Manliga konservativa politikers hemliga spel under täcket avslöjat

22 juni 2010

Kommentar, Nyheter

Det är alltid dåliga nyheter för kvinnor när högerinriktad, manlig politik tar över sakfrågor. Det gäller även debatten om slöjan, menar den Pakistanbaserade sociologen Afiya Shehrbano Zia. Här kritiserar hon den högervridna och förenklade diskussionen om slöjan – som fått även vänstern att famla i mörkret.

I en värld där det finns så kroniska klass- och könsojämlikheter är det en besvikelse att socialistiska och feministiska debatter har reducerats till att upprepa diskussioner om några meter tyg – det vill säga slöjan. Somliga tidskrifter piffar upp beskrivningen genom att lägga ”islamisk” till de många slöjvarianterna. Därför får den ofta heta ”den islamiska slöjan”, den islamiska hijab”, ”den islamiska burkan eller chadorn”.
Tolkningen blir därmed mycket enhetlig, trots att varje variant av huvudduken har sitt eget orsakssammanhang och utformas olika. Att enbart se religiös identitet i slöjan gör också alla de klassdimensioner osynliga som slöjan ofta bär med sig även i ickemuslimska samhällen, där den kan bäras av till exempel sikhiska, hinduiska, judiska kvinnor, och kvinnor i olika delar av Afrika.

Politiseringen av slöjan, hur man framställer och tolkar den, liksom den politiska opportunism som stater visar upp i denna fråga, avslöjar en medveten vridning från de väsentliga frågor som skapar och upprätthåller klass- och könsskillnader. Ironiskt nog brukade feministiska forskare bara skriva om slöjans roll i att bygga upp könsmaktsrelationer samt slöjans klassdimensioner.
Tyvärr är vi feminister idag distraherade från dessa grundläggande feministiska frågor som grundval för våra analyser. Alla framsteg socialistiska feminister har gjort skjuts åt sidan för den nya akademiska inriktningen på religionernas roll. Särskilt efter 11 september har den islamska feminismen betraktats som lämpligare för att bygga upp de muslimska kvinnornas rättigheter än de påstått ”västerländska” begreppen i den sekulära och socialistiska tankeströmningen inom feminismen.

Så debatten om slöjan har stulits från feministerna. Den har återtagits av en ny generation religiöst politiserade färgade kvinnor, och av vita politiker. Men det är viktigt att klargöra att denna politik inte har sina rötter i de fattiga länderna i Syd. Den politiska kontroversen kring slöjan är idag en typisk europeisk debatt.
Men som historien visar bygger sådana frågor upp ett förhållande mellan högern i både europeiska länder och i länder med muslimsk majoritet. Detta förhållande drivs och upprätthålls ofta av män på båda sidor. Vänstersympatisörer står som åsnan mellan två hötappar: stöder de en allmängiltig definition av mänskliga rättigheter och sekulära principer så att det offentliga utrymmet måste vara neutralt och jämlikt? Eller stöder vänstern etniska minoriteters rättigheter och hyser respekt för deras gruppbaserade rätt att klä sig och leva enligt sin egen trosuppfattning?
Det är aldrig ett gott tecken när högerpartier börjat genomföra vad som tycks vara ”progressiva” beslut och lagar. Det är uppenbart att samvetet hos Europas högerregeringar inte har besvärats av något feministiskt intresse att förbjuda heltäckande slöja, niqab, på offentlig plats. Att till exempel den franska regeringen envisas med att slöjan är ”ett angrepp på kvinnors värdighet” är löjligt helt enkelt för att slöjan idag symboliserar så många motsägande saker samtidigt. Detta tänkande speglar den exakt motsatta politiska förklaringen från en del muslimska religiösa ledare, som envisas med att borttagande av slöjan är ett angrepp på kvinnors värdighet.

