av en officiell skolideologi i Sverige sedan Andra världskrigets slut.
De nya politiska förutsättningarna efter kriget kom på så sätt att sätta ett avtryck på nästan allt läroplanstänkande just genom progressivismen. Den främsta förespråkare för denna pedagogiska riktning var amerikanen John Dewey. Deweys mest kända devis var ”learning by doing”, en aktivitetspedagogik där teori, praktik, reflektion och handling hänger ihop. Lärandet bygger här på elevens framtida intressen och behov; all kunskap ska man ha nytta av och målet är att eleven ska lära sig genom problemlösning.
Dewey var inte bara framstående i frågor som pedagogik, filosofi och psykologi utan var även en känd engagerad intellektuell personlighet i samhällsfrågor. I mitten av 1930-talet deltog till exempel Dewey i en kommission för att undersöka Stalins anklagelser mot den ryske revolutionären Leo Trotskij i de så kallade Moskvarättegångarna.

Vad har hänt med läroplanstänkandet under de senaste fyrtio åren i Sverige? På 70-talet utvecklade man inom läroplansarbetet en form av ”målstyrning” och på 80-talet utformades målen ytterligare.
1980 tog man fram Lgr 80. Den förbereddes under en folkpartistisk skolminister och lanserades sedan av en moderat skolminister. Lgr 80 framhävde läroplanens betydelse som ”styrinstrument och planeringsunderlag”. Målen angav de begrepp och sammanhang som eleverna skulle få insikt i. Målen uttrycktes inte längre ämnesvis utan som mål i till exempel orienteringsämnen såsom samhällsorienterande respektive naturorienterande ämnen. I Lgr 80 sa man till exempel att ”undervisningen skall hjälpa eleverna att sätta in sig själva i ett större sammanhang; Genom att analysera rådande förhållanden ur ett historiskt perspektiv bör eleverna bli medvetna om att framtiden är beroende av handlingar och beslut i gårdagens och dagens samhälle”.
Lgr 80 blev den första läroplanen där ett visst obligatoriskt föreskrivet innehåll började ifrågasättas. Målen ansågs vara överordnade huvudmoment och man menade att lärare och elever själva kunde välja andra stoffområden. Man underströk även betydelsen av ett internationellt perspektiv.
Skolans huvuduppdrag är kunskap. Kunskap kan definieras som ett resultat av mänskligt tänkande och handlande, en återspegling av hur vi människor uppfattar både den inre och den yttre verkligheten. På så sätt blir kunskap ett sätt att förstå, samtidigt som det är något som ska begripas. Kunskap uppstår inte i ett tomt rum utan i ett klassbundet, ekonomiskt och kulturellt sammanhang. Som socialiserade individer formas vi kollektivt av en härskande kunskapssyn och framställer på så sätt det som blir vedertagen kunskap. Det handlar i sista hand om makten, makten att definiera vad som är kunskap och vad denna kunskap ska användas till. Men vi människor kan också reflektera över, begrunda och ifrågasätta existerande kunskap.

Varje läroplan växer fram i en given tidsanda. 1994 blev på så sätt något av ett ”systemskifte” i fråga om läroplanens innehåll.
Lpo 94, läroplanen som gäller än idag, är den som mest avviker från tidigare läroplaner. Officiellt har man hela tiden talat om att Lpo 94 innebar att man gick från en ”regelstyrd” skola till en ”målstyrd” sådan. Den är utformad efter en ny struktur där man anger grundskolans uppdrag och allmänna utbildningsmål. Lpo 94 är uppdelad i ”mål att uppnå” och ”mål att sträva mot”. Lärarna har haft svårt att tolka detta (”kunskap var ett oreflekterat begrepp”), säger idag Skolverket. Underförstått: lärarna har inte riktigt uppfattat vilka mål man borde ha väglett eleverna mot.
Den överväldigande majoriteten av lärarna har snarare siktat på ”mål att uppnå”. Men Skolverket konstaterar idag att det inte var meningen att man skulle tänka så. De andra målen, det vill säga ”mål att sträva mot”, som finns i läroplanen, har man helt enkelt inte brytt sig särskilt mycket om. Idag heter det att många lärare har uppfattat läroplanen ”som poesi producerad i Stockholm” (Grundskoletidningen 3/2010). Ytterligare ett problem med Lpo 94 har varit att dess mål från allra första början krävde en rejäl uttolkning och konkretisering; ett arbete man lämnade över till skolorna lokalt. Detta ledde till att olika lärare i olika skolor tolkade på helt olika sätt.

