Äkta fotbollsglädje – och sanslöst profiterande

21 juni 2010

Opinion, Utrikes

11 juni startade sydafrikanerna ett firande som inte har sin like sedan befrielsen i april 1994, och det är så klart en stor ära för vår unga demokrati att vara värd för det viktigaste sportevenemanget efter OS. Alla vanliga människor som har arbetat så hårt med förberedelserna förtjänar tacksamhet och stöd, särskilt byggarbetarna, städarna, de kommunanställda, vårdanställda och frivilliga som inte kommer att få det rätta erkännandet.

Men det är viktigt att väga psykologiska fördelar mot enorma ekonomiska och politiska kostnader, eftersom vi kommer att få höra en hel del om det senare från besökare som får se oss både från vår bästa och sämsta sida. Dave Zirin, en av världens främsta sportskribenter, kallade den nya Moses Mabhidastadion i Durban den mest häpnadsväckande han sett, men gav oss också en välbehövlig kontakt med verkligheten: ”Detta är ett land där otroliga rikedomar och oerhörd fattigdom redan finns sida vid sida. Och långt från att avhjälpa situationen sätter VM luppen på varje fläck på denna post-apartheidnation.”
I Durban brukar man hitta vår värsta sida i stadshuset, där alltemellanåt kommundirektören (i realiteten verkställande borgmästare) Michael Sutcliffe förbjuder kommuninvånarnas protester mot den politik han för som riktas mot de fattiga, och därmed tvingar fram akuta domstolsbeslut för att hålla tillbaka hans ondsinta polisstyrka.
Att polisen stampar på medborgerliga rättigheter har blivit en dålig vana här, vilket en välkänd journalist (Morgan Collins på eNews) fick lära sig på väg till fängelset när han försökte skriva om en sjuksköterskestrejk för en tid sedan. Och folk från säkerhetspolisen meddelade nyligen parlamentet att de tänkte gå ännu längre i att plocka bort demokrati genom att sätta upp en tio kilometers vaktkedja kring Mabhidastadion, uppkallad (utan minsta ironi) efter en välkänd ledare för kommunistpartiet.

Under juni och juli är det meningen att stadens aktivister ska bli uppskakade och imponerade av ”jetstridsplan som far förbi, gränspatruller upprättade tillsammans med grannländerna, poliseskort vid kryssningsfartyg och säkerhetsvakter med ‘diplomatisk skolning’. Syftet är att ”förhindra inhemsk extremism, strejker och protester mot bristande service”, fick de sömniga parlamentsledamöterna veta.
Hur löjlig kan regeringen bli? Nyligen hade det styrande ANC:s (African National Congress) fackliga allierade inom SA Transport och Allied Workers Union utmärkt goda skäl för att starta den största strejken i sydafrikansk historia, som de beskrev den, liksom också de vanliga demonstranterna mot bristande service som drabbas av korrumperade byggföretag och bränder i fattigkvarter som beror på att invånarna nekas elström.
Att likställa ickevåldsprotester med ”extremism” är gammal apartheidparanoia av värsta slag. Des D’Sa, ledare för miljögruppen South Durban Community Environmental Alliance, sa nyligen: ”På Ungdomens dag 16 juni kommer Durbans invånare att testa detta med en fredlig marsch till stadshuset. Sutcliffes (kommundirektören) order att sparka ut fiskarna från stränderna, med gripanden och polisvåld, är sista droppen.”

Mycket av kritiken mot Durbans kommersialiserade demokratifria VM-zon får riktas mot Fifa (International Federation of Football Associations) som är baserad i Zürich, och särskilt mot ordföranden Sepp Blatter. Ett exempel på enfalden är att några tiotal meter från den plats där fiskarna nekas tillgång till fisk och försörjning, sätter Fifa upp dyrbara importerade markistält som uppenbarligen kräver ett tyskt byggföretag för arbetet.
Inte mycket kommer att sippra ner. Förutom de gälla plasttrumpeterna, vuvuzelas, kommer den synnerligen omskrutna ”afrikanska” känslan i VM att vara förstummad, liksom kvinnorna som säljer ”pap” (majsmjöl) och ”vleis (kött) utanför arenorna skyfflas undan minst en kilometer bort. Enligt analytikern Udesh Pillay på Human Sciences Research Council hoppades 2005 var tredje sydafrikan att personligen dra nytta av VM. 2009 var det var femte, och idag är det en på hundra.
Och Fifa har ensamrätt att använda Mabhidastadion, också på de 75 procent av dagarna när där inte spelas fotboll, och hindrar besökare från att se stadion. Deras beräknade vinst på VM handlar om mer än tre miljarder dollar.
Sponsringen från Fifa är riskabel för denna ekonomi, vilket exemplifieras av Shiaan-Bin Huangs importtrolleri. Han sitter i parlamentet för ANC och är affärsman i KwaZulu-Natal. Tonåriga arbetare på Fashion Plastic Products and Gifts i Shanghai har fått bara tre dollar per dag för att tillverka Zakumi-maskotdockor, som lätt kunde ha tillverkats i de sysslolösa industrierna i vår region.

