Brittiska valet som ingen vann

17 maj 2010

Nyheter, Utrikes

”Britterna står inför ett stålbad. Oavsett vem som vinner valet på torsdag kommer de närmaste åren att innebära enorma besparingar och svidande skattehöjningar. Trots att alla vet att detta måste komma, mörkar de tre stora partierna omfattningen av de åtgärder de måste ta till…”

Denna mustiga ingress är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter inför det brittiska valet. Samma eller ett liknande ordval kunde hämtas från vilken tidning eller vilken TV-kanal som helst. Framförallt våra ekonomijournalister älskar att tala om ”stålbad”. Ett uttryck som har sina anor från den tyska överklassens kurorter på 1800-talet. Eller den svenska kopian i Ronneby Brunn. Man tog ett renande bad genom att låta kroppen lite lojt ligga och guppa i ett kar där badvattnet berikats med hälsosamma järnsalter.
När våra ekonomer och journalister i dag talar om ett ”stålbad” menar de definitivt inte att vanliga människor ska få sig en skön stund på ett tjusigt spa. De menar att marknadsekonomin ska renas med liberaliseringar och nerskärningar i all offentlig verksamhet. Vare sig de pratar om Litauen, Grekland – eller Storbritannien.
Ur detta ”reningsbad” med utslagning och massarbetslöshet ska sedan en vältvagad och fräsch företagsamhet resa sig upp. Liberalismens Fågel Fenix ska återfödas.

För det nerslitna och avruggade gamla imperiets miljoner vanliga löntagare var det klart på förhand att de skulle förlora vem som än segrade i valet. Alla var väl medvetna om vad som var att vänta. Deras eget parti, det traditionstyngda Labour, är lika nerkört och luggslitet som imperiet.
En historisk tragedi som den radikale journalisten Johann Hari på tidningen Independent försökte att hantera. För hans del kom ungdomens segerrus i parlamentsvalet 1997 i och med Labours och Tony Blairs jordskredsseger. Högern, med resterna efter Margaret Thatcher, var bortsopad och en helt ny värld var möjlig:
”Vi trodde att vi röstade på en etisk utrikespolitik. Men vi fick ett krig som dödade miljoner civila och där vi var medskyldiga till tortyr”, menade han. ”Vi trodde att vi röstat för ett mer jämlikt Storbritannien. Men i verkligen blev ’dom smutsigt rika’ mer smutsiga och rika och kraschade den globala ekonomin”…

Trots sin besvikelse menade Johann Hari och många med honom att den socialistiska vänstern ändå skulle rösta mot de konservativa, mot Tories. Tony Wood från tidskriften New Left Review var däremot kärv och skoningslös: ”Vilken regering som helst med en sådan förskräcklig meritlista bakom sig förtjänar att bli straffad vid valurnorna. Om ansvaret inför väljarna ska ha någon mening. Det utmärkande när det gäller Labours meriter – det ena mördande kriget efter det andra; en slavisk hängivenhet för finansvärlden; med ett hejdlöst förespråkande för ojämlikhet; privatisering och fragmentering av den offentliga sektorn; återkommande övergrepp på civila rättigheter; skandalös korruption – allt detta innebär att de förtjänar att sparkas ut”.
Tony Wood argumenterade hårt för det åttiotal oberoende socialistiska kandidater från Respect Party och Trade Unionist and Socialist Coalition (TUSC) som valde att utmana det gamla Labour. Väl medveten om att det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar gör denna uppgift oerhört svår. De människor, grupper och mindre socialistiska partier som stod bakom dessa valkoalitioner uppmanade samtidigt alla väljare att rösta mot Tories – för Labour – där de inte själva ställde upp. Inte minst för att blockera det smutsbruna British National Party.

”Globaliseringen” eller kapitalismens senaste omstrukturering eller dess nya arbetsfördelning har helt skiftat tyngdpunkterna och sammansättningen för arbetskraften i Väst-Europas gamla industriländer. Vi har en avindustrialisering där länder som Kina och Indien har blivit ”våra verkstäder”. I och med Labours storsatsning på det egna finanskapitalet har detta inneburit särskilt dramatiska förändringar för Storbritannien:
Omkring 15 procent av denna arbetskraft har sedan ledande eller övervakande uppgifter. Men trots förändringen är ändå den stora massan av dem lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan.
På ett ”call-center” eller en hamburgerrestaurang där de anställda bokstavligen kommer och går nästan timme för timme är det svårt att organisera människor fackligt. 1979 fanns det 11 miljoner medlemmar i de brittiska fackföreningarna. I dag återstår bara drygt fem miljoner. Labour har sedan 1997 tappat hälften av sitt partifolk och kan i dag bara räkna in 160 000 medlemmar.

Den våldsamma omstruktureringen av ekonomin har också skapat en helt ny demografisk bild. Vi har fått ett förhållandevis välmående södra England samtidigt som gamla industrilandskap avfolkats och ödelagts. Stora delar av norra England, Wales och Skottland har blivit utmarker med en enorm social utslagning av människor. Under 2010 försvann 1 600 jobb i veckan. Över 2,5 miljoner människor är nu arbetslösa med mycket torftiga understöd av olika former.
Under Labours 13 år vid makten har klasskillnaderna ökat. I början av 1990-talet ägde en procent av landets befolkning 17 procent av dess tillgångar. I dag äger denna elit hela 21 procent av alla värden. Viktiga nav i den offentliga sektorn har rullat i väg till nya lystna privata ägare. Som energisektorn och Londons väldiga tunnelbanesystem. Annan offentlig verksamhet har fragmentiserats och villigt greppats av improduktiva mellanhänder
Mot denna bakgrund var Labours röstras inget märkligt. Dessutom hade man suttit vid makten i långa tretton år. Det uppseendeväckande var att man klarade sig bättre än vad alla väntat. En viktig orsak är att socialdemokraternas ansvar för åratal av vidriga nykoloniala krig egentligen inte var närvarande i debatterna. Alla opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet av britterna i dag vill ta hem landets trupper från Afghanistan. Men frågans betydelse bleknade bort under valrörelsen.

Det som hamnade i fokus blev i stället ”det väntande stålbadet”. Visst, alla väljare visste att alla de tre stora partierna tänkte komma med hårda åtstramningar. Tories och liberalerna på fläcken. George Brown och Labour däremot, lovade att vänta ett år. Som sedan skulle följas av ”fyra svåra år”. Inte för att partiet övergett New Labours nyliberalism utan för att hotande recessioner eller rentav en depression av nöden kräver nya stora, om än tillfälliga keynesianska åtaganden.
Dessutom var det uppenbart att valet – främst i slutskedet lämnade medias egen dagordning. Med en allt fulare personkampanj mot Brown – samtidigt som man haussade upp liberalernas Nick Clegg. Om än mest som ett blekt minne av gamla tider blev det i stället ett ”klassval”. Framförallt i norra England, i Wales och Skottland. Både David Cameron och Nick Clegg kommer från mycket rika överklassfamiljer. ”Snobbar från privatskolan Eton”. George Brown däremot är skotte och uppvuxen under enkla förhållanden i ett industridistrikt, där pappan var en strävsam presbyteriansk präst…

Göte Kildén

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.