Det var det allra första Förstamajtalet i Bonnievale, Sydafrika

12 maj 2010

Nyheter, Reportage, Utrikes

Lantarbetarna i den lilla orten Bonnievale norr om Kapstaden i Sydafrika samlades i medborgarhuset till det första Förstamajmötet någonsin. Talare från lantarbetarfacket kom från Kapstaden, rappare uppträdde, barnen uppförde ett teaterstycke och mat serverades. Internationalens Dick Forslund var med.

Internationalen (Bonnievale) Det böljande landskapet, med alla höga berg, vinodlingarna och Breda Floden som ibland flyter jämsides med motorvägen från Kapstaden mot Johannesburg, tar andan ur en. Brian och jag är på väg till firandet av Första Maj i den lilla staden Bonnievale, tjugo mil norr om Kapstaden.
Brian är en av talarna. Han är alltid nervös, säger han misslynt. Idag är han särskilt nervös, för det här är första gången det händer något på Första Maj i Bonnievale. Kanske kommunisterna alltid glömde den här stan. Men nu ska det bli av, i arrangemang av det unga lantarbetarfacket CCSAWU, Women on Farms, ytterligare en frivilligorganisation som engagerar sig för lantarbetarnas rättigheter.
Och så AIDC Amandla!, vår organisation i Kapstaden som försöker utbilda aktivister, producera tidskriften Amandla! och i princip – det har jag förstått efter tre månader − flänga runt och stödja allt som rör sig.
– Jag ser inte en enda affisch, klagar han när vi letar oss fram till medborgarhuset. Egentligen gick uppropet ut om mötet först i onsdags.
– Jag vet inte vad jag ska säga till de här människorna.
Om det nu kommer någon.
– Vi har tagit en stor risk med det här mötet.
Så går han på. Han har en viss fallenhet för svårmod, Brian.

Men det har kommit folk. Den stora möteshallen är inte full, fast det är gott och väl 150 personer, och så alla barnen. Det är nästan bara lantarbetare, kvinnor och män. Kanske flera kvinnor än män. Utanför står tre skraltiga bussar som hyrts in av CCSAWU. Folk har kunnat komma från gårdarna runt omkring och CCSAWU hoppas nog på att få några nya medlemmar.
På landsbygden är tio procent av arbetarna organiserade. CCSAWU har kanske 1 000 betalande medlemmar och 500 ”ytterligare anslutna”, utan betalning. Dess största seger var strejken i höstas på ostfabriken i Ladismith några mil bort. När strejken utvidgades till konsumentbojkott på orten så vek sig arbetsgivaren − som är ett ett kooperativ av reaktionära farmägare.

Musik på plågsamt hög volym möter oss när vi går in i lokalen. På sådana här möten är ofta anläggningen uppskruvad så det sprakar i högtalarna, det har jag märkt. När en nu ändå har denna resurs ska den också användas fullt ut. Någon annan förklaring har jag inte. Om jag någon gång håller majtal här, så ska halva tiden ägnas åt vikten av att skydda hörseln.
Mötet börjar. En kvinna kallas fram för att be Gud välsigna det. Vi står alla upp i bön.
Majoriteten mötesdeltagare skulle under apartheid ha klassats som ”färgade”, så det blir mest afrikaans som talas. Det är ett så kallat kreolspråk. Ursprunget är den dialekt av holländska som talades i Rotterdams hamn på 1600-talet. För en svensk går det att hjälpligt stava sig igenom en artikel på afrikaans. Orden ger ett ålderdomligt intryck. Holländare tycker det låter barnsligt, har jag fått veta.
Det är besläktat med svenska, tyska, danska och liknande språk. Talet däremot är så fullt av krasande ljud, att det är mycket svårt att hänga med, sju gånger värre än danska måste jag säga. Men så mycket förstår jag, att talarna, där det går fem kvinnor på tio män ungefär (till tveksamma applåder och ovana leverop för CCSAWU och andra organisationer som många i auditoriet aldrig hört talas om) agiterar om lantarbetarnas villkor, om våldet och om kvinnoförtrycket.
– 16 år har gått sedan apartheid föll! Vad har hänt? Har vi fått rättvisa? Nej! Praat eg waar ne?! Säger jag sanningen?!
Ibland sker en översättning till engelska. En kvinna från New Women’s Movement, Nya Kvinnorörelsen från Kapstadens kåkstäder, där det bor en miljon människor, talar på xhosa. Då är det de ”de svarta” i lokalen som begriper, inte andra. Att inte förstå vad andra säger är naturligt här, men förfärligt många talar två eller tre språk flytande, vare sig de har formell utbildning eller inte. Sydafrika har elva officiella språk.

