MP-kongressen: prövningen kommer efter valet

22 maj 2010

Analys, Nyheter

Parollen ”Modernisera Sverige!” lyste på jätteskärmen bakom talarstolen.  Miljöpartiet, som kongressade förra helgen, förbereder sig nu för att bli regeringsparti. Det har gått många år sedan ett uppstudsigt grönt alternativparti dansade in i riksdagen 1988.

I boken Det behövs ett framtidsparti formulerade initiativtagaren Per Gahrton 1980 förslaget om ett nytt parti som, med folk- och alternativrörelser som ”faddrar”, skulle bygga på den radikala samhällskritik mot ”tillväxtkapitalismen” som rymdes i den folkliga antikärnkraftsrörelsens djupa led. Nu är det 2010, partiet kongressar och idag har den visionen ersatts av… ja, av vad? 

När språkröret Peter Eriksson på kongressen inledde debatten om valmanifestet inskärpte han för sin del budgetdisciplinen :”Vi har etablerat oss i svensk politik som det parti som håller hårt i pengarna”. I medierna spekuleras i om han får näringsministerposten efter valet.

På MP:s förra kongress, för ett år sedan, var två viktiga inslag att partiet lämnade sitt motstånd mot EU bakom sig och i praktiken också kärnkraftsmotståndet. Båda förändringarna, sannolikt nödvändiga för ett regeringsansvar, väckte då stark intern kritik. Röster hördes också mot att MP skulle ingå i en koalition innan valet i stället för att stå fria  

Den gångna helgen hördes inte de rösterna, men väl ovationer när Sahlin och Ohly kom på besök. Årets kongress handlade om att gå vidare och finslipa regeringsförberedelserna.Var finns då de kritiska rösterna? Finns maskrosens rötter ännu kvar?

“Ingen skillnad”

Kanske till viss del. Kongressen röstade med knapp majoritet, och mot partiledningens vilja, för att kravet på generell arbetstidsförkortning till 35 timmarsvecka ska skrivas in i valmanifestet. Och kongressen tog, likaså i strid med partistyrelsens förslag, ställning för att driva kraven på flyktingamnesti och för att Sverige inte ska föra krig under NATO- befäl.

Men frågan är vilken betydelse detta kan få. De bägge språkrören mildrade snabbt och enkelt beslutens konsekvenser för partiets praktiska politik. ”Det är ingen skillnad”, sade Maria Wetterstrand när hon i TV jämförde 35-timmarskravet (som hon, likaledes i TV, skarpt argumenterat emot dagen innan) med partiledningens ursprungliga förslag.  Peter Eriksson fyllde på med att kravet inte är aktuellt under den närmaste mandatperioden. Att överenskommelser med Sahlin och Ohly inför regeringsbildandet är avgörande blir nästan genant uppenbart

Carl Schlyter, MP:s mer radikale EU-parlamentariker som lade motionen om 35-timmarsveckan med bra argument om att dela på jobben, stod visserligen på sig när han efter kongressen förutsatte att ett beslut om generell sänkning av arbetstiden fattas under mandatperioden. Dessvärre pekar mycket på att det är ogrundade förhoppningar

Var, av vem och hur ska de radikala drivas om inte av språkrören? Var finns de sociala krafter som kan bära upp dem? Miljöpartiet tycks ha en stor del av sin aktiva medlemsbas i parlamentariska församlingar ute i landet. Och vad som på denna kongress blev mer framträdande än förut är partistrategernas uttalade inriktning på städernas medelklassväljare

“Grön ideologi”

Frågan är om det är en verklig förändring– eller kanske en sorts logisk följd av den grundbult som funnits sedan bildandet –  att det är ett parti som i praktiken förnekar att samhället består av klasser med motsatta ekonomiska, sociala och politiska intressen.

Tidigt i MP:s utveckling, när miljö- och alternativrörelser var starkare än idag, kunde en ”grön ideologi”  locka väljare och sympatisörer med förslag som ofta  idylliserade kooperativ, småskalighet, medborgarlön och självförsörjning. Men en ideologi som svävar ovanför samhällets klassmotsättningar får det allt trängre när kapital inte alls balanseras av arbete, när borgerlighetens politiska dominans skärps.  De senaste åren har allt fler av MP:s särdrag slipats av till förmån för rent borgerlig politik

Detta kan verka ordentligt paradoxalt när miljöpartiet nu valt att ingå i en ”rödgrön” allians efter att tidigare stått fria mellan blocken, och borgerliga mediers slentriananalys är inte oväntat att MP gått åt vänster. Men kanske bedrar det skenet beroende på att partiets anpassning skett till den speciella form av borgerlig politik som S-ledningen står för.

Så på kongressen fanns nu förslag om (ett visst) återställande av a-kassa och sjukförsäkring sida vid sida med rena inviter till entreprenörer och företagsamhet. Förhandling med och förlitan på – men inte kamp emot – kapitalägarnas intressen är en gemensam grundbult för MP-ledning och S-ledning.

Småföretagare

 MP tycks, inte minst genom utspel från Maria Wetterstrand, sikta på den speciella nisch som S ännu inte riktigt fyller upp, att vara småföretagarnas parti. Undantag från LAS och lättnader för mindre företag duggar tätt.

Kongressdebatten gav ibland ett lätt verklighetsfrämmande intryck. Den mycket dramatiska krisen i det globala ekonomiska systemet, lett av banker och storföretag, var märkligt frånvarande.  De senaste veckornas konvulsioner i Grekland märktes endast i formuleringar om att ”krisen är nog inte över än”-  och än mindre nämndes den grekiska arbetarbefolkningens breda motstånd och generalstrejker mot de hårda nedskärningspaketen. Vi ser ett miljöparti som fortsätter manövrera som om grundläggande klassmotsättningar inte finns

Vilket troligen ställs på sin spets nu när partiet ska ingå i en regering som får till uppgift att administrera ”tillväxtkapitalismen”. Då, om inte förr kommer Per Gahrtons ursprungliga visioner om en ”medborgarstyrd balansekonomi” att sitta trångt.

Självfallet kan ingen motsätta sig den djupa och självklara önskan som finns i landet att avsätta Reinfeldt och den borgerliga regeringen. Ju förr det sker desto bättre. Men sedan? Sedan kommer frågorna.

Det finns fortfarande miljöpartister som med radikala visioner om ett annat samhälle, inte minst i paradfrågan klimatet, är aktiva i utomparlamentariska rörelser mot miljöförstöring och sociala orättvisor. I klimatrörelsen, i flyktingorganisationer och i kampanjer för bevarad gemensam välfärd.

För dem blir det nödvändigt – om inte förr så efter valet – att tydligt klargöra vad de är för, vad de är emot – och hur kraven kan drivas vidare. Hur kan en radikal grön omställning förenas med budgetdisciplin? Hur kan arbete för bra social service åt alla föras av ett parti vars ledamöter sitter i kommunala och regionala församlingar och beslutar om stängning av vårdcentraler och minskade anslag till skolor? (och vars kongress nu faktiskt avslog motionen ”Sluta privatisera offentlig verksamhet!”)

Vilka folkrörelseallianser behövs för att driva kraven, vilka samhälleliga klasskrafter är nödvändiga för att sätta kraft bakom orden? Frågorna finns där. Och svaren?

Björn Rönnblad

 

 

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.