Vad läser du, Hitler? Timothy Ryback har tittat in i Führerns bibliotek

09 augusti 2010

Böcker, Kultur

Böckerna som formade Hitler , Timothy Ryback, Natur & Kultur (2010)

Trots att han inte hade någon formell utbildning var Adolf Hitler en bokslukare och skulle med tiden samla på sig ett enormt bibliotek. Han läste minst en bok och dagen påstod han själv, och enligt vittnen verkar det ha stämt. Ungdomsvännen August Kubizek mindes att det var: ”Böcker, hela tiden fler böcker. Jag kan inte minnas Adolf utan böcker”. En annan ungdomsvän, Rudolf Häusler, som delade lägenhet med Hitler i Wien och senare i München berättade att hans rumskamrat brukade sitta uppe till klockan tre om nätterna och läsa. Det var ingen hobby utan ”blodigt allvar”.
Historikern Timothy Ryback har gått igenom resterna av Hitlers bibliotek som idag finns som krigsbyte i Washington. Han har valt ut några av de viktigaste böckerna som presenteras i de sammanhang Hitler läste dem.
Det börjar i en skyttegrav på västfronten under första världskriget, där den tjugofemårige österrikiske korpralen Adolf Hitler läser en bok om Berlins arkitektur, en stad som han tjugo år senare skulle få möjlighet att bygga om efter egen smak: ”Vi vill eliminera allt som är fult i Berlin, och allt som byggs i Berlin hädanefter ska representera sinnebilden av vad vi är kapabla till” skulle Hitler förklara efter nazisternas maktövertagande 1933.
Hitler läste mycket biografier om stora kejsare, kungar och krigsherrar, men till hans favoritfigurer i skönlitteraturen hörde de mindre framgångsrika karaktärerna Peer Gynt och Don Quixote. Han slukade reseskildringar av den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin, som själv var pronazistisk och senare också blev personlig vän med Hitler. Hedin hade trotsat is och öknar för att resa till världens mest ogästvänliga och ännu inte kartlagda regioner. ”Det var just den här sortens övermänskliga företag som satte fart på Hitlers fantasi under ungdomsåren och låg till grund för hans övertygelser senare i livet: individens förmåga att trotsa till synes oövervinnerliga utmaningar och gå vinnande ur striden” skriver Ryback.
Hitler läste skildringar av ryska revolutionen av antikommunistiska författare och en hel del antimarxistisk litteratur, men det finns inga tecken på att han någonsin läste något av Marx själv. Däremot läste han filosoferna Montesquieu, Rousseau och Kant, men det var Fichte, Schopenhauer och Nietzsche som blev ”nationalsocialismens filosofiska trojka”. Självklart läste han massor med antisemitiska skrifter, som ”Sions vises protokoll”, och trodde nog att det fanns en judisk konspiration att ta över världen.

