Dövheten, klass och kön

28 juni 2010

Böcker, Kultur

Syster och bror, Agneta Pleijel, Norstedts 2009

Han föddes till dövhetens tystnad. Hon begåvades med en särdeles sångtalang. Albert och Helena var bror och syster, med olika förutsättningar för livet. Agneta Pleijel avslutar sin släktbaserade romantrilogi i artonhundratalets Stockholm med en fascinerande historia om tenoren och hovsångaren Isaac Bergs familj.
Agneta Pleijel behärskar konsten att med stor känslighet återskapa miljöer, tidens samhällsfrågor och utvecklingsanda, vetenskapsdebatter och konstens problem, oavsett vilken tid det handlar om. Så var det i Drottningens chirurg och likaså i Kungens komediant. Frågan är om Syster och bror ändå inte är en ännu mer närgången och skicklig belysning av det förgångna. Det historiska materialet är förvisso större och mer nära i tiden. Anekdoter och minnen, liksom brev och korrespondens finns bevarade och överförs till vacker prosa som utan att överdrivas ges en språklig dräkt av dåtid. Kanske är det också de historiska förebildernas intressanta och tragiska öden som får berättelsen att skälva och vibrera trots den lågmälda och varsamma tonen.

Albert Berg föddes döv. Det kan ses som en dubbel tragik eftersom familjen bokstavligen levde av och för hörselsinnet. Albert blir stum och språklös och hans känslomässigt förtrogna blir systern som föds några år efter honom. Redan vid nioårsåldern skickas Albert till den nystartade Manillaskolan för döva. Skolan blir en brutal kontrast till den skyddade familjetillvaron, men också en dörr till ett socialt liv med teckenspråkets möjligheter. Albert blir en självständig och fri natur. Han kommer att utbilda sig till målare, flacka runt i Europa, bilda familj och bli en representant för de döva i Sverige. Romanen utvecklar sig också till ett stycke initierad dövhistoria.

Helena blir i praktiken ett ensambarn i familjen. Hennes sångtalanger utvecklas av Isaac som var en av tidens främsta musikpedagog med bland annat Jenny Lind som en av sina elever.
Isaac bär på skuldkänslor över att sonen föddes döv. Han försöker gottgöra det med att ge honom konstnärsutbildning utomlands. Han bestämmer att familjen ska flytta med och rycker Helena ur en spirande romans. Helena är hårt hållen av den auktoritäre fadern som bestämmer att hon inte ska få uppträda på scen utan endast framträda vid mindre sociala sammankomster som ett eftertryckligt bevis för Isaacs storhet. Hennes kärlekslösa äktenskap med brukspatron Petré blir ännu en försakelse till fadern.

I Helena beskriver Agneta Pleijel tidens kvinnotragik. Förälskelse och åtrå måste undanhållas, utveckling och karriär förnekas, äktenskapets tvångströja och de patriarkala strukturerna förkrymper. Själens bottenlösa förtvivlan störtar henne i fördärvet.
Syster och bror pendlar mellan fiktion och släktforskning. Agneta Pleijels berättarjag hörs ibland rättframt kommentera det faktum att det är hon som läser och tolkar gamla brev och dokument. Trots allt är karaktärerna hennes morfars far och faster och det med endast tre generationer bort finns de i högsta grad närvarande som faktiska personer också.
Som ett ödets ironi ler lyckan mer åt den på förhand uträknade dövpojken än åt den charmerande söta flickan med de gyllene stämbanden. Om det är en slump, eller om det beror på de samhälleliga strukturerna, inte minst i artonhundratalets borgerskap, kanske inte går att besvara. Men som i varje annan roman av Agneta Pleijel lever inte människorna vid sidan av samhället. De blir levande och uttrycksfulla karaktärer just i det att hon fångar dem i ett historiskt skede. I Lord Nevermore briljerade Agneta Pleijel med den konsten. I Syster och bror lyckas hon också att ta med klass och kön som oundgängliga faktorer att beskriva samhället.
Som ett kuriosum slutar Syster och bror där Vindspejare börjar. Cirkeln är sluten och Agneta Pleijel har skrivit med en passare stadigt i handen.

Jan-Olov Carlsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.