GOGOL– den roliga tragedins mästare

21 juli 2010

Krönika

Efter poeterna Pusjkin och Lermontov var Nikolaj Gogol den tredje i kronologisk ordning att lägga grunden för den moderna ryska litteraturen, och övergången från romantiken till realismen. Men det som framför allt kännetecknar Gogol är den humor som finns i allt han skrev, trots att hans eget liv var så tragiskt och slutade mycket olyckligt.

Nikolaj Vasiljevitj Gogol föddes 1809 i den ukrainska delen av det ryska tsarriket. Hans far, som dog när pojken var fjorton, var av lägre adel, långt ifrån välbärgad men med ett tillräckligt stort gods för att familjen skulle ha det ekonomiskt säkerställt även efter hans död. Modern var polska, också adlig. När Gogol avslutat gymnasiestudierna 1828 flyttade han till S:t Petersburg för att söka statlig tjänst i huvudstaden: denna då knappt hundra år unga stenstad med sina raka gator omgivna av kejserliga palats och ämbetsverk, som mystiskt reste sig ur sumpmarkerna och dimmorna där floden Neva rinner ut i Östersjön, vilandes på benen efter de slavar som stupade när de byggde staden och begravdes i träsket under den.
Gogol lyckades inte få något jobb, och i ett brev till sin mamma, som försörjde honom i väntan på att han skulle få en egen inkomst, skriver han om svårigheterna: ”Trots allt detta hade jag beslutat (mest för din skull) att göra mitt yttersta för att finna ett arbete här; men Försynen ville det icke så. Vartenda försök jag har gjort misslyckades, och märkligt nog när allt förutspådde framgång.” Troligt är att han inte ansträngde sig speciellt mycket för att få ett riktigt arbete, utan istället satsade sin energi på det han verkligen ville göra: att skriva.
Redan 1829 fick han sitt första verk publicerat, ett romantiskt poem med titeln Hanz Küchelgarten. Men det fick så dålig kritik att han greps av panik och sprang runt på alla bokhandlar i Petersburg för att köpa upp alla exemplar av boken och bränna dem. Det var inte sista gången han skulle bränna sina egna böcker.
Till sist fick Gogol i alla fall en tråkig byråkratisk tjänst på ett ämbetsverk, som han senare lämnade för en tjänst som historielärare vid ett institut för unga damer. Flickorna tyckte att han var tråkig. Annars är det ju just humorn som kännetecknar Gogol som författare, lika rolig på 2000-talet som på 1800-talet. Det sägs att sättarna på tryckeriet storknade av skratt när de sammanställde hans böcker. Det var Gogol som lanserade den samhällskritiska satiren som är så typisk för oppositionell rysk litteratur, under tsartiden, sovjettiden och även idag. Man skrattar när man läser, men när man har läst klart inser man att det fanns ett djupare budskap. När Pusjkin i mitten av 1830-talet hade fått läsa ett första utkast till Gogols främsta (också mycket roliga) roman Döda själar, ska han ha utropat: ”Gud så sorgligt Ryssland är!”
Gogol hade lärt känna Alexander Pusjkin 1931, Rysslands store revolutionära nationalskald som redan då var en legend. ”Jag träffar ofta författare, Pusjkin och jag är så goda vänner. Det händer att jag säger till honom: ’Hur går det gamle Pusjkin?’ och då svarar han: ’Tackar som frågar!’”

Vid den här tiden hade Gogol gett ut en handfull lustiga berättelser om livet på landsbygden, som senare tillsammans med flera historier på samma tema skulle samlas under benämningen ”Ukrainska noveller”. De här tidiga texterna är långt ifrån de mästerverk han senare skulle skriva, men några av dem visar hur Gogol finner sin stil att kombinera tragedi och samhällskritik med humor, som i Berättelsen om hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev ovänner, en historia om två grannar som är bästa vänner men plötsligt blir osams om en småsak som blommar ut i en absurd fiendskap.
År 1834 utnämndes Gogol till docent i historia vid S:t Petersburgs universitet. Hans inledningsvis entusiastiska och välförberedda föreläsningar fängslade studenterna, men snart hade han tömt ut sina kunskaper, fick scenskräck och gav upp föreläsandet. ”Universitetet och jag struntar hädanefter i varandra” skrev Gogol i ett brev till en vän.
Vid den här tiden kom hans så kallade ”Petersburgnoveller” där de verkliga gogolska pärlorna finns. Det är en samling klart samhällskritiska, satiriska och bisarra, men ibland också smått otäcka och rentav sorgliga historier som alla utspelar sig i den ryska huvudstadens mystiska dimhöljda atmosfär. Nevskij Prospekt börjar som en kärleksförklaring till den petersburgska huvudgatan och dess eleganta flanörer, men slutar med att ”allt är bara bedrägeri, en dröm och någonting annat än det ser ut. Nevskij Prospekt ljuger alltid och allra mest när natten sänker sig över den tätt som ett moln – och själva Satan tänder lyktorna endast för att låta allt framstå i ett overkligt ljus”.
Näsan, den mest bisarra historien av dem alla, handlar om en man som vaknar upp utan sin näsa, som har övergivit honom för att söka lyckan på egen hand. Till sist är det en polis som fångar näsan på väg till Riga, och återför den till sin rätta ägare som självklart blir mycket glad: ”Men här på jorden finns ingenting beständigt och i nästa minut var glädjen redan lite mindre och smälte slutligen samman med vardagens vanliga sinnesstämning. Han började tänka efter och fann att saken ännu inte var klar: näsan var visserligen funnen men den måste ju också placeras tillbaka på sin rätta plats. Tänk om den inte fastnar?” Näsan har tolkats på olika vis, speciellt av dem som hävdar att det egentligen handlar om en helt annan kroppsdel som det med tanke på censuren inte gick att skriva om. Men Gogol hade i alla fall själv komplex för sin stora spetsiga näsa, och näsor och nässtympning är ett ständigt återkommande tema i hans berättelser.