Danny Jordaan, den lokale VM-organisatören, förutsåg 2005 att 400 000 människor skulle komma till VM. Det kommer att bli ungefär hälften, och turistindustrin har överkapacitet när en tredjedel av de hotellrum som beställs genom Fifa har avbokats.
Vinsterna går ner och kostnaderna rakar i höjden. Sydafrikas samlade VM-dokument (the Bid Book) för 2003 uppskattade utgifterna mellan 150 miljoner dollar och 1,2 miljarder. I oktober 2006 steg detta till 1,5 miljarder, och nu till det vanvettigt upptrappade fem miljarder.
Vid en lektion i ekonomisk rättvisa som vi arrangerar vid vårt universitet påpekade en student att om Greklands värdskap för OS 2004 delvis bar ansvaret för den senaste episoden i världens finanskris och ett nödlån på 500 miljarder euro, så kan Sydafrika – med vår ohållbara utlandsskuld på 80 miljarder dollar (tre gånger det Nelson Mandela ärvde 1994) – råka ut för samma behandling.

Från den ekonomiska farsen halkar vi in i den politiska tragedin. Det har förekommit åtminstone två (kanske fler) mord på hederliga politiker som kritiserade VM-kontrakten i Mpumalanga-provinsens värdstad Mbombela (tidigare Nelspruit). Mer än tusen elever demonstrerade mot Mbombelastadion när skolor som flyttades under bygget inte byggdes upp igen.
Vi har sett andra VM-relaterade protester, gatuförsäljare mot kommunalpolitiker i Johannesburg, Durban och Kapstaden, mot politiker i Johannesburg från invånarna i den fattiga stadsdelen Riverlea där Soccer City-Stadion ligger, arbetare mot byggföretag, och mot nationella byråkrater från aktivister i fyra städer, som försöker rita om provinsgränserna för att flytta sina kommuner in i rikare provinser.
Durban är ett specialfall, både på grund av den grandiosa nya stadion (380 miljoner dollar, budgeten överskriden från ursprungliga 220 miljoner) och på grund av den arrogans – en av landets främsta – som byråkratin och byggherrarna utstrålar.
Sutcliffe har presiderat över en rad dyrbara katastrofer: misslyckad bussprivatisering på grund av kompisskap, stadens annars utmärkta stränder fick inte den Blå flaggan på grund av höga halter av tarmbakterien E coli, varvid han rasande drog sig tillbaka från programmet, hans misslyckade försök att ersätta en hundraårig indisk marknadsplats med en shoppinggalleria, ständiga offentliga bidrag till elitorienterade megaprojekt, katastrofala krascher i vatten- och avloppssystem och en ekonomisk utvecklingsstrategi som bygger på sportturism i en nära framtid som begränsas av klimatförändringar och ökande flygskatter, bara för att nämna några få brister.

Men värst av allt är, som Zirin uttrycker det: ”Att se ett land som redan vimlar av fullt användbara idrottsarenor lägga ut cirka 3 miljarder på nya byggnader är att skåda ett förslösande av resurser som inte är moraliskt försvarbart.”
Motsägelserna är uppenbara när man jämför Mabhidastadion – byggd intill en utmärkt rugbyplan som snabbt och billigt kunde ha uppgraderats – med de avskyvärda skjul där hundratusentals människor bor i mer än hundra informella bosättningar över hela Durban. Förra månaden överlevde till exempel invånarna i Cato Crest sin fjärde eldsvåda under 2010, då 200 skjul förstördes. Återigen var orsaken ett fotogenkök, eftersom de fattiga nekas tillgång till elström till priser de har råd med, en politik som staden har fört under lång tid.
Men de sjukligt självbelåtna politikerna tycks inte bry sig det minsta. Nigel Gumede, ordförande i stadens bostadskommitté, enade sig nyligen med Sutcliffe i att förkasta de slutsatser som National Home Builders’ Registration Council kommit fram till.
Deras tjocka rapport om en av stadens kontrakterade byggare, Zikhulise Cleaning, Maintenance and Transport, kritiserade ett avtal på 40 miljoner dollar för att bygga18 000 små hus (mindre än apartheids ”tändsticksaskar”) som startade i december 2006. Enligt rapporten var tre fjärdedelar byggda under kommunal byggstandard och behövde repareras. Avloppssystemet innebar en nedsmutsnings- och hälsorisk, och utan avrinning finns det ”en stor möjlighet till ras i lermassorna”.

