Det trettioåriga kriget

20 juli 2010

Analys

Kapitalägarna och de regeringar som stöder dem har helt slutat kompromissa. Den gamla samförståndspolitiken som såg till att lönerna ökade i takt med produktiviteten är krossad. Samtidigt har arbetarrörelsens ledare svårt att ta till sig detta faktum. Det är dags för något nytt, menar Benny Åsman i denna första del av två som går igenom nyliberalismens frontal­angrepp på de arbetande de senaste 30 åren.

Efter G20-mötet, som hölls i den sydkoreanska staden Busan för drygt en månad sedan, menade jag att de församlade ministrarna förklarade arbetarklassen krig. När jag tänker efter närmare var det mer en revelj inför ett sista slag. För om vi ser tillbaka på de senaste tre decennierna måste vi konstatera att vi befunnit oss i krig i trettio år. Det är vad den nyliberala ”revolutionen” kan sammanfattas till – ett långt utdraget krig mot allt som de arbetande människorna tillkämpat sig under efterkrigstiden.
Det nyss avslutade G20-mötet i Toronto bekräftar analysen av Busan-mötet. Regering efter regering, borgerlig eller socialdemokratisk, har lagt fram och antagit mördande restriktioner för de statliga utgifterna som bara kan leda till en sak – sänkt eller stagnerande levnadsstandard för majoriteten av de arbetande och en social katastrof för de sämst ställda.
I unison kör upprepar de varandras stridrop om ordning och reda i statens budget och skulder. Merkel, Sarkozy, Cameron, Zapatero, Papandreou och naturligtvis vår egen besserwisser Borg tävlar i vem som kan hitta flest sociala utgiftsområden att kapa med knäna. Självfallet sociala – krigsutgifter i Afghanistan eller hjälp till nödställda bankirer faller inte under bilan.
Men varför? Varför föra en så uppenbart depressiv politik? Är det bara omoderna akademikers grundlösa påhitt att nedskärningar och sparpaket mitt under en ekonomisk kris kan leda käpprätt in i en depression som trettiotalets? Pratar nobelpristagaren Paul Krugman i nattmössan när han anklagar världens regeringar att föra en extremt riskabel ekonomisk politik?
Nej det gör han inte. Risken att ekonomin kraschar är reell, men Anders Borg och hans vänner utrikes säger att de saknar alternativ. Statsskulden måste saneras och budgetunderskotten balanseras, säger de. Det bara är så – basta. Att de saknar valmöjlighet därför att de sitter i knäna på den internationella finansmarknaden glömmer de bort att säga. Ändå är detta just förklaringen till att de säger sig sakna ”alternativ”.

För finansmarknaden, för dem som löstes ut av staten och sedan kastade sig över olika länders statsskuld med de pengar de fått av det offentliga, spelar det ingen roll om ekonomin vänder neråt och kraschlandar. De känner vittringen av stora spekulationsvinster och kräver pengarna tillbaka här och nu. Att de rika kan fortsätta att berika sig även under de värsta ekonomiska kriserna behöver vi inga nya bevis för. Den rapport om antalet dollarmiljonärer i världen som Boston Consulting Group publicerade för en månad sedan visar vilka som alltid landar på fötter även vid höga fall.

Efter trettio år av utnötningskrig anser miljonärerna att den arbetande befolkningens motståndsberedskap är så dålig och att decennier av massarbetslöshet lett till sådan utmattning att nådastöten kan sättas in. Det finns inget samhällskontrakt som de anser sig bundna av. De arbetande får inte längre del av den ökade produktiviteten – allt går till de rika. En procent av världens hushåll äger 38 procent av alla likvida tillgångar, lika med 42 300 miljarder dollar. För dem finns det ingen kris, bara inkomstkällor oavsett ned- eller uppgång i ekonomin.
Diagrammet till höger är en grafisk bild av det trettioåriga kriget mot den arbetande befolkningen. Fram till början av åttiotalet följdes reallönerna och produktivitetsutvecklingen åt. Det var ett axiom att lönerna skulle stiga i samma takt som produktiviteten. LO och fackliga organisationer i utlandet ställde alltid som ett minimum att produktivitetsutvecklingen skulle synas i plånboken. Från 1982 och fram till i dag ökar ständigt gapet mellan produktiviteten och reallönerna med följd att hela produktivitetsvinsten går rakt ned i fickorna på kapitalägarna. Pengar som de dessutom i allt mindre utsträckning investerar i nya fabriker och maskiner eftersom det kortsiktigt varit mer lönsamt att hänga på finanskarusellen.
Den understa linjen visar vad som hänt med lönernas andel av bruttonationalprodukten. Varje liten procentenhet svarar mot hundratals miljarder kronor i transfereringar från de med inkomst av arbete till de med inkomst av kapital.

