Slöjförbud nära i Belgien, som första land i Europa

10 maj 2010

Nyheter

Just nu går Belgien först: landet är på väg att bli det första i Europa att införa totalt förbud för heltäckande slöja. Europas problem med slöjan dyker upp för första gången i litteraturen i Cervantes Don Quijote, 1605. Men redan 1498 greps muslimska kvinnor i Valencia för att ha burit slöja, berättar här Andreas Malm.

År 1605 galopperade förföljelsen av Spaniens muslimska minoritet mot sin slutgiltiga lösning. Fyra år senare skulle nära en halv miljon människor slitas från sina hem, tvingas upp på fartyg inlånade från en rad europeiska flottor, fraktas över Medelhavet och dumpas längs öde nordafrikanska stränder. Av de som överlevt så långt skulle många gå en säker död till mötes.
Allt hade börjat mer än hundra år tidigare, år 1498, när den spanska staten brutit sitt löfte om att respektera sina muslimers religion och statuerat exempel genom att gripa en grupp kvinnor i Valencia. Deras brott: att ha täckt sig med slöja.
År 1605, medan detta drama alltså gick mot sin sista akt, släppte Cervantes första delen av Don Quijote. I det trettiosjunde kapitlet tillbringar hjälten ännu en dag med sitt sällskap på värdshuset när ett oväntat besök inträffar. ”Många artiga ord och komplimanger utväxlades” i denna stund, ”men ankomsten av en främling till värdshuset gjorde att de tystnade. Mannens dräkt röjde att han var en kristen nyss anländ från morernas land”, ty han bar både linnekläder och kroksabel, och ”strax bakom honom kom en kvinna, ridande på en åsna. Hon var klädd i en morisk dräkt med en slöja över huvudet.”
När sällskapet tilltalar ”den beslöjade damen” svarar hon inte. Ett upphetsat mummel utbryter på värdshuset. Vem är denna mystiska kvinna? Vilken är hennes rätta identitet? ”Tala då om för oss, señor, bad Dorotea, om detta är en morisk eller en kristen kvinna? Hennes sätt att klä sig och hennes tystnad kommer oss att tro, att hon är något vi inte vill att hon ska vara.” Att hon är något vi inte vill att hon ska vara:
Detta är första gången i den västerländska litteraturen slöjan registreras som – i sig – ett problem.

Berättelsen om den kristne mannen och hans moriska kvinna löper över flera kapitel. Det visar sig att främlingen nyss har varit fånge hos morerna; ”fångens berättelse”, ett invecklat äventyr fullt med dramatik, räknas som en av höjdpunkterna i superklassikerns första del.
Under fångenskapen inträffar de märkligaste ting. Fängelsegården där mannen sitter med sina kristna olycksbröder vetter mot ”en mycket rik och förnäm morisk herres hus”. Plötsligt börjar någon inne i huset skicka ut papperslappar genom en glugg. Till fångens upphetsning visar det sig att meddelandena är ämnade för just honom: de kommer från en kvinna som lever därinne. Men hon vantrivs, hon lider av att sitta instängd hos sin fader och inlåst i islam. Hon vill komma bort därifrån, och hon lovar den kristne fången att befria honom ur sin håla om han i gengäld befriar henne så att de tillsammans kan segla till det kristna Spanien.
Mycket riktigt lyckas den moriska kvinnan, som bär namnet Zoraida, smuggla in sin faders guldmynt till fången, och han och hans vänner köper sig fria. Nu återstår bara ett problem: Zoraidas egen fångenskap. Hur ska den kristne mannen kunna frita henne? Med sina kumpaner gör han upp en plan. De smyger sig in i morens hus, brottar ner honom, binder hans händer och stoppar en näsduk i hans mun. De för bort honom och hans dotter, Zoraida, sätter dem på en båt och kastar loss i riktning mot Spanien.

