Finns det slöjor vi inte ser?

17 maj 2010

Böcker, Kultur

Marions slöja, Roy Jacobsen, Norstedts förlag 2010, Översättare: Staffan Söderblom

Roy Jacobsen har under många år skämt bort oss med historiska romaner, novellsamlingar och lyhörda samtidsskildringar. Han har de senaste decennierna varit en av de mest pålitliga författarna av högkvalitativ nordisk prosa. Med Marions slöja är det dags också för denne författare att söka lyckan i kriminallitteraturen. Lyckat? Absolut godkänt, eftersom brottet endast utgör en katalysator till större och viktigare frågor.

Inom den norska polisen finns en hemlig grupp med inriktning på att undersöka brott relaterade till etnicitet och främlingsfientlighet. Gruppen består av fyra personer i en multietnisk blandning, däribland Marion, ensamstående mor med strulig bakgrund. (Nu får du väl ändå ge dig, Roy!) Klichévarning utfärdas men den är obefogad kommer det att visa sig. Gruppen dras in i undersökningen av en serie spektakulära mord på unga muslimska kvinnor. Motiv sökes: är morden hedersrelaterade eller uttryck för rasistisk extremism?
Kärnan i berättelsen är utredningens vändningar och våndor mer än själva brottets upplösning. Roy Jacobsen låter utredningen skifta tempo, får de interna motsättningarna att krypa fram, får oss att känna tvivlet och den nära förestående uppgivenheten, men framför allt att tvinga fram en känsla av osäkerhet över utredarnas och våra egna föreställningar och fördomar. Fler än en gång lyckas Roy Jacobsen byta både utgångspunkt och riktning.

I ett skickligt berättargrepp ges ett nytt perspektiv ett stycke in i romanen. En undersökningskommission håller förhör med den hemliga polisgruppens ledare. Någonting dramatiskt måste uppenbarligen ha hänt under utredningen som föranleder den norska staten att gå på djupet med händelserna. I ambitionen att utreda och förebygga det etniskt relaterade våldet döljer sig dynamiken i alla hemliga militära eller polisiära organisationer. Var finns den demokratiska kontrollen och vem formulerar uppdraget?
Roy Jacobsen lyckas med ett mångfasetterat porträtt av Marion. Hennes ensamhet, utsatthet, tvivel känns övertygande, likaså hennes envishet, besatthet och lojalitet. Därtill ett märkligt och fascinerade faderstema som ytterligare komplicerar och fördjupar bilden. För Marion har masker, smink och mimik samma innebörd som en slöja. Det handlar om att dölja och skydda för en öppen insyn, en teknik som alla människor i olika grad begagnar sig av.

Både den verkliga och den mentala slöjan har sin innebörd i romanen, kanske mest den senare. Med en sådan kan man dölja sammanhang och skeenden som är av betydelse för att förstå. Vi tror oss se sanningen, men det är alltid något som skymmer sikten. I en nyckelsekvens ekar rösten från Marions chef: ”För vuxna människor står igenkännandet i vägen för upptäckten. Igenkännandet bedrar oss.”
Roy Jacobsen har skrivit en politisk roman kring ett brännande hett tema. Den är inte med nödvändighet politiskt korrekt. Om så hade varit fallet skulle ett reportage eller en samhällskritisk essä ha passat sig bättre. Men i Jacobsens kriminalgåta ryms även gåtan om våra fördomar, intolerans och om vårt samhälles nuvarande tillstånd.

Jan-Olov Carlsson

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.