Klassikerns återkomst: Tysk höst

23 augusti 2010

Böcker, Kultur

Tysk höst, Stig Dagerman, Norstedts 2010

Nyutgåvan av Stig Dagermans reportagebok Tysk höst från 1946 är ett tidsdokument över ett Tyskland i ruiner efter andra världskrigets slut, en välskriven men dyster skildring av ett utblottat folk: skugglika människor, hungriga, hemlösa, hopplösa, i ett sönderbombat land ockuperat av de fyra segermakterna.
Det är skönlitteratur lika mycket som journalistik. Här skildras berusade amerikanska soldater med tyska prostituerade flickor, trasiga familjer som huttrar i fuktiga källare, regn och lera, gata efter gata av ruinstäder, söndersprängda kyrkor, järnvägsstationer med stillastående tåg fyllda med flyktingar som inte har någon stans att ta vägen i sitt eget land, gamla nazister som kommer undan rättvisan, men också vanligt folk som aldrig var nazister men som nu saknar Hitlertiden för då hade de i alla fall mat och tak över huvudet.

Dagerman träffar också en tysk kommunist som överlevt nio år i nazisternas koncentrationsläger, men som beklagar krigets utgång: ”Han sörjer den förlorade revolutionen, den häftiga omvälvningen som skulle ha blåst sin renande eld över Tyskland och på ett ögonblick bränt ut alla nazistiska föroreningar som nu får frodas och gör Tyskland ännu mera missnöjt, olyckligt och sönderslitet. Han menar att förutsättningarna fanns, att stämningen för en kortvarig men intensiv uppgörelse verkligen var för handen i april 1945. Soldaterna som kastades tillbaka in över gränserna var förbittrade på Hitlerregimen och skulle ha gjort allt för att göra upp räkningen med den. Koncentrationslägrens massor var beredda att kasta sig över sina plågare, och i de sönderbombade storstäderna fanns starka antinazistiska aktionsgrupper som förde lokala inbördeskrig mot nazisterna hela våren 1945.
Och varför blev det inte någonting av? Jo, därför att de kapitalistiska segernationerna i väster inte önskade en antinazistisk revolution. De revolutionära grupperna i Tyskland isolerades av segerarméerna i stället för att dessa skulle ha slagit en skyddande ring av kanoner kring Tysklands gränser och låtit tyskarna själva göra upp med det förhatliga. Koncentrationslägrens revolutionära massor [de politiska fångarna] sändes inte hem på en gång utan i små ofarliga grupper, och motståndsgrupperna i städerna, som satte i gång med en ofta hårdhänt avnazifiering redan före krigsslutet, avväpnades av de allierade”.
Tilläggas bör kanske att det inte bara var västmakterna utan också det stalinistiska Sovjet som inte heller ville se någon självständig arbetarrevolution i Tyskland.

Per Leander

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.