Bäst av Petersburgsnovellerna är utan tvekan den tragiska men samtidigt så roliga novellen Kappan, om den stackars obetydliga och ensamme ämbetsmannen Akakij Akakijevitj. ”De andra tjänstemännen brukade skämta och göra sig lustiga över honom, så långt deras kanslihumor räckte. Trots alla förolämpningar gjorde han inte ett enda skrivfel, men om skämtet någon gång gick för långt, om man stötte till hans armbåge och hindrade honom från att arbeta, kunde han säga: ’Låt mig vara! Varför förolämpar ni mig?’ Och det fanns något egendomligt i orden och i rösten som uttalade dem. Det låg i dem något så rörande att en ung nyanställd tjänsteman, som efter de andras exempel hade tillåtit sig att skämta med Akakij Akakijevitj, med ens hejdade sig som om han känt ett sting i hjärtat och från den stunden såg han allting i en helt annan dager. Det var som om en oförklarlig kraft plötsligt skilde honom från hans kamrater, vilka han trott var anständiga och bildade människor. Och ännu långt efteråt kunde det mitt i det gladaste sällskap hända att han såg framför sig den stackars förnedrade ämbetsmannen och hörde hans ord, som trängde rätt in i hjärtat: Varför förolämpar ni mig?”

Åh, hur sorglig är inte denna skildring av vuxenmobbning, och hur mycket sympati känner man inte för den stackars Akakij Akakijevitj, som trots att han är en uppdiktad person känns så mänsklig. När han till sist tvingas ta alla sina besparingar till att köpa en ny vinterkappa, efter att den gamla gått sönder, blir han plötsligt accepterad av arbetskamraterna, på samma sätt som barn på en skolgård i vår tid måste ha de rätta märkeskläderna för att inte bli utfrysta. När den nya kappan till sist blir stulen slutar historien lika olyckligt som den började, precis som alla Gogols texter i regel slutar olyckligt.
Våren 1836 presenterade Gogol sin pjäs Revisorn som otroligt nog klarade sig igenom censuren trots att den sågs som mycket samhällskritisk. Men det var Nikolaj I själv, den kanske mest reaktionäre av Rysslands alla tsarer, som tyckte att pjäsen var så rolig att den blev godkänd, trots att tsaren insåg att ”här fick jag mig allt också en känga”.
Huvudpersonen resenären Chlestakov kommer till en småstad där borgmästaren och de andra ämbetsmännen väntar en revisor utsänd av tsaren för att inspektera deras arbete, och antar felaktigt att Chlestakov är denne revisor. De mutar honom således med pengar, god mat och dryck, och kvinnor. Pjäsen slutar med att Chlestakov nöjd och belåten lämnar staden, samtidigt som den riktige revisorn anländer.

