Men är det konst?!

19 juli 2010

Kultur, Kulturkrönika, Nyheter

Angreppen på Lars Vilks såg ut att bli en av vårens stora nyheter, tills något råkade hända på riktigt i den riktiga världen, och Vilks försvann tillsammans med Jihad Jane lika fort som han kommit. Internationalens Jörgen Hassler sitter dock kvar med en fråga: Är det Lars Vilks sysslar med konst?

Som ett litet bitema till vårens Vilks-debatt diskuterades själva konstbegreppet. Visserligen i mindre utsträckning än det gjorde i samband med Konstfacks vårutställning för ett år sedan – av vilket vi väl får dra slutsatsen att det är mindre kontroversiellt att hetsa mot muslimer än att bli intagen på sjukhus eller skildra vandaliseringen av en tunnelbanevagn – men ändå, frågan har ställts.
Om vi frågar om något är konst brukar vi få svar grundade i två olika perspektiv, två olika konstbegrepp. Den ena är det konstnärsbaserade konstbegreppet: det som en konstnär hävdar är konst, är också konst.
Det är ett konstbegrepp som leder till en massa orimligheter, till exempel att ett mord begånget av en konstnär skulle kunna vara konst. Ytterst leder det konstnärsbaserade konstbegreppet till den lite svårsmälta slutsatsen att varken konst eller konstnärer finns. För en konstnär definieras samtidigt som någon som skapar konst.
Eftersom ingen är konstnär innan den skapat konst, och inget kan vara konst om det inte kallats så av en konstnär, kan varken konst eller konstnärer någonsin uppstå. Och något som inte kan uppstå kan heller inte finnas.
Ett mindre absurt och mer spritt konstbegrepp säger att konst är det som konstvärden kallar konst; om ett verk också är ett konstverk bestäms av vad konstnärer, gallerister, museifolk, samlare, konstvetare och kulturskribenter tycker.
För konstvärlden är det säkert bekvämt, men för oss som inte är en del av konstvärden är det inte särskilt trevligt. Om vi frågar varför något kallas för konst får vi nämligen inte ett svar – vi får en snörpning på munnen: konst är konst därför att vi säger att det är konst. Det konstbegreppet, som brukar kallas det institutionella, är alltigenom elitistiskt.

Som alternativ till de två sätten att förstå vad som är konst skulle jag vilja föreslå följande: ”ett konstverk är ett objekt skapat av människan med huvudsyfte att berätta någonting om verkligheten”. Jag menar att det skulle kunna vara ett demokratiskt konstbegrepp, därför att det skulle möjliggöra en diskussion om konst på lika villkor: vi kan alla göra en bedömning av om något som påstås vara konst uppfyller definitionen av vad som är ett kostverk.
Kanske är den största fördelen med ett sådant konstbegrepp att det gör det möjligt att säga vad som inte är konst. Jag tror att ett viktigt skäl till att många känner sig förvirrade och främmande inför nutidskonsten är att precis vad som helst verkar kunna (och kan) vara konst.
Med ett demokratiskt konstbegrepp skulle vi kunna säga: dekorationer är inte konst, konsthantverk är inte konst, happenings är inte konst, videoverk är inte konst, installationer är inte konst, performances är inte konst, koncept är inte konst. Det innebär inte att de på något sätt skulle vara dåliga: dekorationer kan vara vackra, konsthantverk bra saker, happenings roliga gruppaktiviteter, videoverk intressanta filmer, performances gripande föreställningar och så vidare. Men det är inte konst.
Vardagliga objekt som presenteras som konst, så kallade ready-mades, är inte heller konst. Den franske surrealisten Marcel Duchamps pissoar skapades till exempel inte för att säga någonting om verkligheten, den skapades för att vi skulle pissa i den. Att Duchamp valde att ställa ut den på en konstutställning kan ses som en intressant kommentar till konsten och konstvärden, och dess historia kan göra att den försvarar sin plats på ett konstmuseum, men det gör den inte till konst; en pissoar är en pissoar.
Ett konstbegrepp som utgår från objektet och skaparens intentioner gör också att vi kan få en fast grund för att diskutera om något är bra eller dålig konst. Med det menar jag inte att vi kommer att kunna fastställa fasta normer för kvalité i konsten, men jag menar att vi får några frågor som ger struktur åt debatten, och som gör att alla som är intresserade kan delta.
Om ett objekt ska berätta något om verkligheten kan vi fråga: tycker jag att verket berättar något viktigt, eller tycker jag att verket berättar något oviktigt? När vi svarat på den frågan kan vi gå vidare med om vi tycker att verket framställer sin berättelse på ett bra sätt eller om berättelsen skulle kunna framställts bättre på något annat vis. Dom två frågorna, med följdfrågor och invändningar, skulle kunna göra det möjligt för oss att föra en diskussion om konstverk där vi faktiskt vet vad både vi själva och våra diskussionspartner talar om.

Så till frågan i början: är det Vilks sysslar med att betrakta som konst? Att rondellhundarna är konst är svårt att neka till: de är objekt (teckningar) som skapats med syfte att säga någonting om verkligheten. Det är inte god konst – och då menar jag inte bara att kvalitén på teckningen är sådan att den skulle kunna skapas av en genomsnittlig 14-årig nationaldemokrat. Framförallt menar jag att det Vilks vill säga om verkligheten, att vi inte får rita mohammedkarikatyrer i Sverige, är falskt. Om det vore sant borde det dessutom gå att säga på ett sätt som inte rimmar fullt så väl med att muslimer mördas i parti och minut med svensk medverkan eller svenskt stöd i Afghanistan och Irak.
Och det där andra Vilks påstår, att allt det han gör, och alla reaktioner det väcker är en del av verket, och därför också är konst? Skitsnack. Hets mot muslimer är hets mot muslimer, och det är inte mer konst än vandaliseringen av en tunnelbanevagn. Eller den här artikeln, för den delen.

Jörgen Hassler
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.