Från Haymarket till första maj

03 maj 2010

Kommentar, Nyheter

Tio minuter före halv tre signalerade en trumvirvel att det var dags för uppbrott. Till tonerna från den militära Souvenirmarschen började de stora kolonnerna röra sig runt Cirkus på Östermalm i Stockholm ut mot Karlavägen. Den första internationella majdagen var inne. På Andra Internationalens grundningskongress året innan, 1889, beslutades att göra första maj till den nya socialistiska världsrörelsens demonstrationsdag för åttatimmarsdag.

Haymarketmassakern
Inspirationen kom från amerikansk arbetarrörelse som 1886 hade utlyst strejk för åttatimmarsdag just på första maj. Trehundrafemtiotusen arbetare på över elvatusen företag deltog. I Chicago stängdes järnvägen och de väldiga slaktdjursdepåerna liksom de flesta industrier. Efter två dagars strejk öppnade polis eld och dödade fyra strejkande. Vid ett anarkistiskt protestmöte på Haymarket Square dagen efter briserade en bomb bland poliser på väg att upplösa mötet. Flera polismän dödades och sårades – liksom ett par hundra mötesdeltagare när polisen sköt rakt in bland de församlade. Åtta anarkister dömdes för att ha inspirerat till bombdådet, fyra av dem hängdes.
För USA:s radikala arbetarrörelse blev blodbadet en stormsignal, i tusental slöt arbetare upp i nya arbetarklubbar, fackföreningar och socialistiska grupperingar. Och första maj blev den internationella arbetarrörelsens högtidsdag för åttatimmars normalarbetsdag.

Kavallerichock i Rom
Året 1890 var det dags att visa upp den internationella rörelsens kraft. På många håll i form av strejker följda av demonstration – majdagen inföll på en torsdag som var vanlig arbetsdag. Från flera europeiska storstäder rapporterade pressen om sammandrabbningar. Paris: En skara demonstranter som tog vägen åt Elyséepalatset hejdades av polisen, ”en skvadron av municipalgardet högg in på de demonstrerande”. Berlin: Upplopp vid fabriker där arbete fortfarande pågick. Rom: 500 arbetare skingrades av kavalleri vid Porto Triomphale och en annan skara på 2-300 vid Piazza Vittorio Emanuele. Flera häktningar har skett. Militär patrullerar staden. I österrikiska Galizien: dödade och sårade arbetare som dagarna inför första maj dragit fram längs städernas gator. Men de tiotusentals församlade arbetarna i Stockholm och på andra håll i Sverige behövde inte på samma sätt strejka för att kunna demonstrera.

Kor på bete
Första maj var sedan äldre tider betraktad som närmast helgdag, ja hade rent av varit en kyrklig helgdag till slutet av 1700-talet. För bondesamhället var maj den första sommarmånaden och första maj en dag då boskapen släpptes ut på bete efter vintern. Sedan gammalt hade djäknarna, studenterna vid landets läroverk, firat första maj med sång och upptåg. Arbetarrörelsen trängde helt enkelt in i och tog över en gammal högtidsdag, ungefär som kristendomen en gång tagit över hednahögtiden kring jul. Någon allmän strejk behövde därför inte proklameras.
På några håll i landet förlorade arbetare lön – ibland jobbet – för att de avvikit innan den ordinarie arbetsdagens slut. Men företag kunde också i linje med den gamla sedvänjan godta att deras anställda tog ledigt just den dagen. Vid Separator i Stockholm beslutade arbetsledningen till och med på egen hand att göra första maj till fridag, för att slippa eventuell konflikt.

Cirkus
När massorna samlades var det därför snarare i en stämning av folkfest än skrämmande konfrontation. Platsen, Nya Cirkus vid Karlavägen, var dessutom förknippad med tidens spännande nymodigheter, gymnastik- och idrottsuppvisningar. Sedan ett par år hade lokalen, som rymde över 1 700 åskådare, varit plats för föreställningar av Stockholms gymnastikförening, fäktklubb och även av den smått sensationella kvinnliga gymnastikföreningen. Kvinnornas övningar handlade, enligt en dåtida recension, inte alls om någon slags sjukgymnastik utan om ”verklig idrott”, som dessutom visade att ”styrkan, vigheten och hurtigheten ingalunda inverka ofördelaktigt på det kvinliga behaget.”
Till det nya hörde också uppvisningarna i ”hjulidrottens utveckling”. Våren innan hade Stockholms velocipedförening – cykelförening – demonstrerat för en häpen publik på Cirkus hur tolv man kunde samsas på höga tvåhjulingar och hur smidiga och kraftfulla cyklister i full rustning på ”höga velocipeder”, kunde genomföra militära torneringar.
Det hela mest för de bättre situerade förstås – i en fosterländsk och militärisk inramning.
Men nu hörde platsen till arbetarklassen, socialismen och internationalen.

”Nu först börjas det”
När leden av arbetare – järnarbetare, hamnarbetare, timmermän, tobaksarbeterskor, kolbärare, skräddare och korkskärare – ordnat rörde sig förbi Östermalmsvåningarna ut mot Gärdet var det som om de hade själva tiden i ryggen. Den väldiga armén av en ny samhällskraft – de maktlösa, ringaktade och utnyttjade – klev rakt in i handlingen och visade för en storögd överhet att ingenting skulle bli som förut. Reglerad och förkortad arbetstid till god inkomst för att möjliggöra en människovärdig tillvaro med tid för barn och familj, intellektuell utveckling och ett friskare liv – så formulerades första punkten på dagordningen. Så att arbetarna, med August Palms ord, ”själfva taga itu med sin frigörelse.”
För 8-timmarsdagen, menade tidningen Social-Demokraten, var inte själva målet, inte ens ”en vilopunkt”. Den skulle ses som ett ”verksamt medel att genomföra den revolution vi sträfva hän mot”, det vill säga ”kapitalistsamhällets omgestaltning till ett socialistiskt.”
Och när Hjalmar Branting efter skönsångarna i gröngräset på Gärdet summerade dagen inför de tusentals församlade kanske några anade att de själva var på väg att skriva historia:
”Arbetarklassen har idag firat en mönstring, sådan verlden aldrig förr sett den. Men man må icke tro att det är slut med detta: nu först börjas det!”

Håkan Blomqvist
intis@inernationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.