Att huvudduk förbjöds i skolor i somliga europeiska länder så tidigt som 2004 var en förelöpare till den kommande franska lag som i år kan komma att förbjuda den heltäckande slöjan på alla offentliga platser. Det är förstås naturligt för muslimer att tolka en sådan lagstiftning som anti-islamsk politik. Men eftersom muslimska män i Europa själva delar så många patriarkala impulser med vita, ickemuslimska män, så passar det båda parter bra att hålla debatten om kvinnors rättigheter inlåst enbart inom det symboliska bråket om slöjan. Om båda parter hade tagit kvinnors rättigheter och värdighet på allvar skulle Muslimska rådet lobba för och den franska regeringen lagstifta om någon form av positiv särbehandling för att förbättra de ekonomiska och politiska rättigheterna för fattiga muslimska kvinnor.
Det finns andra allvarliga rasmässigt färgade juridiska fällor som aldrig får uppmärksamhet i media eller leder till politiska diskussioner. En sådan lagstiftning kan man se exempel på i den nytillkomna brittiska lag som höjer äktenskapsåldern från 18 till 21 år för alla utländska medborgare som gifter sig med en brittisk undersåte och söker visum till Storbritannien. Denna ”progressiva” åtgärd som först lades fram av Tories ska till synes stoppa tvångsäktenskap (en sed som förknippas med brittisk-pakistanska och indiska familjer) vid låg ålder, men också minska risken för äktenskapligt våld och hedersbrott.

Förutom det faktum att detta inte är framgångsrikt som avskräckande medel, ligger det grundläggande antagandet i att kvinnomisshandel är vanligare när äktenskapen är arrangerade eller sker inom släkten som de är inom muslimska kulturer. Det glider också fullständigt över den mycket stora sårbarheten vad gäller tonårsgraviditeter och ensamma mödrar i Storbritannien, kvinnor som ofta inte har något val, är offer för misshandel och brännmärks i samhälle och arbetsliv. Men detta sociala problem rättfärdigar ingen lag som siktar in sig på offret för att beskydda henne. Antagandet är att som (vit) brittisk ogift, gravid, eller även gift 16-åring är du inte lika sårbar som en utländsk tonåring som gifter sig och flyttar till Storbritannien. Givetvis möter sådana politiserade lagar och förbud med en undertext av rasistisk eller teologisk partiskhet allt hårdare och lika politiserat motstånd som reaktion.
Särskilt debatten i Frankrike handlar inte om ifall slöjan är religiös till sin natur eller ej – Muslimska rådet har i själva verket förklarat att den ansiktstäckande varianten inte har någon plats i islamsk anda. Så Sarkozyregeringen behandlar den som en sekulär angelägenhet, som sätter den franska republikens värden om jämlikhet, broderskap och frihet på prov. Den enda komplikationen är att om regeringen skulle drivas av liberala skäl, så finns det ett behov av självrannsakan inom just dessa samhällen som ändrat sina lagar för att passa andra subkulturer. Detta gäller särskilt för dem som också ursprungligen uppfattades som något som inkräktade på och hotade de dominerande kulturella normerna. Homosexualitet är indirekt ett exempel på förändrade normer.
Det var inte länge sedan de homosexuella tvingades dölja sin identitet och sina önskningar, tills de godkändes genom att staten gav laglig och social respekt. Om därför kulturer kan uthärda provet av att människor önskar leva och uttrycka en särskild sexualitet, varför kan inte samma tolerans och respekt utvidgas till att gälla religiösa och etniska skillnader?

