På upptäcktsfärd i kontrasternas Österrike

28 juni 2010

Förstasidan, Reportage

foto: Emma Lundström

 

Bryska poliser, arga mammor och diskriminerade georgier. Emma Lundström reste genom ett försommarfagert Österrike med sin kamera och träffade på en hel del konservatism och främlingsfientlighet.

Här och var lyser det gult av ginst, det nymornade gräset har antagit en friskare, grönare färg efter den långa vintern och Donau viskar om sitt förflutna för den som vill höra. Om man tar spårvagnen till en förort som mer liknar en by och sedan vandrar uppåt, uppåt, uppåt förbi vinodlingar och genom trolsk skog där morgondimmorna vilar i sänkorna medan solen värmer sommarvänligt genom grenverket, kommer man till slut till den gamla fästningen Kahlenbergerdorf varifrån utsikten är magnifik.
Där kan man till exempel råka på danska ambassadtjänstemän som har lyxvarupicknick med champagne och rysk kaviar, eller bara i all enkelhet njuta av vyn över hela den vårväckta tvåmiljonersstaden där narcisserna blommar och en äldre herre mockar ur stallarna på spanska ridskolan medan de dyrbara Lipizzanerhingstarna böjer sina smäckra huvuden och skrapar med hovarna i stengolvet för att be om mer foder. Alltmedan den domedagsgråa och gotiska Stephansdomen tronar jättelik över affärsstråken där turisterna då och då störs i sina shoppingturer av det idoga arbetet på byggarbetsplatserna som kanske ska ge staden en modernare look, och som alla verkar styras av ett av de största byggföretagen i branschen: porr.

Wien är en ståtlig stad med många skrymslen och vrår att upptäcka. De historiska byggnaderna reser sig pampigt och respektingivande från sina åldriga grunder och de många spårvagnslinjerna kan ta mig vart jag vill förutsatt att jag har betalat min biljett – kontrollanterna behöver inte ha några kännetecken och vill det sig illa så kan man råka ut för någon som kontrollerar lite vid sidan om bara för att tjäna pengar.
Ute vid det stora nöjesfältet Pratern har sömniga karuseller så sakteligen börjat få upp ögonen för de vinterbleka turister som hittat hit, och i den stora parken Augarten med sina ännu så länge frodigt inbjudande gräsytor och skuggiga alléer ligger vi på filtar och läser böcker medan föräldrar sparkar boll med sina vårspattiga barn, solen vandrar över himlen och det plockas ramslök till påsksalladen. Här är det ett gammalt luftvärnstorn från andra världskriget som tornar upp sig istället för någon mer romantisk byggnad. Det byggdes många liknande torn runt om i staden och de hade som syfte att föra soldaterna närmare himlen så att de lättare kunde skjuta ned anfallare från luften.
Nu huserar konstvernissage och viss undergroundkultur i byggnaderna som känns som monument över en mycket dyster epok i landets historia. Ett förflutet som man skyfflat under mattan och alls inte kommit överens med att man faktiskt har. De många koncentrationslägren som också fanns lite varstans i landet talas det mycket tyst om. Men så hyllas också människor som Jörg Haider likt en martyr som offrade sitt liv för sitt folk fast han egentligen körde rattfull. Hans parti har till och med köpt marken där han omkom och där ska nu bli monument. Delstaten Kärnten där Haider var verksam har inte på något vis accepterat att deras ledargestalt efter sin död alls inte visade sig vara den mansman som de hela tiden hållit honom för. Den unge mannen som erkände att han och Haider haft en kärleksrelation blev bannad och tystad och Haiders fru låtsas liksom resten av folket som ingenting. Det är inte okej att vara annat än fullkomligt heteronormativ i Kärnten. Lika lite som det är okej att vara georgier. Men det ska vi återkomma till. Låt oss först återvända till Wien.

Solen värmer mer och mer för varje dag och det blir grönare och grönare. När vi ska ta tunnelbanan till Schloss Schönbrunn – som prinsessan Maria Teresia fick av sin far och där den lille femårige Mozart en gång i tiden höll sin första konsert – får vi sällskap på vägen ned till underjorden av en hel hord uniformerade poliser. De stojar och skrattar, trygga i sin flock, men i tunnelbanan blir det allvar. De är ute efter att kontrollera alla som på något vis ser invandrade ut och det går inte att säga att de former som detta görs under är särskilt trevliga. Det gäller uppenbarligen för alla immigranter att alltid bära de nödvändiga pappersarken på sig för annars ligger de mycket illa till och kan hamna direkt i en deportationscell för kvällen.

