Sommar i östra Berlin……tjugo år efter murens fall och Tysklands återförening

11 augusti 2010

Kommentar, Nyheter

Per Leander vandrar i ett sommarhett Berlin. Närmare bestämt Östberlin. Jo, det är stor skillnad på östra och västra Berlin, anser Per, som ser en mer bohemisk och alternativ tillvaro i Öst jämfört med det mer konservativa Väst. Och i Östberlin finns många minnen kvar både från DDR-tiden och från revolutionen 1919. Per Leander har hittat gatunamn, monument, gravplatser.

Min tyske kamrat Markus bor i ett anarkistiskt kollektiv i Friedrichshain i östra Berlin tillsammans med runt tio personer. Antalet växlar. Det är en typisk öststats kommunalka, med en lång korridor med en massa små rum på varje sida och ett gemensamt kök och badrum. Jag sover en vecka på soffan i det gemensamma vardagsrummet i slutet av korridoren. Det är så varmt att man måste ha alla fönster vidöppna mot gatan, men man somnar ändå omedelbart trots oväsendet från trafiken utanför, utmattad efter heldagsvandringar på stan till sena natten och med för mycket alkohol i kroppen. I puben på bottenvåningen i det ockuperade huset runt hörnet kan man dricka vodka för bara en euro glaset. Nått kvarter bort sträcker sig Östberlins pampiga huvudgata Karl-Marx-Allee.
Det är enorm skillnad på östra och västra Berlin. Inte bara på människorna och utelivet, som är betydligt mer bohemiskt och alternativt i öst än det mera konservativa väst, utan också i stadsbildens arkitektur, gatunamn och monument. Öst är fortfarande öst, och så här tjugo år efter Berlinmurens fall och Tysklands återförening kan det vara intressant att ta en titt på gator och torg i östra Berlin, där många faktiskt fortfarande bär namn efter de marxistiska och kommunistiska ledarna.
Inför uppgörelsen med stalinismen valde man främst att avlägsna de gatunamn som förknippades med DDR-regimen och Sovjetunionen, medan man i de flesta fall behöll namnen på de platser som bar namn efter de äldre marxisterna och de första tyska kommunisterna från revolutionen 1919, och den antifascistiska kampen mot Hitler på trettiotalet.
DDR-ledarna Wilhelm Piecks och Otto Grotewohls gator heter således numera Torstrasse respektive Wilhelmstrasse. Lenin-Allee är idag Landsberger Allee och Dimitroffstrasse (efter den bulgariske kommunistledaren) har bytt namn till Danziger Strasse (det gamla tyska namnet på den polska staden Gdansk). Däremot bär många gator och torg fortfarande namn efter Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, August Bebel, Franz Mehring, Max Beer och Ernst Thälmann.
Och även om den förhatliga Berlinmuren revs ner väldigt fort 1989, med undantag av det numera konstnärligt utsmyckade ”east side gallery” som bevarats som en historisk sträcka av muren, så står de flesta socialistiska statyer och monument från DDR-tiden kvar i Östberlin som om ingenting hade hänt.

De flesta turister med en guidebok på fickan stöter säkert på dubbelstatyn över Karl Marx och Friedrich Engels längst nere på det vidsträckta Alexanderplatz i skuggan av TV-tornet. Det är en ganska odramatiskt staty, inte så bombastisk som kommunistiska monument annars brukade bli. Marx sitter ner med händerna i knät och Engels står bredvid honom, två trötta gubbar, inga dynamiska gester eller knutna nävar. ”Pensionärerna” har jag hört att folk kallar monumentet.
Jag minns när jag var i Berlin första gången på en skolresa år 2000 att någon hade skrivit ”wir sind unschuldig” (vi är oskyldiga) på statyns sockel. Nu är det nån som har klottrat dit: ”Better luck next time”. Men det är ingen livlös övergiven plats, i alla fall inte på dagtid då turisterna står i kö för att fotografera sig med den vetenskapliga socialismens grundare.
Ett betydligt pampigare monument, men inte lika uppsökt av turisterna, finns uppe i ett bostadsområde i Prenzlauer Berg: en kolossal staty till minne av kommunistledaren Ernst Thälmann (1886–1944). Egentligen är det bara en byst, fast enorm. Omgiven av betonghöghus och med en fladdrande fana i ryggen knyter Thälmann näven mot fascisterna samtidigt som han lugnt blickar framåt mot den kommunistiska framtiden.