Folk kommer och går, och kommer igen, och sitter kvar i fem timmar och de sista två timmarna kallas halvdussinet lokala förmågor fram och säger några ord. Mat serveras till slut från lokalens kök. Om någon av arrangörerna tycker att det händer för lite startas allsång, på xhosa, och så den engelska sången som snabbt sätter sig som en slagdänga i huvudet: ”My mother was a kitchen girl, my father was a garden boy, that’s why I am a socialist, a socialist, a socialist!”. Jag tänker att det inte finns några kampsånger på afrikaans.
En inkallad hiphopgrupp från Kapstaden lyfter stämningen. Ledaren, en känd artist, agiterar mot den extremt farliga drogen ”tik” och mot alkohol.
– Detta är vårt ansvar, det kan vi inte skylla på kapitalismen!
Ibland bryter jubel ut, som när en kvinna från CCSAWU, fullständigt utom sig, agiterar mot jordpatronerna: ”Boerna!”. Hon spottar ut ordet.
Det är klassen av jordägare som styr sina gårdar med järnhand. Misshandel, våldtäkter och vräkningar av anställda är vardagsmat. Månadslöner på motsvarande tre eller fyrahundra kronor är normen. Och skuldsättning för hyran, ty skjulet eller huset där du bor ägs av vite patron, och i butiken, som ägs av vite patron. Skulden, som gör att du inte kan gå, skulle du ha den möjligheten. Dit når inte någon arbetslagstiftning. Du går när du blir avskedad. Om polisen dyker upp så är det för det mesta för att arrestera någon som ska avhysas och vägrar lämna ägorna.

En grupp barn och ungdomar har gjort en teaterpjäs. Handlingen förs framåt i tre scener. Först får vi se hur farmägaren skäller, bråkar och slår de anställda på gården under arbetet. Sedan ringer arbetarna till polisen som kommer och arresterar den uslingen. Sedan slutar pjäsen med att arbetarna sköter gården själva, utan jordägare.
För barnen är inte arbetarklassens befrielse dess eget verk, det står klart. Men de svävar inte om slutmålet. Det säger sig självt.

Och hur går det då för min vän, den nervöse majtalaren? Han börjar med att säga att han inte kan tala afrikaans. ”Vi får översätta”, uppmuntrar Trevor från CCSAWU i bakgrunden. Men hur det än är så håller han ändå hela talet på en afrikaans, som är så stapplande, långsam och med ett så tydligt budskap att det faktiskt går att begripa det mesta.
– Vi skapar historia här! Detta är första gången som Arbetarna firar Första Maj här i Bonnievale. Första Maj är också vår! Ni ska vara stolta. Detta är arbetarnas dag i hela världen. Just nu så demonstrerar arbetare i Johannesburg, Durban, Kapstaden och i hela Sydafrika, i hela världen, för sina rättmätiga krav. Så har det varit i över hundra år. Nu har det börjat här!
Och han talar om vad ordet ”kamrat” betyder.
– Det är inte bara att vara ”vän” med någon, det är inte bara att vara ”kollega” med någon. Det är något mer. När vi organiserar oss och kommer samman så får vi makt, Kraach! [Kraft!] och nästa år då ska vi fylla hela denna lokal med folk från alla orter här omkring!!
Det är stormande applåder och tårar torkas från kinderna på första bänk, till orden som talaren tycks ha så i sin makt.

I ett plötsligt infall avslutar han sitt Majtal med att be alla att ta varandras händer. Vi ställer oss upp och lovar varandra högtidligt, att på nästa Första Maj, som är vår egen dag, så ska vi komma hit igen, och vi ska säga till alla vi känner att också komma. Vi stavar oss alla igenom löftet, jag också.
– Det där gick ju väldigt bra, säger jag när vi åker hemåt.
– Jag klarade alltid knappt godkänt i afrikaans i skolan, säger han.
– Jag kunde bara inte med det där språket.

Text: Dick Forslund

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.