Vänta på massrörelsen – eller sträva efter att själva ta täten?

06 april 2010

Debatt, Opinion

Bilindustrins kris satte en rad frågor i fokus: hur ska vi rädda jobben, vad ska vi göra med bilindustrin, kan man ställa om den till klimatvänlig produktion, vad är bästa metoderna? Internationalens ledare 11 januari som tog upp frågan om bilindustrin väckte en debatt som fortfarande pågår. Här svarar Jens-Hugo Nyberg på Börje Schellins inlägg i Internationalen nummer 10.

I politiska organisationer, även inom den radikala vänstern, är det en vanlig metod att begränsa sig till att lista krav som man skulle vilja se genomförda. Detta kan förstås vara tillräckligt för ett parlamentariskt parti: det här är vad vi kommer att skriva motioner om och rösta för. För en revolutionär organisation, eller överhuvudtaget en organisation som betraktar kampen utanför parlamentet som det avgörande kan detta inte vara tillräckligt. Börje Schellin sätter fingret på detta problem i sin debattartikel i Internationalen 10/10.
Den ledare (”Rädda jobbet – ställ om bilindustrin” i Internationalen 11 januari) som han kritiserar framhåller vissa i och för sig riktiga krav. Men som Börje konstaterar: ett socialistiskt partis viktigaste uppgift är inte att bara kommentera och ge idéer, utan att ställa sig i spetsen för kampen. Detta kräver en konkret uppfattning om inte bara vad man ska kämpa för, utan också hur.
Ledaren (11/1) konstaterar att det behövs en bred folklig rörelse för att rädda bilarbetarnas jobb. Självklart stämmer detta. Ledarartikeln ger dock intrycket av att detta är något man måste sitta och vänta på. Men radikala massrörelser uppstår inte som en plötsligt framstigande rörelse – vissa delar går ofrånkomligen i täten och visar vägen. Vore inte just de bilarbetare vars jobb hotas en lämplig grupp för att bana väg genom att ta strid för sina rättigheter? Detta måste i så fall sägas, och paroller som knyter an till detta måste framföras.

Ett kort förslag på övergångsprogram
Ett nyckelkrav är att vi måste försvara jobben. Inte för att producera fler bilar – att ställa om till mer miljövänlig produktion är här ett utmärkt krav. Hur ska detta betalas? Vår utgångspunkt måste vara att vi vägrar att betala för krisen. Alla påståenden om att det saknas pengar är nonsens – det beror helt på var man letar. Ett lämpligt ställe att börja på kan vara just de ägarintressen som står bakom och som har tjänat grova pengar på bilindustrin.
Kräv att dessa nu betalar tillbaka lite! Om dessa inte kan uppbåda tillräckligt för att rädda jobben under en mer klimatvänlig produktion blir parollen: förstatligande utan kompensation. Alla omkostnader betalas genom en extraskatt på storföretag och förmögna – i första hand på dem som skott sig på bilarbetarna. För att ställa om produktionen på ett sätt som tar hänsyn till både bilarbetarnas kunnande och intressen måste kravet framföras att detta sker under deras direkta inflytande: förstatligande under arbetarkontroll.
Kommer regeringen att genomföra detta? Knappast troligt. Däremot borde alla fackanslutna arbetare – i främsta ledet bilarbetarna – kräva av sina fackliga företrädare att de ställer sig bakom kravet. Det gäller jobben och det gäller klimatet. Dessa hotas av den enda anledningen att inte rubba de redan rikas förmögenheter.
Vi måste kräva att hela fackföreningen med full kraft ställer sig bakom försvaret av våra grundläggande intressen. Dags att använda det politiska strejkvapnet! För att sätta press på fackledningarna måste en facklig gräsrotsrörelse mobiliseras kring detta.
Om facktopparna ändå inte är beredda att ta strid på allvar, vilket förstås låter sannolikt, vad återstår då? Vår paroll till de bilarbetare vars jobb hotas bör då bli: ta saken i egna händer. Strejka mot avskedanden och nedläggning. Agitera för att ockupera fabrikerna.
En rörelse både inom och utanför facket måste organiseras där allt upptänkligt stöd mobiliseras. Fortfarande måste krav riktas till fackledningen att de stödjer kampen, men det kan inte stanna vid detta. Andra arbetargrupper måste ta till åtgärder, formellt lovliga eller inte. Sympatistrejker, blockader, stödinsamlingar etc.
Att försvara jobben och rädda klimatet har ett stort folkligt stöd som kan mobiliseras. En massiv informationskampanj som förklarar det berättigade i de arbetandes krav samt nödvändigheten i de tillgripna kampmetoderna kommer att bli avgörande.
Om regeringen fortfarande, trots trycket underifrån, skulle vägra att gå med på förstatligande och omställning på profitörernas bekostnad måste parollen resas: genom att ta ställning för miljonärerna mot jobben och mot klimatet har regeringen visat att den är ett hot mot vår framtid. Vi behöver en regering som försvarar våra grundläggande intressen nu. För en arbetarregering!
Enligt liknande linjer skulle artiklar kunna förklara de nödvändiga uppgifterna. Givetvis måste inte allt sägas i varje artikel, men det måste likväl sägas. Övergångsprogrammets metod är menad att användas konkret i just liknande situationer. Låt oss göra det.

Jens-Hugo Nyberg
Medlem i Arbetarmakt

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.