Schloss Schönbrunn ligger i sin park och solar, en vitglänsande primadonna med så många fönster att det är lätt att tappa räkning. Två kvinnor kysser varandra och vandrar hand i hand och det är uppfriskande att se även om de borde vara något man inte lägger märke till. Här är det ändå det.
På morgonen läste vi i tidningen om ännu fler avslöjanden om pedofili inom den katolska kyrkan. Den här gången handlade det om ett litet samhälle där invånarna var så måna om sin fadersgestalt att de fördrev offren istället för förövaren, i det här fallet prästen. Inte en enda präst har fällts i domstol för de gärningar han har begått och det är lätt att få känslan av att pedofili är helt okej så länge det inte talas högt om övergreppen, medan homosexualitet är mycket mer komplicerat att handskas med för en stor del av befolkningen.
Det är lätt att börja generalisera när man är upprörd men det finns en hel del för landet att komma till rätta med. Den saken är klar. Som det här med invandringen. En bekant som är skådespelare och kommer från godare omständigheter men bor i ett lite nedgånget område blir bestulen på ägodelar och vi ertappar gärningsmännen in action. En äldre kvinna och två medelålders män. Polis tillkallas men det första de gör är att börja skrika på en annan vän som kommit för att ge den drabbade sitt stöd. Han är georgier. Han ska visa sina papper. Det tar ett bra tag innan poliserna lugnar sig och fokuserar på vad de egentligen kom för.

Efteråt är skådespelaren alldeles upprörd och verkar lite smått skakig i benen:
– The Austrian Police, vilka galningar. Herregud, jag visste inte.
Men han behöver inte bekymra sig så mycket mer över detta faktum för han har fått ett förmånligt kontrakt med en teater i Tyskland och ska flytta inom den närmsta tiden.
Värre är det för den unge mannen från Georgien, han bär runt på sina papper och väntar på ett andra avslag. En annan har precis fått sitt tredje och sitter i ett trångt utrymme med pentry i ett rivningshus i Klagenfurt, Kärnten. Han spelar patiens på den uråldriga datorn och röker, röker, röker medan hans krumma kropp hukar i stolen. En gammal trafikskada gör honom nästan till krympling och eftersom han fått sitt tredje avslag har han inte längre rätt till någon rehabilitering. Han ser ut att ha ont.
I ett annat hus sitter ännu en grupp georgier och röker. De bjuder på te och hostar, skrattar. De kan lika lite tyska och det blir mycket kroppsspråk. Alla är de beroende av metadon som de fick när de satt inspärrade i flyktinglägret uppe i bergen. Det har skrivits en hel del om detta flyktingläger och det bildades en aktionsgrupp som arbetade för flyktingarnas sak.
Nu är de fria men de väntar alla på avslag och på nästa dos Subutex – ersättningsdrogen som ska få dem att till slut bli avvanda. De ska svälja tabletten hel men de smular sönder den och rör ut den i vatten, sedan injicerar de den, för bättre verkan. Det fungerar och de blir svåra att ha att göra med, för som alla drogberoende säger de inte alltid som det är, anser väl också att det inte är någon idé under de rådande omständigheterna. För någon tid sedan skulle en av dem deporteras och när han satt ensam i cellen skar han sig i handlederna och hamnade istället på sjukhus. Han visste att det var vad som krävdes. Ändå försökte de skicka tillbaka honom igen så fort handlederna var bandagerade. Aktionsgruppen satte stopp för det.

Åter i Wien. Det är en varm dag med försommarkänsla när vi i tunnelbanan får bevittna hur en ung och mycket irriterad mor slår sin son. Vi kan inte annat än att säga till:
– Hur kan du som är så stor, slå någon som är så liten och försvarslös?
Hon förstår inte engelska och svarar bara argt på tyska, men hennes vän skriker åt oss när vi går av:
– Det är hennes förbannande rättighet som mor, hon får göra vad hon vill med sitt barn.
Råder det inget förbud mot aga i Österrike undrar vi, men det är det ingen som vet.

I Kärnten där religionen har stort inflytande över folket har kvinnorna främst sitt värde i att vara barnaföderskor. Annars verkar det inte som att de ligger särskilt högt i kurs. För feministerna är det en ständig kamp i snålblåsande motvind. Men de fortsätter att kämpa och det blir bättre. En vän säger att om kvinnorna har lågt värde så har flyktingarna ännu lägre, i det närmaste obefintligt, med dem kan även kvinnorna göra vad de vill.

Vi sitter i en park vid Klagenfurts nybyggda konserthus som är exceptionellt fult och äter god italiensk glass: sorbet av grönt äpple, jordgubb och citron. Solen gassar. I Wien drar poliserna runt på stan och fångar in alla som inte har rätt bit papper i fickan och i Klagenfurt håller de som bäst på att förbereda minnesplatsen över Jörg Haider, alltmedan nyheterna om pedofilihärva efter pedofilihärva briserar över Europa och påskens stora högtidsmässa dånar i de stora kyrkorna så att det hörs ända ut på gatan.

Text och foto:
Emma Lundström

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.