– Fast nu knakar Industriavtalet i fogarna

17 maj 2010

Inrikes, Nyheter

Ett resultat av årets avtalsrörelse är att Teknikföretagen har sagt upp Industriavtalet. Jan-Olov Carlsson är vice ordförande i IF Metallklubben vid Volvo lastvagnar i Umeå. Han ger här sin syn på vad detta kommer att få för betydelse.

Industriavtalet är från 1997. Det omfattar arbetsgivarorganisationer och fackliga industriförbund. Avtalet betecknades vid sin tillkomst som historiskt. Dåvarande Verkstadsföreningens, numera Teknikföretagens, vd Heinrich Blauert sa då att det ”surrat arbetsgivare och arbetstagare vid samma mast” i och med att avtalet bland annat slog fast att företagens konkurrenskraft var det överordnade.
Efter avtalets tillkomst har det som regel inneburit att de fack som omfattas av Industriavtalet tecknar avtal först: De andra fackförbunden fick på sin höjd teckna avtal som låg på samma nivå och som innehöll samma övriga villkor som Industriavtalet, men absolut inte över.
Men i årets avtalsrörelse har det kärvat ordentligt. Den fackliga samordningen brast. Detta sedan först Unionen och sedan IF Metall tecknat så pass dåliga avtal att Pappers tvingades ut i strejk. För några veckor sedan sa så Teknikföretagen upp Industriavtalet från och med den 31 oktober i år.

”Duger inte längre”
Jan-Olov Carlsson är vice ordförande i IF Metallklubben vid Volvo Lastvagnar i Umeå. Han ger här sin syn på varför Teknikföretagen, TF, säger upp Industriavtalet, och vad det kan få för konsekvenser för den fackliga rörelsen i framtiden.
– Den mest militanta arbetsgivarorganisationen agerar i konsekvens med sina intressen. När inte Industriavtalet ger till fullo de resultat de vill ha, då duger det inte längre. Detta är i sig en bra summering av Industriavtalets 15-åriga historia.
– Utfallet har varit i linje med arbetsgivarnas intressen, det vill säga låga löneavtal, långa avtalsperioder med garanterad arbetsfred, förlamning av den lokala fackliga aktiviteten kring avtalsrörelserna och att samförståndet kring vad man kallar svensk industris konkurrenskraft spelat en viktigare roll än fackföreningsrörelsens klassideologi.
– Inför årets avtalsrörelse hade LO en tätare samordning än på länge, och det kallar TF med egna ord att Industriavtalet reduceras till att ”vara verktyg för inhemskt skyddade sektorers löneanspråk”. Avtalet har ett värde bara om TF kan kontrollera utfallet. Man anser sig inte längre ha den totala kontrollen, och då säger man upp Industriavtalet för att positionera sig inför nästa avtalsrörelse, säger Jan- Olov Carlsson

Men borde man inte vara nöjda efter ännu ett avtal i arbetsgivarnas intressen?
– För TF handlar det om att investera i framtiden. TF är ute efter att slå in en kil mellan LO-förbunden. Dels mellan Industriförbunden och de övriga, men också mellan IF Metall som man betraktar som lojala med Industriavtalet och bland annat Pappers som inte ville vika sig i första läget.

Hur viktigt är Industriavtalet egentligen?
– Den allmänna bilden som målats upp är att det är garantin för reallöneutveckling och stabilitet. Men det är ingenting annat än en förhandlingsordning. Det finns omkring 15 andra förhandlingsavtal på arbetsmarknaden. Det unika med Industriavtalet är att det också innehåller lönebildningsprinciper som på förhand bestämmer resten av lönenivåerna.
– Under Industriavtalets år har reallönerna ökat. Men det är inte hela sanningen. Under samma period har också lönegapet mellan arbetare och tjänstemän ökat med cirka 0,5 procent per år. En annan lika sann bild är också att under år av starka ekonomiska konjunkturer har Industriavtalet fungerat som lönebegränsningsavtal för arbetare samtidigt som bonusexcesser och rekordvinst inom industrin vuxit till oanade höjder.

Ska vi då sörja över att TF säger upp avtalet?
– Industriavtalet har legat som en våt filt över lönekampen. Det mesta av ett lokalt fackligt engagemang kring lönekampen har försvunnit. Uppgivenheten har brett ut sig i samma takt som insikten om att Industriavtalet på förhand spikat ramarna. Industriavtalet har satt Industriförbundens lojalitet med det som kallas svensk industris konkurrenskraft före klassolidariteten.
– Nej det finns ingen anledning att sörja. Problemet är att Industriavtalet finns kvar inom stora delar av industrin. Det är bara Teknikföretagen som sagt upp förhandlingsordningen och de ramar Industriavtalet sätter. Mindre militanta delar av det svenska kapitalet inser att man har ett avtal som gynnar deras intressen.
Jan-Olov Carlsson tror att i bästa fall kan Teknikföretagens uppsägning leda till en starkare LO-samordning och en försvagning av arbetsgivarfronten. Enligt honom blir det svårt för Industrifacken att fortsätta flirta med tjänstemannafacken inom industrin. Dessutom konstaterar Jan-Olov Carlsson att IF Metalls roll i kommande avtalsrörelse kan komma bli mindre, vilket andra LO-fack är glada för. IF Metalls auktoritet har helt enkelt undergrävts genom krisavtalet, den senaste avtalsrörelsens uppgörelse kring bemanningsfrågan.
– Den klassiska avtalsrörelsen var en årlig vitamininjektion i det fackliga arbetet. Tillståndet är nu sådant att det skulle behövas en dubbel dos några år framöver, sammanfattar Jan-Olov Carlsson.

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.