Dietrich Eckart var en tidig nazist och publicist som utgav den antisemitiska tidskriften Auf gut Deutsch (“På ren tyska”) och som blev Hitlers politiska mentor runt tiden för första världskrigets slut 1918. Det var Eckart som lanserade dolkstötsteorin om att Tyskland hade förlorat kriget på grund av att judarna och socialisterna var landsförrädare. Det var också Eckart som introducerade Hitler för idén att marxismen var en judisk rörelse för världsherravälde. Bland Eckarts små nidskrifter märks Bolsjevismen från Moses till Lenin, men kanske framför allt den halvfärdiga boken Konversation mellan Adolf Hitler och mig som han höll på att skriva när han dog 1923. ”I denna fragmentariska, förvrängda variant av en sokratisk dialog mellan mentor och protegé möts Eckart och Hitler i en sparringmatch där de försöker bräcka varandra i ondskefulla antisemitiska uttalanden”, skriver Ryback.
En av Hitlers absoluta idoler var Henry Ford, som han till och med hade ett fotografi av vid sitt skrivbord. Den amerikanska kapitalisten Henry Ford är väl mest känd för sina bilar, men han var också författare till den antisemitiska skriften Den internationelle juden. Ett världsproblem. Hitler beundrade verkligen Ford och hyllade honom ofta, dels som ”den störste” industrimannen, dels för att han var ”en alltigenom nordisk typ”.
Hitler hade ytterligare en amerikansk favoritförfattare: Madison Grant, vars bok Den stora rasens undergång stärkte Hitlers tro på den nordiska rasens överhöghet (germaner och skandinaver) och att det fanns ett hot mot detta herrefolk i form av de andra folken. Grant, som skrev från ett amerikanskt vit makt-perspektiv, menade att USA hade skapats av renrasiga nordiska kolonisatörer som genom sin överlägsenhet besegrat indianerna, men att deras land hotades av de påföljande vågorna av invandrare från östeuropa (slaver och judar) samt de svarta slavarnas frigörelse.
Hitler hade faktiskt en väldigt positiv syn på USA som statskonstruktion: ”Det finns en stat i våra dagar som åtminstone gör svaga ansatser att tillämpa en bättre uppfattning”, skriver han 1924 och syftar på USA:s då mycket restriktiva invandringslagar: ”Genom att den amerikanska unionen principiellt vägrar sjukliga element invandringstillstånd och helt enkelt förbjuder vissa raser att förvärva medborgarskap närmar den sig åtminstone en uppfattning som är utmärkande för det nationella statsbegreppet”. Och i ett tal 1927 påpekade Hitler att USA, till skillnad från Tyskland, ”inte släpper in varenda polsk jude, utan istället väljer sin befolkning”.
Trots att Hitler läste sådana ofantliga mängder böcker var han själv usel som författare och hade en hel del problem med sitt skrivande. ”I de opublicerade texter av Hitler som jag hittade i arkiv runt om i Europa och USA framträder en halvt om halvt utbildad man som varken behärskar grundläggande stavning eller vanlig grammatik” berättar Ryback. ”Hans utkast är fulla av lexikala och syntaktiska fel. Hans interpunktion och hans användning av stor och liten begynnelsebokstav är både bristfälliga och inkonsekventa. Vid trettiofem års ålder kunde Hitler inte ens stava enkla ord.”

När första delen av Hitlers självbiografiska Mein Kampf publicerades 1925 möttes den av nästan enhälliga sågningar från kritikerna. Tidskriften Bayerische Vaterland föreslog att titeln på Hitlers bok borde ändras till Sein Krampf (“Hans kramp”). Det var först efter nazisternas maktövertagande som Mein Kampf kanoniserades och blev ett måste i varje tyskt hem, men fortfarande var det nästan ingen som verkligen läste den, inte ens bland nazisterna själva, och de som försökte gav snart upp. ”Hitlers bok var i princip oläsbar”, skriver Ryback.
(Jag har visserligen själv läst båda delarna av Mein Kampf, men minns att den var otroligt trög att ta sig igenom, och framför allt väldigt tråkig.)
Som boksamlare började Hitler som alla vi andra med en handfull böcker som sakta blev fler och fler tills den första bokhyllan fyllts upp. Då köpte han en till, och år 1925 antecknade Hitler i sin skattedeklaration angående sina ägodelar: ”två bokhyllor med böcker”.
Efter att Hitler blivit rikskansler 1933 utökades hans bibliotek mycket fort med enorma mängder böcker, och samtidigt blir samlingen då mindre intressant eftersom han omöjligt kunde hinna läsa allt och majoriteten av böckerna stod orörda.
Men en av de sista böcker som man vet att Hitler faktiskt läste i sin bunker 1945, medan Röda armén närmade sig Berlin, var Thomas Carlyles biografi om Fredrik den store, som Hitler också hade ett porträtt av på väggen i bunkern. ”Carlyle skrev att Fredrik den store inte bara var en stor monark utan också att det preussiska folket förtjänade en stor monark. ‘Folket måste också vara värdigt’”, påpekade Hitler och fann häri tröst inför sin egen undergång i att det tyska folket tydligen inte hade varit tillräckligt värdiga honom som sin ledare.
Men in i det sista hoppades ändå Hitler på ett mirakel, vilket också hade skett för Fredrik den store då denna såg ut att förlora kriget mot Ryssland 1762, när den ryska tsarinnan Elisabet plötsligt dog och ryssarna avbröt kriget trots att de höll på att besegra tyskarna.
Den 12 april 1945 trodde Hitler faktiskt att också han fått sitt mirakel när nyheten om en av hans fienders dödsfall nådde honom i bunkern. Men det var inte Stalin som plötsligt hade dött, utan den amerikanske presidenten Roosevelt. ”Här är miraklet som jag alltid har förutspått”, utbrast en överlycklig Hitler. ”Vem hade rätt? Kriget är inte förlorat. Roosevelt är död!”
Men kriget var trots allt förlorat och innan april var slut skulle Hitler begå självmord.

Per Leander

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.