När den kristne mannen äntligen får se Zoraidas ansikte – något mycket svåråtkomligt, ”ty de moriska kvinnorna låter sig aldrig beskådas” – bländas han av hennes skönhet och glittrande smycken. En av kumpanerna förklarar för fadern att Zoraida blottat sitt ansikte och förenat sig med gruppen av hjärtats lust. ”Hon är kristen numera; det var hon som lossade våra bojor och befriade oss från vårt slaveri. Hon är här av fri vilja, och efter vad jag kan se är hon nöjd och glad, ty hon kommer från mörker till ljus, från död till liv, från avgrundskval till himlens härlighet.”

Fadern gråter, bråkar, öser anklagelser över både dottern och kidnapparna. De senare bestämmer sig för att göra sig av med honom, styr in mot den nordafrikanska kusten och kastar moren i land. ”Därifrån fortsatte han sina förbannelser och jämmerrop och sina högljudda böner till Mohammed att denne måtte förmå Allah att utplåna oss från jordens yta.” En sista gång vädjar han till sin dotter att vända tillbaka: ”Jag kommer att dö i denna ödemark om du far ifrån mig!”
Det är, underförstått, också vad som händer med fadern. Han försvinner ur berättelsen.
Med den moriske mannen överbord seglar så de kristna lyckligt i land i Spanien, och ex-fången kan fortsätta det muntra historieberättandet på värdshuset med att utgjuta sig över att ”det inte fanns en skönare kvinna i hela världen”. Tillsammans förbereder sällskapet Zoraidas dop – men hon ska inte längre heta Zoraida. Hon ska klä av sig allt som minner om hennes moriska identitet. Hädanefter har Zoraida försvunnit och uppgått i Maria.

Drygt fyra hundra år senare tycks vita européer återigen möta beslöjade kvinnor med känslan av att de är något vi inte vill att de ska vara. Föregångslandet har länge varit Frankrike, som efter två decennier av kampanjer mot den minoritet i minoriteten som bär slöja har spridit sitt prejudikat som ringar på ett djupt europeiskt vatten. Just nu går Belgien först: landet är på väg att bli det första att införa totalt förbud för heltäckande slöja – niqab eller burka – på allmän plats. Sarkozys Frankrike ligger tätt efter.

Det rör sig om en sjuklig hysteri. I Belgien uppskattas 30 personer bära heltäckande slöja på nationens territorium – trettio personer! – som nu blir föremål för en kanonad av politisk vrede. De ska ställas under särskild lagstiftning. Om de begår brottet ska de beläggas med böter, eller sättas i fängelse. I Frankrike rör det sig, på samma sätt, om ett par tusen kvinnor med ansiktsslöjor som förpestar den franska republikens ljus, liv och himmelska härlighet med sitt mörker, sin död, sina avgrundskval. Om de inte har vett att av egen fri vilja lämna sin fångenskap måste de sättas på båten med våld. Drivkrafterna är inte desamma som i 1500-talets Spanien.

De härskande klasserna i Europa har i den muslimska minoriteten funnit en perfekt syndabock för den typ av oro, den ångest, det gungande golv som helt andra faktorer har skapat och för närvarande så kraftigt förvärrar. Det är kristid, och muslimer har blivit syndabockar, mest synliga bland vanligt folk i en morisk dräkt med en slöja över huvudet.

Så vad är en syndabock? I Tredje Mosebok förklarar Herren för Aron hur han ska föra fram en levande bock, ”lägga båda händerna på den levande bockens huvud och över den bekänna israeliternas alla skulder och brott, alla deras synder, och därmed lägga dem på bockens huvud. Sedan skall bocken föras ut i öknen av en man som står beredd. Bocken skall bära alla deras synder med sig ut i ödemarken och släppas lös där ute i öknen.”
Jag kommer att dö i denna ödemark om du far ifrån mig!
Det finns skäl att läsa berättelsen på nytt och erinra sig hur den slutar. Från början existerar två muslimska aktörer: Zoraida och hennes far. När allt är över existerar ingen.

Andreas Malm
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.