Ernst Thälmann var en politisk ganska dum figur, men som historisk person är han intressant. Han var ledare för det staliniserade tyska kommunistpartiet mellan 1925 och 1933, en av Stalins viktigaste allierade internationellt och medansvarig till den förödande stalinistiska ultravänsterpolitiken som skulle underlätta för Hitler att ta makten i Tyskland, utan att kommunisterna på allvar tog upp kampen mot nazisterna förrän det redan var för sent. Thälmann dog i Hitlers koncentrationsläger som ett offer för både nazismen och stalinismen.
Det sägs att Stalin i samband med Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 fick höra att Hitler var villig att frige Thälmann och låta honom resa Sovjet, vilket Stalin tackade nej till.
Men under DDR-tiden upprättades en personkult runt Ernst Thälmann som martyr och pionjärerna svor honom sin trohetsed och sjöng sånger till hans minne. Personkulten har upphört men monumentet finns kvar.

Karl-Marx-Allee, som ursprungligen hette Stalin-Allee fram till 1961, leder österut med sina eleganta stenhus i klassisk stalinistisk arkitektur. Går man hela gatan bort förvandlas den så småningom till Frankfurter Allee omgiven av mindre påkostade betongkvarter som blir allt mer slitna ju längre österut ut man kommer. Fortsätter man tills också Frankfurter Allee tar slut kommer man fram till Zentralfriedhof Friedrichsfelde – socialisternas begravningsplats.
Här ligger många kändisar, varav de mest prominenta har samlats i minneslunden Gedenkstätte der Sozialisten. Här vilar tre generationer kommunister sida vid sida: Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg som grundade det tyska kommunistpartiet och mördades av reaktionärerna efter revolutionen 1919; Ernst Thälmann och flera av trettiotalets tyska stalinister som mördades av nazisterna; samt de tre stora DDR-ledarna Wilhelm Pieck, Otto Grotewohl och Walter Ulbricht.

