Moderaterna tiger om arbetslöshet, nedskärningar, utförsäkrade, barnfattigdom, krig

23 augusti 2010

Analys, Nyheter

Fyra veckor före valet tittar Kjell Pettersson på de nya Moderaterna. Partiet med självsäkerhet och segervittring. Ett farligt parti, anser han, ett parti som gör allt för att spela ut dem som har arbete mot dem som inte har det. Och idag försöker framstå som ”det enda arbetarpartiet”.

Platsen var noga vald. Slussen i Stockholm. Skärningspunkten mellan de norra och södra stadsdelarna. Ett ställe där Mälarens sötvatten möter Östersjöns salta stänk.
Att hålla Moderaternas valupptakt med Reinfeldt i spetsen är en tydlig markering från de moderata strategerna om att Moderaterna nu är ett parti för alla. Dagarna innan det är dags att presentera den moderata politiken – som i stort kommer att bli regeringspolitik om nu alliansen vinner valet den 19 september – har partiet tagit ett nytt steg. Ett steg som måste driva socialdemokraterna till vansinne. Det som i förra valet var det ”Nya arbetarpartiet” har förvandlats till det ”Enda arbetarpartiet”.

Ambitionen är tydlig. Moderaterna som i opinionsmätningarna stadigt ligger och pendlar kring 30-procentstrecket – i Stockholms kommun och Stockholms län snarare runt 40 procent – ska bli vad Socialdemokraterna var en gång. Det stora partiet, samhällsbärarna, som alla andra måste förhålla sig till. Siktet är inställt inte bara på att vinna detta val, utan nästa, nästa och nästa… Fram matas en bild av att Moderaterna är det parti, och det enda, som företräder det breda allmänintresset. Ett parti som inte talar i klasstermer. Överklass finns inte, medelklass inte heller och arbetarklass definitivt inte… Utan bara detta diffusa ”alla”.
Det vill säga ett samhälle utan några inbyggda friktioner, utan konflikter, utan motsättningar mellan arbete och kapital. Den bästa av världar, där den nuvarande regeringen och givetvis Moderaterna målar upp en bild av ordning och reda i statsfinanserna, medan stora delar av övriga Europa är på väg att sjunka…

Och val vinns som bekant nu för tiden i mitten. Det vill säga att det praktiska politiska hantverket går ut på att inte stöta sig med en allt större medelklass, något som Stockholm är ett tydligt exempel på. Den gamla arbetarstadsdelen Södermalm har befolkats av den relativt välbeställda medelklassen som sitter i solskenet – i vad som kallas Sofo – och lapar lättjefullt på sin latte. Sofo lär på medelklasspråk betyda Söder om Folkungagatan, medan rester av den gamla söderbefolkningen väljer att tolka ordet Sofo som att ”så få” söderbor blev kvar.
Innan en självsäker och arrogant Reinfeldt äntrar talarstolen i det tropiska fuktiga Stockholm denna lördag mitt i augusti refrängar moderaternas nya vallåt fram budskapet ”Om det flyter låt det flyta, om det funkar låt det funka”.
Med tanke på hur tillståndet är i dagens samhälle borde texten för att det ska stämma med verkligheten vara ”Om det flyter låt det flyta, om det sjunker låt det sjunka”.

För moderatledarens tal har, förutom självberömmet och de obligatoriska gliringarna riktade till socialdemokraterna, ett bärande tema. Skattesänkningar.
”Vi har gjort det ni inte trodde var möjligt. Vi har sänkt skatten för vanligt folk. Sverige är på väg att bli ett skatteparadis för låginkomsttagare. Vi har tagit några viktiga steg på vägen”, säger Reinfeldt samtidigt som han hyllar samhällsbärarna, bland annat sjuksköterskor och brandmän. Väl medveten om att dessa två yrkesgrupper med all rätt har hög status och respekt bland allmänheten.
Moderaterna ska nu gå fram med nya skattesänkningar. Inte nästa år men under den kommande mandatperioden, under förutsättning att det är ordning och reda i finanserna. Dessa eventuella skattesänkningar – och det talar Reinfeldt av taktiska skäl tyst om i sitt Slussental – följer det vanliga moderata mönstret. Det vill säga mest till dem som har det bäst. Ett vårdbiträde med en månadslön på 22 600 kronor i månaden kan komma att få en skattesänkning på 193 kronor i månaden. De med årsinkomst över 38 000 kronor i månaden 636 kronor i månaden.

