Tystnadens lojalitet

19 juli 2010

Kommentar, Nyheter

Littorinskandalen har präglat den senaste veckans nyheter. Men hur kraftfull har kritiken mot den före detta arbetsmarknadsministern egentligen varit? Jörgen Hassler kommenterar mediaturerna och försöken till nedtystning kring affären.

Så sprack då slutligen bubblan kring Sven-Otto Littorin. Skriver slutligen, därför det vi kunde lära oss om arbetsmarknadsministerns förhållande till kvinnor i Aftonbladet i förra veckan var vida känt sedan ganska länge.
Själv har jag vetat om ungefär hur det ligger till i omkring två år. Samtidigt med att vårdnadstvisten mellan Littorin och hans fru inleddes befann jag mig i ett sällskap där det bland annat ingick en person med insyn i alliansens innersta kretsar. Personen sa att den där Littorin nog var bra på många sätt, men när det gällde kvinnor var han… jag minns inte om uttrycket var ”ett svin” eller ”en idiot”. Att Littorins beteende öppet pratades om till och med i ett sammanhang där den ansvariga utgivaren för en socialistisk veckotidning ingick måste innebära att hans vandel vad gäller kvinnor är huvudstadens kanske minst välbevarade hemlighet.
Vilket i sin tur säger något om den tystnadens lojalitet som omger maktens män. Och samtidigt förklarar att den vanligen så precisa statsministern inte lyckats hantera den här affären med något annat än genom plågat svammel. Naturligtvis vet han – kanske bara på samma sätt som jag, inte exakt vad som hänt, inte om det förkommit betalning – att arbetsmarknadsministern är ”ett svin” eller ”en idiot”. Han känner tillräckligt med lojalitet för att vilja försvara och frikänna, men har samtidigt tillräckligt med information för att veta att om han gör det så är risken stor att Littorins skit inte längre bara smutsar hans skosulor, utan stänker honom ända upp i ansiktet.

Tystnadens lojalitet gäller inte bara kretsarna kring alliansen, den gäller lika mycket media. Det jag vet vet redaktionerna på stockholmstidningarna också, så klart. Men inte bara det: hanteringen av den presskonferens han höll innan han hoppade av var bland det mest flagranta exempel på hur media förvandlar sig till maktens megafoner jag sett. Trots att all media av uppenbara skäl måste veta att det inte pågick något drev mot arbetsmarknadsministern, och trots det uppenbart ologiska i att försöka skydda sina barn mot medias uppmärksamhet genom att sakta och tydligt räkna upp deras namn på en presskonferens rapporterades hans ord om avhoppet utan kommentarer. DN:s reaktion var att göra en löpsedel med texten ”Jag gör det för mina barn” och en bild som antingen föreställde Jesus eller den avgående arbetsmarknadsministern; på ikonografiska bilder kan det ibland vara svårt att se skillnad.
När tystnadens lojalitet slutligen brutits vidtog tystandets lojalitet. Flera kommentatorer bemötte den artikel där Aftonbladet sällsynt välunderbyggt kunde visa att Littorin ljög om skälen till sitt avhopp genom att kritisera … Aftonbladet!
Visst var det så att arbets­mark­nads­ministern uppenbarligen med berått mod ljugit svenska folket (och kanske – men antagligen inte – statsministern) rakt upp i ansiktet, men det hade vi väl kommit överens om att vi inte skulle prata om? Tyst, Aftonbladet! När Annas berättelse publiceras skyndar sig flera kommentatorer att påpeka att affären nu var över, och att den inte kommer att påverka valutgången. DN publicerar visserligen en ledare där de konstaterar att det inte är bra att ministrar ljuger på presskonferenser, men samtidigt skriver Henrik Brors på nyhetsplats om att media kanske måste respektera ”privatpersonen” Sven-Otto. Visst. Tänk er om det hade varit Tomas Bodström som påstods ha stått där i hallen med fyra svettiga femhundringar i näven …

Nu låter sig den här affären inte riktigt tystas, framförallt därför att Aftonbladet envist håller liv i den. Så vad blir nästa steg i borgerlig medias friskrivningsförsök? Det här är vad jag tror: Littorin är sjuk! Sexmissbruk har – precis som i fallet med kommissarie Lindberg från Uppsala – nämnts. Här behövs terapi.

Om Littorin har köpt sex är jag helt och hållet för att han döms till behandling. Rehabilitering borde vara påföljden för alla brottslingar. Men det finns en intressant sak med sexmissbruk – utöver att det är en diagnos som saknar diagnoskriterier och ställs av journalister, inte läkare. När sjukdomen drabbar kvinnor leder den oftast till att de förnedrar sig själva. När den drabbar män utan makt till att de förstör sina liv därför att de inte kan slita sig från porrsidor på internet. När den drabbar maktens män leder den däremot till att de förnedrar andra; till att de förstör andras liv.
Kanske är det i deras fall snarare maktmissbruk än sexmissbruk vi bör tala om? Och om vi börjar diagnostisera och behandla maktmissbruk – kanske blir vårdkön av män ur Sveriges elit lång?

För att avsluta, tre önskningar om framtiden. Önskning ett: att den allmänna lärdomen av den här affären blir att rapporter om regeringen och dess ministrar i borgerlig press, radio och tv i framtiden bemöts med en sund skepsis. Önskning två: att Littorin är man nog att använda en del av avgångsvederlaget på 1,3 miljoner till att betala den terapi Anna behövde genomgå för att bearbeta sina erfarenheter som prostituerad. Önskning tre: att Littorins barn kan förlåta sin pappa för att han försökte utnyttja dem som skyddsnät när han föll på eget grepp. Jag är långt ifrån säker på att jag skulle kunna göra det.

Jörgen Hassler
jorgen@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.