Frågan är hur säker man egentligen kan vara på att de namngivna verkligen ligger under sina respektive gravstenar, med undantag av de tre sistnämnda DDR-herrarna som dog under lugnare omständigheter på sextio- och sjuttiotalet. Den ursprungliga gravplatsen för 1919 års martyrer förstördes ju när Hitler kom till makten, och häromåret påstods det att Rosa Luxemburgs kropp fanns någon helt annanstans. Jag tvivlar också på att Thälmanns kropp skulle ha gått att spåra och identifiera flera år efter att han mördats av nazisterna. Men det var symboliken som var viktig: Alla tillsammans som i en enda stor familjegrav så att DDR-regimen kunde ge skenet av politisk kontinuitet och hävda sig som arvtagare inte bara till Thälmann, utan också till Luxemburg och Liebknecht.
Det finns två sovjetiska segermonument i Berlin, ett mindre i Tiergarten i väst och ett större i Treptow i öst. Monumentet i den stora centralparken Tiergarten uppfördes redan 1945, innan det var klart att och hur Berlin skulle delas. Platsen för monumentet valdes intill den fortfarande nästan rykande ruinen av riksdagshuset, där den sista striden mellan nazisterna och röda armén utkämpats i början av maj 1945. Över tvåtusen sovjetiska soldater som stupade vid riksdagen ligger begravda vid monumentet med inskriptionen: ”Evig ära åt de hjältar som föll i kampen mot de tyska fascisterna”.
Monumentet består av en enklare staty över en rödarmésoldat rest på en elegant stenportal omgiven av två kanoner och två stridsvagnar. Trots att monumentet hamnade på västra sidan av Berlinmuren fick sovjetisk militär tillstånd att hålla med hedersvakt vid statyn. 1970 blev en av dessa sovjetiska soldater skjuten av västtyska nynazister som körde förbi i en bil och kom undan eftersom ryssarna inte hade tillstånd att jaga efter dem in i Västberlin. Därefter uppfördes ett mindre minnesmärke till den år 1970 skjutne soldaten, i anslutning till det större monumentet över hans 1945 års stupade kamrater.
Eftersom sovjetmonumentet står i närheten av både riksdagshuset och turistmagneten Brandenburger Tor strömmar hela tiden folk förbi i shorts med magväskor och ryggsäckar, hojtandes och fotograferandes, vilket förtar känslan av att man faktiskt befinner sig vid en begravningsplats.
Mindre besökt av turisterna, men desto mer sevärt, är den enorma sovjetiska segerparken Treptower Park i Östberlin, som nås via parkvägen Puschkin-Allee, som alltså fortfarande bär namn efter den ryske nationalskalden Alexander Pusjkin.
Det är en stor park med raka gångvägar omgivna av ett flertal monument med motiv från kriget, varav det största reser sig på en kulle mitt i parken. Det är en bisarr staty över en jättelik sovjetisk soldat som med ett svärd i ena handen slår sönder ett hakkors, samtidigt som han med sin andra hand skyddande håller ett barn mot axeln. Det ska föreställa dels hur Sovjetunionen krossar Nazityskland, men också hur Sovjet likt en storebror räddar och beskyddar det lilla tyska barnet som symboliserar framtiden och det nya socialistiska Tyskland, ett barn som dock inte skulle bli så mycket mer än 40 år gammalt.
Men här i parken vid det sovjetiska segermonumentet samlas fortfarande varje år den 9 maj alla som vill fira Segerdagen 1945 under parollen ”Den som inte firar har förlorat”. Och det är inte samma typ av stel tillställning som de officiella paraderna på DDR-tiden, utan är numera en ungdomsfest som pågår hela natten med vänsterfolk och dessutom en hel del ryska ungdomar. Efter turkar och polacker utgör ryssarna tillsammans med ukrainarna den största invandrargruppen i Berlin.

Berlins stora Leninstaty i 19 meter hög ukrainsk rödgranit stod fram till 1992 på Leninplatz i Friedrichshain, ett torg som idag heter Platz der Vereinten Nationen. 1991 tog stadsfullmäktige i Friedrichshain beslutet att plocka undan statyn, men flera kulturpersonligheter och politiker skrev protestlistor mot beslutet, bland annat med hänvisning till att monumentet sedan 1979 var K-märkt och hörde samman med hela torgets arkitektoniska utformning. De boende i området var också emot beslutet att ta bort Lenin, och stora folkliga demonstrationer ledde till att nedmonteringen dröjde nästan ett år. Demonstranterna kanske egentligen inte brydde sig så mycket om själve Lenin, men många östtyskar var kritiska mot att återföreningen skedde helt på västs villkor och striden om Leninstatyn blev en symbol för detta.
Lenin finns numera begravd i sanden i en konstgjord kulle i Berlins utkanter, där han kommer att kunna ligga välbevarad i hundratals år om så behövs, ifall det skulle bli aktuellt att plocka upp honom igen. Eventuellt kan det gå fortare än så, då det faktiskt förs seriösa diskussioner om att man borde återuppföra det historiska monumentet, inte minst för turisternas skull.
Men den som redan nu vill se ett riktigt Leninmonument som faktiskt finns bevarat i Berlin, kan leta sig fram till baksidan på ryska ambassaden på Behrenstrasse där det fortfarande sitter ett stort Leninporträtt i profil som om ingenting hade hänt.

Text och foto: Per Leander

Källa om gatunamnens och monumentens historia: Brian Ladd: The Ghosts of Berlin – Confronting German History in the Urban Landskape (1997)

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.