Valtalet innehåller ett konkret löfte som ska infrias från och med nästa år. En sänkning av skatten för pensionärerna. En mycket stor väljargrupp, den omfattar nästan två miljoner innevånare, som nu samtliga partier efter fyra år av total glömska nu slåss om. Väl medvetna om att röstbenägenheten är mycket hög ibland dessa grupper. Samma mönster här. En ensamstående med enbart garantipension får en skattelättnad på 171 kronor i månaden, de med en pension på över 40 000 kronor en sänkning på 657 kronor i månaden.
Hur stämmer Reinfeldts påstående ”att Sverige är på väg att bli ett skatteparadis för låginkomsttagare”?

Några dagar efter Slussentalet kommer en rapport från Vänsterpartiet i Stockholm, Göteborg och Malmö. Den handlar om barnfattigdomen som enligt rapporten ökat med 50 procent under de fyra alliansåren. Av den framgår bland annat att 12 procent av ensamföräldrarna är arbetslösa, och att barnen i Malmö har en lång väg att vandra innan de når Reinfeldts paradis, 30 procent av barnen i kommunen lever i barnfattigdom.
Men framför allt innehåller rapporten, med siffror från institutet för Privatekonomi, Swedbank, följande hårdkokta fakta. Citat: ”Svenska hushåll har generellt sett fått det bättre de senaste 15 åren – men det gäller inte ensamföräldrar. De har istället markant halkat efter. Kärnfamiljer med två barn har fått 8 300 kr mer att röra sig med – ensamförälderfamiljen har fått 800 kr minus. Per år ger det kärnfamiljen i snitt 99 600 kronor medan ensamföräldern gått 10 100 kronor back. En skillnad på 109 700 kr netto.”
Detta är en av de många mörka bakgatorna i Reinfeldts och moderaternas paradis.
Det heter att tystnaden kan vara nog så talande.
Detta gäller moderaterna i synnerhet och alliansen i allmänhet.
För medan förra valrörelsen präglades av något som gick under namnet arbetslinjen och det nya politikerfikonspråket ”att bryta utanförskapet” ägnar Reinfeldt inte ett ord åt dem som under de fyra gångna åren aldrig har fått komma in, utan istället fått finansiera skattesänkningarna på omkring 100 miljarder kronor.
Om det faktum att omkring 450 000 är arbetslösa inte en stavelse. Att ungdomsarbetslösheten ligger och pendlar mellan 25 och 30 procent inte ett andetag. Stupstockarna i sjukförsäkringen och kapningarna i arbetslöshetsförsäkringen – som de arbetslösa och sjuka betalt till själva för att vara just, som framgår av ordet, försäkrade – inte en suck. Att många kommuner har djupa och omfattande ekonomiska problem på grund av socialbidragen nämns inte.

Om utförsäljningar av statlig och gemensam egendom tystnad. Likaså privatiseringarna där Stockholmsmoderaterna under den gångna mandatperioden satt en prislapp och privatiserat mormor, svärmor, barn, sjuka… i stort sett allt som rör sig, men detta berörs inte. Än mindre vad dumpandet av gemensam välfärd till privata vinstintressen fått för effekter på vård och omsorg.
Klimathotet och miljön försvann in i Öresundsdimman efter toppmötet i Köpenhamn. Om att Sverige är i krig i Afghanistan icke ett ord…

Fakta ger vid handen att på fyra år har klassklyftorna vidgats i landet.
Det vet moderaterna givetvis, men de väljer att inte tala om det. Av politiska och strategiska skäl, för då skulle den bild av guld och gröna skogar som de så omsorgsfullt och skickligt matar väljarna med rämna.
Dagens moderater, sedan må de kalla sig vad de vill, är ett farligt parti, mycket farligt.
De försöker medvetet kapa alla solidaritetsband mellan de som har jobb och de som inte har det, genom att skaffa röster bland dem som har arbete via skattesänkningar. Moderaterna satsar och de satsar envetet på att var och en är sig själv närmast. Blir man arbetslös eller sjuk beror det inte på att företagsägarna gett en sparken eller att arbetsmiljön där man arbetat var undermålig, utan på en själv…
Moderaterna drar sig inte för – även om de givetvis inte säger det – att spela ut dem som har arbete mot dem som inte har det. Väl medvetna om att val, det vinns som bekant i mitten, och att 75 procent flyter och 25 procent är på väg att sjunka. En fjärdedel av befolkningen, där viljan att gå och rösta också är som minst, vilket givetvis de moderata partistrategerna vet.
Dessvärre tvingas man konstatera att regeringsalternativet inte heller är mycket att lyfta på toppluvan för.
Men det är en underordnad fråga, så här fyra veckor innan valet.
Det viktiga är nu att rösta bort moderaterna och deras tre underhuggare från regeringsmakten. Annars riskerar ännu fler att göra gemensam sak med Slussen. Nämligen sjunka.

Kjell Pettersson

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.