De andra dimensioner som gäller religionernas plats i sekulära stater och som aldrig får uppmärksamhet handlar om kapitalismens imperativ. Kommer slöjförbudet att följas av förbud mot att sälja niqab och sedan hijab i Europa? En mer relevant fråga, kräver halalindustrin granskning eftersom den också verkar mot assimilering och även är ett tecken på ”en grupp som sluter sig inom sig själv och ett förkastande av /europeiska/ värderingar”? Problemet är att detta också skulle trassla in den judiska gruppen och även kapitalistisk företagsamhet. Vad händer när muslimer börjar reagera mot kapitalismens logik? Om marknaden kan vara fri, varför kan inte det religiösa uttrycket vara det?
Är rätten att bära någon form av slöja ett hävdande av religiös frihet eller ett brott mot sekulär republikanism? Striden i Frankrike kommer att bidra till att avgöra platsen för konstitutionella friheter och vilken som kommer att få övertaget – den demokratiska rätten att uttrycka sin religiösa/etniska identitet eller kravet på att behålla den sekulära atmosfären i det offentliga rummet? Komplikationerna ligger också i den speciella naturen hos Frankrikes republikanism, som definierar ”franskhet” som en enda och föreställer sig fullständig enhetlighet. Den franska sekularismen, kallad laicitet, anses också unik eftersom den har det klart uttryckta syftet att skydda individer och offentliga platser från religioner.

Den andra komplikationen handlar om de återverkningar som sådana åtgärder från de europeiska regeringarna får i länder med muslimsk majoritet världen över. Slöjförbudet har öppnat dörren för troende kvinnor att återta sitt så kallade förtrycksinstrument och förvandla det till ett redskap för motstånd och en symbol för den sanna tron som kan uthärda förföljelse. Motståndskraften och lagbrytandet kan komma att skapa osannolika hjältinnor och ikoner för den muslimska tron i Europa. Hur kommer kvinnor i länder med muslimsk majoritet, där det inte finns något tvivel om att det offentliga rummet domineras av män och är fullkomligt intolerant gentemot uttryck i form av klädsel och kvinnors rörlighet, att reagera inför ett sådant motstånd mot den sekulära staten?
Det finns inte en enskild tolkning som fullständigt fångar motivationen och medvetenheten hos slöjans bärare. Därför är det förenklat att peka ut den beslöjade som förtryckt eller underkuvad. Och det är absurt för vita mäktiga män att hävda sin koloniala blick på den beslöjade muslimska kvinnan och försöka rädda henne. Det är en lika närsynt inställning som när många muslimska religiösa ledare menar att slöjan höjer kvinnan till en högre fromhet. Och lika missriktat som när vissa muslimska akademiker vänder på argumentet och romantiserar slöjan som ett möjligt verktyg och ytterst en frigörelse för den muslimska kvinnan.

I länder med muslimsk majoritet är kampen mot statligt slöjtvång en feministisk angelägenhet. Också på individnivå har feminister i Pakistan diskuterat och lobbat mot den tvingande omgivning som förmår kvinnor att foga sig i slöjan, även om feministerna medger att slöjan är en symbol och en handling som passar in i en konservativ och patriarkal gjutform. Det förekommer en mer komplicerad debatt mellan sekulära och islamska feminister som handlar om begränsningarna i att tolka den individuella kvinnans val att bära slöja som en handling av motstånd eller till och med som uttryck för hennes religiöst inspirerade feminism.

Men ingen sekulär feministisk aktivist eller organisation har någonsin krävt att staten ska förbjuda slöjan på universitet eller offentliga platser i Pakistan. Man kan hävda att det skulle vara ett meningslöst krav, men min erfarenhet visar att de sekulära feministerna i Pakistan tror på en sekularism som bygger på ett sammanhang – inte en sekularism som följer turkiskt eller indiskt mönster.
De av oss som bor i länder med muslimsk majoritet missar inte ironin i slöjdebatten. I Pakistan går de flesta kvinnor i slöja för att göra sig osynliga på offentliga platser, som ett rutinmässigt, intränat krav på uppträdandet, och/eller för att undvika inviter från män. I länder med muslimska minoriteter, däribland dagens Europa, går många kvinnor i slöja för att hävda sin närvaro och synligt markera sin identitet på offentligt plats. För att komplicera saker finns det inga fasta innebörder för symboler och inga fasta kulturer och identiteter i globaliseringens ebb och flod. Det finns bara en enda lärdom att dra av detta: i båda dessa sammanhang och hur man än ser på det är högerinriktad, manlig politik alltid dåliga nyheter för kvinnor, var de än lever.

Afiya Shehrbano Zia
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.