Det måste finnas en annan väg än Greiders

24 maj 2010

Böcker, Kultur

Göran Greider, Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, Ordfront förlag 2010

”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”. Det är titeln på Göran Greiders senaste bok. En läsvärd och intressant bok som säkert ger upphov till mycket diskussion, men som knappast är en bok som verkligen erbjuder en väg ut.
Den här recensionen tog sin början i irritation. Jag råkade läsa Aftonbladets recension av Göran Greiders senaste bok och blev irriterad över recensentens griniga ton och utskåpning av författaren.
Efter att ha läst boken förstår jag. Inte heller Greider är någon större vän av postmodernismens version av Kejsarens nya kläder. Och för någon som likt Aftonbladets recensent vurmar för postmodernt tänkande är det därför lätt att förkasta Greiders resonemang. I synnerhet som han säger sig vara historiematerialist och därmed bekänner sig till en av de ”stora berättelserna”, som postmodernisterna förkastar – trots att många kritiker inte kan låta bli att spydigt påpeka att de själva håller sig med en stor berättelse, nämligen den att ”stora berättelser” som marxism är döda eller åtminstone nästan döda.
Men även om Greiders bok, vars titel för övrigt är inspirerad av en rad ur Bob Dylans ”All Along the Watchtower”, är läsvärd, så är den det främst därför att den ställer en rad frågor som är viktiga för vänstern. Inte för att dess svar är speciellt övertygande. Tvärtom vore det kanske inte för mycket sagt att hävda att han går vilse redan från start.
Ett kanske förbluffande påstående, men efter att ha läst hans delvis självbiografiska funderingar över den stora radikaliseringsvåg som satte sin prägel på stora delar av 60- och 70-talet blev jag faktiskt helt förbluffad när jag läste att ”industriarbetarklassens minskning är med all sannolikhet den helt avgörande förklaringen till att vänsterenergin från och med någon tidpunkt på sjuttiotalet kom att slockna”.
I själva verket, vill jag påstå, bröts den stora radikaliseringsvågen av en rad politiska nederlag där arbetarklassens traditionella ledarskap (socialdemokratin och kommunistpartierna, samt den fackliga byråkratin) spelade en inte negligerbar roll för att bromsa, hålla tillbaka, avlänka och till med splittra och demoralisera arbetarklassen, ja till och med leda den till förödande nederlag – vilket alltsammans naturligtvis inte kunde annat än spela i händerna på borgarna och ge dem möjlighet att återställa den kapitalistiska ordningen, till och med vrida den ännu längre högerut. (För en kortfattad översikt över perioden – och i förhållande till Greider alternativ tolkning – hänvisar jag till en artikel jag skrev för ett antal år sedan: ”60-talsradikaliseringen: Föräldrauppror eller revolution?” och som återfinns på Marxistiskt Arkiv: http://www.marxistarkiv.se/skribenter/hagstrom/60-talsradikaliseringen.pdf )

Det är lätt att inse att historien sett helt annorlunda ut om 60/70-talsradikaliseringen lett till en eller flera avgörande framgångar, något som bara kunde ha gett den större tyngd och slagkraft – och lett till att vi sluppit den erbarmliga nyliberala epoken. (Och, skulle säkert en del tillägga, även postmodernismen.)
Men det Greiders bok på sitt sätt faktiskt understryker är nödvändigheten av att gå tillbaka och systematiskt gå till grunden med varför vi befinner oss där vi gör – för att överhuvudtaget kunna gå framåt och börja lägga grunden till en väg ut ur det här samhället.
En väg som går bortom Greiders fromma förhoppningar på ett ”FN:s ekonomiska säkerhetsråd” – som om FN överhuvudtaget går att reformera, konstruerat och dominerat som det är av stormakterna. Eller förhoppningar på International Trade Union Confederation (ITUC), det av byråkrater dominerade världsfacket.
En väg som reser det tydliga alternativ för mänskligheten som kan sammanfattas i de berömda orden ”socialism eller barbari”. Ett alternativ där socialismen inte har ett dugg med stalinism och brutalt diktaturvälde att göra utan är ett samhälle där ”envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”, för att nu åberopa Kommunistiska Manifestet.

En formulering som egentligen är högaktuell, sett mot de senaste årens dramatiska utveckling, och som brukar förknippas med Rosa Luxemburg, som Greider för övrigt säger sig vurma för.
Själv tillskrev hon uttryckligen Friedrich Engels denna formulering. Och Engels blev, i motsats till vad Greider hävdar om honom och Marx, faktiskt inte mer reformistisk med tiden. Det är verkligen att misskänna den gode Engels att tro att han för ett ögonblick inbillade sig att man kan flå en levande tiger klo för klo.

Anders Hagström
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.