Stockholm Pride: ett myller av meningar

02 augusti 2010

Nyheter, Reportage

Varför behövs queertango? Hur hanterar Migrationsverket asylärenden som rör hbtq-personer? Hur låter ett dansband som kallar sig Klas-Ingelaz? Med ett program tjockt som en pocketbok drog Stockholm Pride igång i måndags med åsikter och insikter och ett och annat danssteg.

Den som tänker på Pride tänker kanske i första hand på den färgsprakande paraden. Men denna är bara den avslutande toppen på en omfångsrik tårta av evenemang; seminarier, samtal, konserter, filmvisning, allmänt mingel och dansutlärning som pågår en hel vecka.
Under de första dagarna, innan Pride Park har slagit upp portarna, fullkomligen myllrar det i Pride House som Kulturhuset vid Sergels torg transformerats till.
Kafé Klara är fullsatt när hbtq-personers möjlighet till asyl diskuteras med utgångspunkt i två rapporter som verket själva beställt. Rapporterna visade att många av dem som handlägger ärendena har dålig eller ingen koll på hbtq-frågor och att människor därför skickas tillbaka till länder där de måste dölja sin sexualitet trots att lagen säger annorlunda.
Hitcham Elkahtib från Röda korsets antidiskrimineringsbyrå i Västernorrland berättar om en man som hängde sig i häktet i Gävle för ett år sedan, han skulle skickas tillbaka och han visste vad som väntade honom.
– Mördaren finns ibland oss, mördaren är okunskap, säger Hitcham Elkahtib.
Alla i panelen är överens om att det är utbildning som måste till för att handläggarna på Migrationsverket ska börja våga ta beslut i enlighet med lagen istället för att följa förlegade mallar och formulär som inte tar hänsyn till hbtq-personers situation överhuvudtaget.

Den som vill veta hur icke-monogam kärlek kan fungera kan låna en polyperson för en stund och för den hugade visas Sveriges militärhistoria ur ett hbt- och genusperspektiv på Armémuseums gård. Om man nu inte vill lyssna på en favorit i repris: ett samtal mellan författarna Mian Lodalen och Maria Sveland.

Hörsalen på Pride House är till brädden fylld med folk som vill höra om Maria Sveland verkligen har bytt inriktning på sin sexualitet, något som Mian Lodalen antytt ganska burdust redan i början av samtalet. Har de måhända inlett den relation som Lodalen säger att hon så hett önskade sig redan under förra årets Pride?
Hur som helst, det är inte det det handlar om egentligen, det är deras alldeles färska böcker som inte hunnit ta sig ur tryckpressarna och som båda handlar om övergrepp. Efter sin förra bok Bitterfittan fick Maria Sveland många telefonsamtal från kvinnor som lever gömda för att skydda sina barn från förövarfäder. Det resulterade i boken Att springa.
I Mian Lodalens bok Tiger har Connie från Dårens dotter blivit tonåring och hamnat i ett gäng där en hel del verkar gå riktigt galet. Det är en mörk berättelse menar Mian Lodalen, men hon vill samtidigt framhålla att hon är nöjd med att hon lyckats skildra kärlek på ett sätt som inte verkar ha blivit skildrat så många gånger förut.
– Vi säger som Björn Ranelid: Det är en unik bok i svensk litteraturhistoria, säger Maria Sveland och skrattar men tillägger sedan att det är sant.
Mian Lodalen raljerar en del över den tid i svensk historia som hon beskriver i Tiger. En tid då det var okej för en person som Vilhelm Moberg att säga att alla homosexuella borde deporteras till Gotland.
– Men allvarligt, det är ju det bästa han kommit upp med sedan Utvandrarna, säger hon och målar upp sitt drömscenario: ett Gotland som hela tiden får nya skeppslaster med färska flator som hon kan få att känna sig välkomna i den nya tillvaron på ön.
Eftersom det är ett samtal i repris ställer Mian Lodalen samma fråga till Maria Sveland som hon gjorde förra året:
– Hur reagerade dina föräldrar när du berättade att du var heterosexuell?
En fråga som tål att tänkas på.
Till publikens stora besvikelse kunde Sveland fortfarande betitlas hetero, även om hon om det fanns gärna skulle ta ett piller för att bli omvänd.

I en annan del av byggnaden har Funkisbyrån en icke-normativ modevisning som istället blir ett panelsamtal om att ha makten över sin egen kropp, att bli bemött som en människa och att inte bli definierad utifrån hela tiden.
Funkisbyrån är Sveriges första modellagentur för människor med funktionsnedsättningar. Byrån vill skapa ett paradigmskifte och bryta normer och föreställningar om hur en kropp ska se ut och vilka som kan vara med i en reklamfilm eller inte.
Ska vi vara tacksamma i Sverige idag, frågar de sig. Svaret är nej, inte så länge tunnelbanans hissar stängs av på natten så att den som vill ta sista tåget hem blir fast på perrongen. Eller så länge handikapptoaletter inreds på andra våningen utan hiss, eller så länge man förväntas vara tacksam för ett jobb på Samhall och klumpas ihop med alla andra människor med funktionsnedsättningar istället för att ses som en unik individ.
Den som vill kan prova på queer tango, queer salsa och queer lindy – smäktande, vickande eller hoppigt beroende på vad man känner för. Eller så kan man bara välja att lyssna på en diskussion om vad det hela handlar om. Hur man arbetar med pedagogik och maktstrukturer, hur öppet det egentligen är på dansgolven och om att alla kan vara både förare och följare. Men också risken med att skapa en alldeles för sluten och exkluderande hbtq-dansvärld. Målet måste vara ett öppet klimat där alla bara dansar.

Över Folkkulturcentrum i Ropsten lyser solen underbart kvällshonungsgul när den socialistiska hbtq-rörelsen inbjuder till sitt evenemang Vänstervänster! på tisdagskvällen.
Den som kliver in i lokalen får bland annat höra Jan Hammarlund sjunga smäktande sånger, Ana Valdès läsa ett kapitel ur sin nya bok Er tid ska komma och se och lyssna till den strålande Robert Fux som betonade det viktiga i att inte bara rösta i höst, utan rösta rätt!
Samtidigt på Kulturhusets tak: Klas-Ingelaz dansbandsorkester. Detta tolvmannaband som tackade nej till Dansbandskampen eftersom de inte höll med om att det borde bli mindre kaffe och mazarin i dansbandsvärlden och mer sex, drugs and rock’n’roll. Mer kaffe och mazariner ropar Klas-Ingelaz och dansgolvet gungar ljuvligt i foxtrott, vals, tango och freestylande glädjesprittande lemmar i största allmänhet.
– Ni måste bara vända er om en stund och se den vackra himlen, säger en i bandet under en kort paus. Så då gör vi det. Rosaröd med guldskimmer i. Sedan dansar vi vidare.

Emma Lundström
emma@internationalen.se

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.