30 år sedan: Storkonflikt!

26 maj 2010

Fokus, Nyheter

Expressen 12 maj. Journalisten Mats Larsson kommenterar och tycker till om den kapitalistiska krisen som drar över Europa.
Rubriken på artikeln är ”Ännu är inte krisen över – Nu måste Europas ”alkoholister på behandlingshem”.
En bit in i artikeln hänvisar Mats Larsson till Europas ekonomikommissionär Olli Rehn som enligt samma Larsson har till uppgift att presentera ett förslag som skall stärka Bryssels översyn av finanserna i länder som Spanien och Portugal. Ett förslag som ska tvinga ”dem att få fason på sina finanser, tvinga dem att införa sparåtgärder på hemmaplan”.

Sedan kommer det, och det framgår inte av artikeln om det är Olli Rehn som talar eller Mats Larsson som tycker till själv: ”De är likt alkoholister som just fått erbjudande om några extra drinkar. Nu gäller det att sätta dem på behandlingshem och lära dem av med beroendet”.
Nyliberalismens och dess uppbackares cynism och öppna arbetarförakt kan knappast bli tydligare. Under den senaste veckan har tillmälen vräkts över denna befolkning i södra Europa. Innebörden av det skrivna och sagda kan sammanfattas med ord som slöfockar, latmaskar, korrupta bidragsnarkomaner. Hade dessa tillmälen fällts över någon etnisk minoritet hade i stort sett samtliga borgerliga tidningar blivit anmälda för hets mot folkgrupp. Nu handlar det om arbetare och låginkomsttagare i det som tyckareliten föraktfullt kallar PIGS-staterna. Det vill säga Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien.
Hade samma omdömen fällts under radikaliseringsvågen under sjuttiotalet hade det utan tvekan utlyst ett ramaskri och stora protester även i Sverige.
Det hade helt enkelt inte varit politiskt möjligt.

Förklaringen till förändringen får sökas bakåt i tiden.
För 30 år sedan, under några lika underbara majdagar som idag, var vi 680 000 som var lockoutade från våra arbeten av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF), idag Svenskt Näringsliv. Svaret från LO var att ta ut drygt 50 000 i strejk. Över 700 000 arbetare var alltså indragna i den senaste stora konflikten på arbetsmarknaden. Ordförande för SAF var ASEA-direktören Curt Nicolin som enligt egen utsago såg konflikten som en investering i framtiden. (ASEA heter idag ABB.) Budet från SAF i avtalsrörelsen var precis som idag noll. LO krävde ett lönepåslag på idag ofattbara 11,3 procent. Konflikten kom att vara en vecka. Sedan nåddes en kompromiss och slutresultatet blev mellan 4 och 5 procent i lönepåslag.
”Investering i framtiden”, sa Nicolin. Med det menade han att en ny tid hade kommit. Arbetsgivarna hade öppet deklarerat att tiden för samförstånd var över. SAF skulle förvandlas till en kamporganisation som nu gick till öppen offensiv för sina intressen. Och i intresset låg givetvis att nu var tiden mogen att på allvar svänga opinionen. Med inspiration från ekonomerna Milton Friedman och en figur vid namn Henri Lepage skulle ”nattväktarstaten” även få fotfäste i Sverige. Budskapet var i korthet att staten i princip bara skulle ha hand om repressiva funktioner som militär, polis och domstolar.
Allt annat skulle skötas av den så kallade marknaden.
Nyliberalismen och den råa kapitalismens tidevarv var här. Det tog tid att svänga opinionen – än har man väl inte lyckats fullt ut – men det mesta gick som smort. En gigantisk propagandakvarn kom att mala ner våra sinnen, tankar och vanemönster. En medveten indoktrinering där ord som solidaritet rangerades ut för att ersättas av hänsynslös ”satsa-på-dig-själv-anda”.

Fackföreningsrörelsen stod handfallen. Fastgjutna i femtio-, sextio-, och sjuttiotalscement av samförstånd. Oförmögna och ovilliga att ta kamp trots att den måste ha sett vad så många andra såg. Den politiska pendeln gled över till höger. Alla partier kom att mer och mer anpassa sig efter de nya tongångarna. Speciellt tydligt blev det efter att kommandoekonomin i dåvarande Sovjet och dess satellitstater kapsejsat i slutet av åttiotalet.
Gamla begrepp kom att bytas ut och få en helt annan innebörd.
Omsorg blev optioner. Broderskap – börsrally. Jämlikhet – yuppies. Människovärde – penningvärde. Valutan avreglerades. Spekulationsekonomin kom in. Banker kraschade. Storförtagen tvingade fram chockartade räntehöjningar. Krispaket följde på krispaket. Av krispaketen blev hårdhänt budgetsanering.
Allmännyttan blev bostadsrätt. Delar av vården såldes ut till privata jättar. Statliga företag bolagiserades som ett steg mot privatisering.
Allt hade ett pris. Allt gick att tjäna pengar på.

De som kom med invändningar mot att finansbubblan förr eller senare skulle brista viftades bort som mindre vetande.
Med de ”mindre vetande” fick rätt till slut. I augusti 2008 gick nyliberalismen och kapitalismen in i väggen. Sammanbrottet hade börjat. En arbetarklass som redan var hårt plågad av nyfattigdom och massarbetslöshet tvingades ur askan i elden.
Nu, nästan två år senare, finns det inga tecken på att krisen är över. Den har snarast fördjupats och blivit ännu värre. Flera länder står på stupkanten. De som inget fick under högkonjunkturen ska nu tvingas betala för vad Curt Nicolin 1980 kallade ”en investering i framtiden”.
Europas finansministrar, alla i varierande grad upplärda och lojala med ett system som de själva är en del av, träffas till krismöte för att rädda banker, investerare och storföretag och givetvis sig själva och sina egna karriärer. De som drabbas skulle förstås inte räddas.
Den så hårt drabbade befolkningen på Island, Irland och de baltiska staterna har gått ut i massiva protester mot det kapitalistiska ragnarök.
I Grekland följer generalstrejk på generalstrejk. I Rumänien protesterar människor mot att de ska betala den kapitalistiska krisen. Samma sak är vänta i Italien, Spanien, Portugal och inom kort tid Storbritannien.En desperat försvarskamp för att om möjligt rädda vad som räddas kan. Massiva manifestationer som är värda allt stöd vi är mäktiga.

Men samtidigt – utan att måla fan på väggen – kommer även denna försvarsfront att svikta om det inte samtidigt tas politiska initiativ som stakar ut en annan hoppfull väg. En socialistisk politik som inte kompromissar med kapitalet. Som samverkar över nationsgränserna med gemensamma krav som givetvis tar sin utgångspunkt i att försvara och slå vakt om sociala och fackliga rättigheter, men samtidigt kräver nationaliseringar av banker, kreditinstitut och storföretag.
Detta om något vore en god investering för framtiden.
Om inte det görs kommer vi även fortsättningsvis att få läsa och höra när systemets välbeställda mediahallickar kallar dem som kräver sitt människovärde för alkoholister.

Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.