Båten heter Karl Marx…

16 augusti 2010

Kommentar, Kulturkrönika

Längst upp i Moskva på mörkgröna tunnelbanelinjen ligger Retjnoj Vokzal: ”Flodstationen”. Jag åker dit för att ta en titt på vad som ska vara ett av de tidigaste exemplen på pampig stalinistisk arkitektur från 1930-talet, och den första byggnad folk möttes av när de reste vattenvägen till Moskva.

Vid metrostationen är det som vanligt fullt av liv och kommers runt de små kioskerna där folk köper öl, kvass, piroger eller blommor och brända CD-skivor. Motorvägen Leningradskoje sjosse dundrar i öster, men jag går åt andra hållet genom en ödslig park med statyer över muskulösa arbetare och lättklädda bondkvinnor, bort mot Moskvafloden, som inte bara har gett namn åt den ryska huvudstaden utan också förbinder världsmetropolen med fem hav: Östersjön, Vita havet, Svarta havet, Kaspiska havet och Azovska sjön.
Jag kommer fram till flodstationen, som visar sig vara igenbommad och i stort behov av restaurering. Byggnaden är stor och grå, till formen utdragen oval som ett skepp, med två våningar med väntsalar för båtresenärerna. I mitten reser sig ett elegant klocktorn som pryds med en spira försedd med en gyllene stjärna och hammaren och skäran i svart metall.
Valvet runt huvudingången pryds av mosaiktavlor med motiv föreställande Sovjetunionens modernisering på trettiotalet och planekonomins frukter: elkraftverk, dammar, fabriker, flygplan och zeppelinare, järnvägar, samt tunnelbanan som man precis hade börjat bygga i Moskva.
En av mosaiktavlorna föreställer ”Sovjeternas palats”, en enorm stalinistisk skyskrapa som planerades uppföras som världens högsta byggnad och som skulle krönas med en gigantisk Leninstaty. Men tornet blev aldrig byggt.
Jag går ner till kajen. Där ligger ett medelstort kryssningsfartyg som ser ut att vara i bruk trots att flodstationen är stängd. Båten heter Karl Marx.

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.