Ägaren till Zikhulise, Shauwn Mpisane, reagerade: ”Jag står fast vid vad jag alltid har sagt, och det är att husen inte har några brister i strukturen.” Shauwns äkta man är S’bu, som är ökänd för att pendla till sitt polisjobb i en Lamberghini efter att ha varit kronvittne i ett taximordrättegång där en annan polisman sköts till döds och S’bu ansågs ha kört flyktbilen. Deras fantastiska livsstil innefattar ett tvåmiljonerdollarhus och en samling bilar à 13 miljoner dollar. S’bu anses ha hotat en modig tidningsredaktör (Philani Makhanya på The Mercury), men hans polisdossier stals därefter och har helt nyligen rekonstruerats.
Sutcliffes försvar av paret Mpisane måste vara lågvattenmärke för vad en offenligt ansvarig person har sänkt sig till: ”Rapporterna om att dessa hus är byggda under standard är fullkomligt struntprat och en del av mediadrevet.”
I vår provins finns det 49 bostadsprojekt liknande Zikhulise, och som innehåller mer än 40 000 bristfälliga hus, enligt en kriminalutredning från regeringen. För två år sedan hävdade Sutcliffe att eftersläpningen i bostadsbyggande skulle vara bortbyggd 2016, medan ett dokument från en ANC-kampanj utlovade att ”ANC-medlemmar får sina hus i år”. Borgmästare Obed Mlaba hade en förklaring till detta röstfiskarspråk: ”Vi är politiker. Men när man lovar saker och sen inte håller löftet, då är det fel.”

Det är också fel med den nya kommunala linjen att privata indrivningsföretag ska pressa fram nio miljoner dollar i eftersläpande skulder från 600 kommunala lägenheter. Enligt en kommunrapport har indrivarna redan orsakat ”utbredd hemlöshet” trots hyresgästernas försök att ”göra sitt bästa för att betala sina skulder”.
Så vem i Durban representerar välkomstkommittén inför VM? En stadens elit, fullproppad av lättmutade personer, fullt i stånd att spela ut raskortet (en specialitet för Sutcliffe trots att han är vit), berika sig och prata vänster för att sedan gå åt höger.
Om inte någonting görs kommer de världsvida pinsamheterna att travas på hög snabbare än målen mot det lokala fotbollslaget Bafana Bafana, som sjönk i den globala rankingen från nr 81 i början av 2010 till nr 90 idag (de är med i VM bara för att de är värdlaget). Inte så konstigt: den globala fotbollsapartheiden betyder att de bästa afrikanska spelarna sugs upp i europeiska klubbar utan stora möjligheter att förbereda sig för sådana händelser.
Fråga Trevor Phillips, före detta direktör för South African Premier Soccer League: “Vad i helskotta ska vi göra med en fotbollsstadion med 70 000 platser i Durban när VM är över? Durban har två fotbollslag som drar publik på några tusen. Det skulle ha varit vettigare att bygga mindre arenor närmare de fotbollsälskande områdena, och använt överskottet till träningslokaler för de fattiga områdena.”

De lokala vinnarna i detta VM blir inte våra egna fotbollsspelare, inte ens vårt rugbylag, som kommunpolitikerna drömmer fåfänga drömmar om att de ska fylla de vita elefanterna (arenorna), utan istället storföretagen och svarta “tenderpreneurs” med politiska kontakter.
Strategin med ”tenderpreneurs” är djupt korrumperad, anser Moeletsi Mbeki, bror till tidigare presidenten Thabo. ”Det handlade om att dra in de afrikanska nationalistledarna genom att göra dem rika privat”, har han sagt.
Men det är inte lätt att dra in de politiserade gräsrötterna, och så fort fotbollsgalenskapen bleknar och protesterna blir allt envetnare kommer de lokala eliterna att inse sitt misstag i att genomföra värdskapet för VM så slösaktigt och arrogant.
De kommer att inse det vi redan vet: profiterande i denna skala av affärsintressen och den äkta glädje som förknippas med världens mest älskade sport går helt enkelt inte ihop.
Patrick Bond
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

(Patrick Bond leder Centre for Civil Society vid universitetet i KwaZulu-Natal. Där finns bland annat en lista på aktuella protester som behandlats i nationella media och en uppdatering på World Cup Watch: http://www.ukzn.ac.za/ccs)
.

, , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.