Men hur blev det med kunskapssynen i Lpo 94? Alla läroplaner före Lpo 94 pekade mot allt större integration av ämnena i ämnesblock eller tema, men Lpo 94 kom att bryta denna strävan och har fokuserat enbart på ämnesmål. Kunskap beskrivs i Lpo 94 som ”ett kunnande, en förmåga, att delta på vissa särskilda sätt i olika sammanhang”. Enligt Skolverket finns det dock endast utrymme för fyra kunskapsformer i läroplanen: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Därmed är antalet kunskapsuttryck begränsade. Även när det gäller förslag till kursplaner är dessa ”starkt ämnesavgränsande”. Att inrätta ett ämne innebär för Skolverket ”att bestämma dess territorium” och enligt skolmyndigheten är skolämnen dessutom ”inte kunskapsproducerande på så vis att de genererar ny kunskap”. I och med införandet av Lpo 94 blev kunskap plötsligt något av en etappteori, eleverna skulle ta in ämneskunskap steg för steg. Detta ledde till tänkandet om ”baskunskaper”, det vill säga att främst lära sig fakta. Reinfeldt sa i sin budgetsatsning för 2008 att ”läsa-skriva-räkna-satsningen” är lika med basfärdigheterna. Godkänt i svenska och matematik och engelska anses, enligt denna logik, vara goda baskunskaper även om förmågan till förståelse i övrigt kan vara oförståelse. Värdegrund, demokrati, solidaritet, eller varför inte kreativitet och IT/datakunskap, nämns överhuvudtaget inte som baskunskap.

Denna begränsade syn innebär att kunskap blir lika med ”mätbara kunskaper” vilket i sin tur har lett till en forcerad fokusering på betyg. Det är som att gå tillbaka i tiden då den obligatoriska grundskolan infördes och där man talade om en ”objektivistisk kunskapssyn” som kännetecknades av en stark tilltro till ”vetenskapliga” resultat. Beatrice Ask var på 90-talet skolminister, och hon hävdade då att kunskap skulle vila på ”aktuell forskning om inlärning”, det vill säga ett pedagogiskt synsätt hämtat från 40-talet.
Lpo 94 innehåller emellertid också inslag av mera sammanhängande karaktär vilket på sätt och vis borde innebära att man ifrågasätter partiell ämneskunskap. Man har i denna läroplan till exempel skrivit om ”skapande av sammanhang” och ”reflexion” för elevernas lärande samtidigt som man i praktiken böjer sig för en tydlig åtskillnad mellan manuellt och intellektuellt arbete. Idag vill borgerliga politiker ha elitskolor för de välbärgades barn och lärlingsplatser för underklassens, det är en logisk fortsättning på samma tema.
Vi har idag en läroplan där man skiljer på tanke och handling. En sådan uppdelad kunskapssyn grundar sig på och utgår egentligen från Platons uppdelning av praktiskt och teoretiskt arbete. Officiellt har man sagt att Lpo 94 medför en ”konstruktivistisk” syn på kunskap, det vill säga att kunskap är både ett resultat av mänskligt tänkande och iakttagelser om omvärlden, och samtidigt en uppfattning där eleverna blir centrala och själva ska ta ansvar för sitt eget lärande.

Men innebär detta en starkare fokusering på förståelsekunskap och sammanhang? I den verkliga skolan av idag ser vi hur kollektivt arbete, där diskussion och gemensam reflexion är möjlig, ofta har ersatts av ”eget arbete” vilket i princip innebär att eleverna i samma klass kan syssla med helt olika saker; de pratar inte med varandra. Kunskap blir då fragmentiserad på individuell nivå. Det är svårt att utveckla språket, kunskap och förståelse av omvärlden om var och en sitter och arbetar ensam. Det är knivigt att bedriva något som i läroplanen beskrivs som ett ”demokratiskt uppdrag” om undervisningen bygger en hel del på ”eget arbete” av det enkla skälet att demokratiska processer per definition är kollektiva till sin natur.
Förvisso är människosynen i läroplanen idag inte densamma som förr i tiden då man utgick ifrån att människans natur är ond, och eleverna alltså behövde en förmedlingspedagogik med hård drill, skrämsel och straff. Idag arbetar i stället lärarna för att motivera inlärningen utan hot och pennalism, även om skolministern Björklund gör vad han kan för att gå åt motsatt håll genom att införa disciplinära åtgärder av olika slag och betyg i allt yngre åldrar.

Idag har vi en ny läroplan på väg in i skolan där kunskapssynen framställs med ”större tydlighet och stringens” (Grundskoletidningen 3/2010). Detta innebär att lärarnas ”frihetsutrymme” därmed är slut. Enligt Skolverkets experter innehåller den nya läroplanen i princip samma kunskapssyn som Lpo 94. Detta innebär i så fall att kunskapsmassan struktureras, förvaltas, utvecklas och förmedlas till mål i kursplaner utifrån EU:s föresatser, det vill säga ”EU:s och OECD:s arbeten kring nyckelkompetenser”. Dessa ”kompetenser” dikterar vad som i dagens skola anses vara absolut nödvändigt att ha med sig för att klara av dagens arbetsmarknad.
Vi har fått en skola med en kunskapssyn där eleverna måste lära in ”relevant kunskap” med hänsyn till nya samhällsstrukturer, som till exempel ett överstatligt kapitalistiskt EU. Slutsatsen blir logisk: eleverna ska lära sig sådant som krävs för att ”Sverige” ska kunna konkurrera ”på den globala marknaden”. Vi har följaktligen en ”målstyrd” skola som i teorin inte bygger på en hierarkisk ordning men som i realiteten bygger på sorteringsmekanismer såsom stämplande betygsystem och där ”kvalitetssäkringar” av diverse slag syftar till att cementera en fyrkantig kunskapssyn, och själva klassamhället.

Alex Fuentes

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.