De progressiva kritikerna med Vissarion Belinskij i spetsen hyllade Revisorn som en samhällskritisk satir som avslöjade korruptionen och ruttenheten i den tsaristiska staten. Det är väl också vad Gogol själv hade tänkt med sin pjäs. Men nu blev han rädd för de problem som kunde uppstå med myndigheterna om han förknippades med radikalerna och tog därför avstånd från deras hyllningar. I en senare kommentar till Revisorn påstod Gogol att pjäsens syfte var att förmedla ett kristet budskap om att syndarna ska dömas: ”Förfärlig är den revisor som väntar oss vid gravens port.”
Efter uppståndelsen med Revisorn valde Gogol att lämna landet och skulle under de kommande tolv åren bo ute i Europa. I Paris blev Gogol god vän med den polske nationalskalden Adam Mickiewicz (”Polens Pusjkin”), som också han levde i exil från det ryska tsarrike som Polen då var en del av. Till sist slog Gogol sig ner i Rom där han påstås ha funderat på att konvertera till katolicismen.
Vintern 1842 återvände Gogol till Ryssland och bosatte sig den här gången i den heliga staden Moskva. Med sig hade han manuskriptet till sin stora roman Döda själar, som väckte enorm uppståndelse. Boken var en attack mot livegenskapen, jordbruksslaveriet som fortfarande existerade i Ryssland. Men den är också sprängladdad med den gogolska humorn och den religiösa mystik som han började sjunka allt djupare i. Huvudpersonen, antihjälten Tjitjikov, reser runt på landsbygden för att göra affärer med slavägarna. Han vill köpa deras döda själar, alltså de slavar som har avlidit, men ännu inte registrerats som döda. Tjitjikov har nämligen räknat ut att om han samlar dessa döda bönder, som alltså officiellt fortfarande lever, så blir det en värdefull egendom på pappret som han därefter skulle kunna pantsätta och bli rik på.
Döda själar hyllades av de progressiva lika mycket som den fördömdes av de reaktionära. Vladimir Nabokov menar dock i sin biografi om Gogol att det är det religiösa temat som är det huvudsakliga i boken, och att Tjitjikov symboliserar Satan. Djävulen hade alltid funnits med här och var i Gogols berättelser, men förvandlades med tiden från en ganska lustig figur, till att bli en allt mer påträngande ondska som det inte fanns något skydd emot. Överhuvudtaget är det övernaturliga ständigt närvarande i Gogols texter, och ibland är berättelserna rena skräckhistorierna, som den ukrainska novellen Vij, om en stackars präststudent som tvingas läsa böner över en död ung vacker kvinna i en hemsökt kyrka tre nätter i rad. Vij blev också Sovjetunionens första skräckfilm (1967). Men att Kappan slutar som en spökhistoria kan förklaras av politiska skäl: eftersom censuren inte kunde acceptera att en människa av kött och blod satte sig upp mot överheten, lät Gogol ett spöke göra det.

Utan tvekan trodde också Gogol själv på spöken och demoner, och framför allt på djävulen och det helvete som han fruktade med obeskrivlig skräck. I ett ungdomsbrev hade Gogol, som aldrig var med någon kvinna, påpekat att olycklig kärlek på jorden trots allt måste vara mera smärtsamt än de former av tortyr som kan tänkas vänta i helvetet efter döden. Men med åren växte sig hans helvetesskräck allt starkare och resulterade i depressioner, sjukdom och religiös fanatism. År 1849 reste Gogol, efter stor tvekan, på pilgrimsfärd till Palestina. Han tvekade eftersom han var rädd att han själv skulle besudla det heliga landet med sin syndiga närvaro. Resan blev dessutom en stor besvikelse. Nasaret, Jesus födelseplats, tyckte han liknade vilken rysk landsortshåla som helst. ”Helgedomarna som han besökte ville inte sammansmälta med sin mystiska verklighet i hans själ. När allt var över hade det Heliga landet gjort lika litet för hans själ som tyska hälsoorter gjorde för hans kropp” skriver Vladimir Nabokov.
Mycket sjuklig och svag återvände Gogol till Moskva, där han föll under inflytande av prästen Matvej, som beordrade honom att: ”Ta avstånd från Pusjkin! Han var en syndare och hedning!” När Pusjkin dödades i en duell 1837 hade Gogol förklarat: ”Mitt liv, min sannaste glädje har dött med honom.” Nu skulle han fördöma Pusjkin för att försöka rädda sin egen själ, och Gogol började dessutom hylla tsaren, som ju enligt den ortodoxa tron var Guds representant på jorden och Kristi avbild. De radikaler och unga författare som tidigare älskat Gogol och såg honom som en förebild blev nu mycket besvikna, och kritikern Vissarion Belinskij skrev ett argt fördömande brev till Gogol. Detta brev lästes upp i ett hemligt socialistiskt sällskap av den unge författaren Fjodor Dostojevskij, något som han skulle dömas till döden för, men benådas från efter en skenavrättning 1849. Dostojevskij hade själv av Belinskij blivit kallad ”den nye Gogol”, och Dostojevskij har också tillskrivits citatet ”Vi [ryska författare] har alla krupit fram ur Gogols kappa”. Ironiskt nog skulle den radikale Dostojevskij precis som Gogol med åldern också bli allt mer reaktionär och kristen fanatiker.

Nikolaj Gogol dog i sitt hem i Moskva av undernäring 1852, bara 43 år gammal. Han hade sedan en tid slutat äta mat för att undvika den femte dödssynden: ”frosseri”. Det sista han gjorde några veckor innan han dog var att bränna manuskriptet till den planerade uppföljaren av Döda själar. Gogol begravdes vid Danilovklostret, men 1931 beslutade de sovjetiska myndigheterna att flytta honom till den mer prominenta Novodevitjikyrkogården. När Gogols grav öppnades upptäckte man att han låg upp och ner i kistan vilket har gett liv till en legend om att han blev levande begravd.
Per Leander

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.