Under den snabba expansionen efter kriget, från 1950 till 1974, var det den arbetande befolkningens stadigt stigande konsumtion som var drivkraften i den kapitalistiska ekonomin. Lönernas andel av det som producerades steg och i takt med produktiviteten ökade också timlönen. Den inhemska och europeiska marknaden var slagfältet där kapitalägarna vann sina vinster. Globaliseringen och integreringen av flera hundra miljoner arbetare från Kina, Ryssland och Indien i den kapitalistiska marknadsekonomin låg ännu i framtiden.
Nu är det en ny tid. Kapitalet behöver inte det egna landets konsumenter. Det finns konsumenter i andra delar av världen. På grund av det allt svagare fackliga motståndet är det fritt fram att angripa de arbetandes andel av de producerade rikedomarna. I samtliga länder inom OECD har lönernas andel av BNP minskat kraftigt. Hittills har det kompenserats med en allt större skuldsättning i hushållen. Vilket lett till den återvändsgränd som samhället nu befinner sig i.
Det räcker inte längre med den ”automatiska” minskningen av lönernas andel. Nu startar frontalangreppet. Det är innebörden i de sparpaket som bokstavligt haglar över de arbetande i Europa. Det har inte ännu gått in i det allmänna medvetandet men det handlar inte om något mindre än ett klasskrig. G20-mötet visar tydligt vad som sker. Bakom pratet om samordning och behovet av nya gemensamma regler för finansvärlden finns bara ”var och en för sig”. Varje lands styrande tävlar i vem som kan slakta den sociala välfärden snabbast och tuffast. Knappt har Spanien lagt ett sparpaket som svider i skinnet så bjuder David Osborne över med ett brittiskt sparpaket som Englands arbetare kommer att minnas i generationer. Alla inbillar de sig att de ska kunna exportera den egna ekonomin ur krisen.
I själva verket står vi inför ett race till botten som inte lämnar några marginaler för socialdemokratisk plåsterpolitik. Kapitalet har sagt adjö till den gamla samförståndspolitiken och lagt om kursen med sikte på ett samhälle som ska likna vad som rådde innan 1914, det vill säga extrem social och ekonomisk ojämlikhet där frukterna av arbetet tillfaller endast de rika.
Det finns helt enkelt ingen kompromiss att vänta från kapitalägarnas sida. Det är vanligt i media att tala om att reallönerna i ”tillväxtländerna” närmar sig snittet i OECD. Vänd hellre på tesen så kommer vi närmare vad som sker. Det är reallönerna i USA och Europa (och Japan) som kommer att närma sig situationen i Kina och andra snabbt växande ekonomier. Om inte om griper in. För det är sant att Kapitalet proklamerat krig mot löntagarna men det finns gränser för vad de arbetande kan acceptera. Just nu inbillar sig Merkel, Sarkozy, Osborne och andra nyliberala härförare att allt är möjligt. Så länge de inte provocerar fram ett socialt uppror skiter de i hur djup misär som deras politik kan leda till. Det är det nya i dagens situation och som den etablerade arbetarrörelsens ledare inte vill fatta. Reformistisk politik när kapitalägarna och deras regeringar säger kategoriskt nej till alla sociala reformer är som en fisk på torra land, den sprattlar på plats.
Situationen är minst sagt allvarlig och vilka utvägar som finns är inte solklart. Det finns ett motstånd i många länder. Men i de flesta fall är det bara svar på tal efter varje enskilt angrepp mot den sociala välfärden. Det finns inget perspektiv på kampen utöver att försvara vad som existerar och som hotas.

Vi har nått en punkt där de etablerade politiska och fackliga organisationerna i arbetarrörelsen inte kan eller vill leda motståndet mot den borgerliga krigsförklaringen. Det ser till och med ut som att inget av dessa partier ens kommer att delta i en bred social reaktion mot attacken på levnadsstandarden och den sociala omsorgen. För att inte tala om att de själva aldrig kommer att ta initiativ till en sådan kamp.
Att bygga ett nytt antikapitalistiskt parti som presenterar ett program för ett samhälle där ingen kompromiss med kapitalägarnas vinstintressen är möjlig står på dagordningen i Europa. De är inte beredda att kompromissa. Det trettioåriga kriget visar vilket samhälle de strävar efter. Vi ska inte heller kompromissa. Endast ett samhälle som sätter befolkningens ekonomiska och sociala behov i första hand kan undgå den sociala katastrof som de härskande förbereder.
Benny Åsman
intis@internationalen.se

,

About Benny Åsman

Gammal utopist som tror en bättre värld är möjlig.

View all posts by Benny Åsman

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.