Rysk syn på Ryssland

04 juli 2010

Böcker, Kultur

Den som har egna erfarenheter av Ryssland vet hur irriterande det är med alla osanningar om landet som hela tiden sprids i borgerliga media här i Sverige och västvärlden, menar Per Leander. Men nu har han läst en bok om Ryssland skriven ur ett annat perspektiv. Och resultatet är mycket bra, tycker han.

Vladimir Putin och rysskräcken , Vladislav Savic , Norstedts 2010
Vladislav Savic, journalist vid Sveriges Radio med mångårig erfarenhet som Rysslandskorrespondent, har tydligen också fått nog av vår vinklade och felaktiga bild av den stora grannen i öst, och försöker i sin nya bok Vladimir Putin och ryss-kräcken förklara dagens Ryssland från ett ryskt perspektiv. Det är tveklöst det bästa som har skrivits i ämnet på svenska. Det finns ju en aldrig sinande ström av böcker om Putins Ryssland skrivna av svenska, i regel liberala, journalister: Staffan Skott Det nya Ryssland och arvet efter Sovjet (2009), Jan Blomgren Moskva tror inte på tårar (2009), Anna-Lena Laurén De är inte kloka de där ryssarna (2008), och Stig Fredrikssons Daterat Moskva: Rysslands väg leder bort. (Bort från vadå? Från att underordna sig USA, Nato och EU? Jo, en stor del av Fredrikssons bok handlar just om hur bra Barack Obama är till skillnad från Putin.)
För medan dessa böcker inte ger läsaren annat än ytterligare en mystifierande och obegriplig bild av Ryssland och Putin, så lyckas Vladislav Savic både sakligt och objektivt förklara vem Putin är och vad ryssarna själva har för uppfattning om sin ledare, sitt land och hur de behandlas av väst. För hur kan man annars förstå varför Putin är den kanske populäraste ledare som Ryssland någonsin haft? Den bild vi får av honom i Sverige gör det ju bara obegripligt.
Som kontrast till Putin framställs Jeltsin i väst som den stora ”demokraten”, trots att han aldrig hade så stort folkligt stöd, fuskade i presidentvalet 1996, inte var någon större vän av press- och yttrandefrihet, och lät stridsvagnar spränga sönder parlamentet 1993 när politikerna där vägrade gå med på en lagändring som skulle stärka presidentens makt. (Mycket av Putins makt utgår i själva verket från den makt som Jeltsin lade under sig.)
Men Jeltsin hyllas i väst för att han störtade ”kommunismen” och införde marknadsekonomi i Ryssland. Baksidan av denna chockterapi blev dock en aldrig tidigare skådad misär för vanligt folk, med arbetslöshet, svält, alkoholism och sjukdom (något som förvärrades av att de sociala skyddsnäten som fanns på sovjettiden hade monterats ner). Två miljoner ryssar mötte en för tidig död under Jeltsins ekonomiska kaos.
Som motsats till detta kom Putin och genomförde åternationaliseringar av företag, naturresurser och banker, störtade de tidigare så mäktiga oligarkerna och försvårade för västerlandsk imperialism att suga ut Ryssland. Detta är han hatad för i väst, men älskad för på hemmaplan.

Det är sant att Putin inte är ”västvänlig” på samma sätt som Jeltsin var, men vad betyder det, och utgör Putins Ryssland egentligen något militärt hot mot Europa? Carl Bildt och andra högerpolitiker försöker ju återuppliva gammal hederlig svensk ”rysskräck” för att kunna hävda behovet av ett starkare svenskt försvar och nya spion- och övervakningslagar.
”Har Ryssland över huvud taget någon kapacitet att hota oss i väst? Varför skulle man ge sig på just Sverige?” skriver Savic: ”Det är dessa frågor som styrt arbetet kring den här boken. Men också en annan, minst lika viktig fråga: känner sig möjligen ryssen hotad av oss i väst?”
I själva verket har Ryssland respekterat de demobiliseringsavtal som slöts mellan USA och Sovjet i samband med Sovjetunionens upplösning runt 1991. Men USA har sedan dess brutit alla avtal och rört sig närmare och närmare Ryssland genom Natos utvidgning, och nu planeras byggen av missilbaser alldeles vid ryska gränsen. Krigen i Jugoslavien och senare Irak och Afghanistan har inte gjort Rysslands syn på väst bättre.

I Savics bok finns också den mest objektiva skildringen av Tjetjenienkriget jag har läst, och framför allt konflikten mellan Ryssland och Georgien beskrivs i en mer nyanserat version än vad vi har fått serverad i västerländska media, där det påstods att det stora krigslystna Ryssland oprovocerat gick till attack mot det stackars lilla fredliga Georgien, varvid Carl Bildt anklagade Putin för att vara vår tids Hitler.
Men kanske är det snarare Georgien som ska ses som det stora aggressiva landet som attackerade sina mindre grannländer. Georgien är precis som alla gamla nationalstater inte någon naturlig konstruktion. Inom landets gränser finns olika nationella minoritetsfolk med egna kulturer och språk, däribland abchazier och osseter. Efter Sovjets fall 1991 då Georgien blev självständigt från Ryssland förklarade sig också Abchazien och Sydossetien självständiga från Georgien, vilket de också blev efter några år av blodiga konflikter med georgierna.
I femton år var Abchazien och Sydossetien i praktiken självständiga länder, men sommaren 2008 beslutade alltså Georgiens västallierade president Micheil Saakasjvili att han skulle återerövra dessa utbrytarrepubliker. Han gick till attack övertygad om att han hade Natos och George W Bushs stöd mot Ryssland.
Även om Carl Bildt hävdar att det var Ryssland som startade kriget, har i alla fall Sveriges förre Rysslandsambassadör Sven Hirdman motsatt uppfattning: ”Rent militärt var det Georgien som anföll. Själva kriget var en taktisk överraskning för det ryska ledarskapet. Däremot var det ingen strategisk överraskning, man visste att det var spänt där nere och man visste att georgierna hade vissa saker på gång med amerikanarna.”
Även om de ryska trupperna nu faktiskt välkomnades som befriare av abchazierna och osseterna, så var det självklart inte av respekt för deras nationella självbestämmande som Moskva ingrep, utan av strategiska skäl. Att Ryssland annars inte respekterar nationellt självbestämmande har vi ju sett i Tjetjenien. Men det förringar inte Abchaziens och Sydossetiens rätt till politisk och kulturell självständighet från Georgien, om så under ryskt beskydd.

Vladislav Savic ger också en annorlunda bild av gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. Den så kallade ”orangea revolutionen” 2005 (vars folkliga stöd, om det nu fanns något sådant, visade sig inte hålla längre än till valet 2010 då alla de orangea politikerna röstades bort) ledde till att Ukraina fick ett mer västvänligt politiskt ledarskap, och efter att tidigare ha haft mycket bra relationer till Ryssland vände man sig nu till EU, USA och Nato. De orangea ledarna började dessutom föra en rent antirysk politik, inte bara mot Moskva, utan också mot den egna befolkningen som till hälften består av etniska ryssar.
Moskva, som tidigare sålde sin gas till Ukraina för ”kompispriser”, svarade med att höja priset till marknadsnivån. Detta föranledde Ukraina att protestera genom att vägra betala, varvid Ryssland stängde av gasen. ”Är det inte så att även svenska elbolag stänger av elen för kunder i Sverige som struntar i att betala sin räkning”, skriver Savic. ”Gasbråkets huvudproblem var att Ryssland inte längre tänkte sälja billig gas till Ukraina, utan istället införa världsmarknadspriser. Utifrån ett ekonomiskt perspektiv var detta helt befogat, utifrån ett utrikespolitiskt perspektiv i alla fall begripligt. Varför skulle Ryssland subventionera en stat som väljer att föra en antirysk politik och dessutom vill närma sig Nato och EU?”

Nu har i alla fall valet 2010 inneburit att Ukraina har återfått ett mera ryssvänligt ledarskap. Korrupta västvänliga politiker har bytts ut mot korrupta östvänliga politiker. För det är trots allt det som det kommer till i slutändan. Putin är en korrupt ledare som har fört Ryssland in på en alltmer auktoritär och odemokratisk väg. Varken jag eller Vladislav Savic vill försvara honom. Men det är trots allt viktigt att försöka förstå honom och att kunna se på Rysslands ageranden utifrån ett ryskt perspektiv, och inte blint tro på allt om Ryssland så som det beskrivs här i väst.

Per Leander

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.