Iranska regimen vill knäcka motståndet

20 april 2010

Nyheter, Utrikes

Listan över de kända och okända män och kvinnor som har arresterats både i sina hem och på gator och torg de senaste månaderna blir längre för varje dag.
Människorättsorganisationer varnar och anhöriga samlas utanför fängelserna varje dag och protesterar.

Den iranska regimen tar politiska fångar som gisslan, sprider rädsla, kontrollerar all form av Internet och telefonkommunikation och hoppas kunna tvinga folk till tystnad.
Den iranska journalisten Hengameh Shahidi har skickat ett meddelande från Evinfängelset och förklarat att hon vägrar ställa upp i en skenrättegång, och godtar det som definieras som straff för henne. Hon har sagt till sin mor att hon nu förbereder sig på att avtjäna ett sex års fängelsestraff utan någon rätt till permission.
Shiva Nazar Ahari, en annan ung kvinna och känd människorättsaktivist, sitter fortfarande i Evinfängelset under svåra förhållanden och vägrar erkänna brott som hon inte har begått. Rapporter om sexuella trakasserier i fängelserna oroar familjerna, som trots hotelser och förbud låter sig intervjuas av utländska media och vädjar om internationell uppmärksamhet.
Kaveh Kermanshahi, 36-årig kurdisk aktivist, är en av de arresterade som igår under ett kort besök från familjen berättade att förhörsledarnas avsikt är att tvinga honom att erkänna spioneri. Ett brott belagt med dödsstraff.
Den internationellt kända filmaren Jafar Panahi greps i hemmet tillsammans med sina gäster, och sitter trots massiva protester från filmfolk världen runt kvar i häktet, enligt rapporter under tortyr. Barnen till rättsaktivister, jurister, studenter, arbetare, mödrarna till de avrättade och fängslade, unga som gamla, grips, torteras och förhörs.

Medborgare torteras
Berättelser om helt vanliga medborgare som grips, trakasseras och torteras sprider rädsla men även avsky i landet. Den iranska regimen har lyckats att för tillfället stoppa stora massdemonstrationer, hindra olika arbetar-, kvinno- och studentgrupper att vara verksamma, genom omfattande polisinsatser i kombination med massarresteringar.
– Han var en enkel arbetare med små barn. Han var inte politisk, inte alls. Han försvann under de första dagarna efter den stora oppositionella Ashurademonstrationen i Teheran. Efter någon vecka kom beväpnade män och knackade på dörren hos grannarna och frågade om de kände honom och om han var regimmotståndare.
Detta berättar Maryam, bosatt i Sverige, om sin mors granne i Teheran, och fortsätter:
– Han släpptes efter en månad. Han var inte sig själv längre, förvirrad och tystlåten. Han förlorade sitt jobb och är arbetslös nu.

Motståndet intensifieras
På ytan ser det ut som om regimen har besegrat motståndarna också denna gång. Men i praktiken driver regimen motståndet till nästa stadium, till en intensivare och allvarligare nivå. Missnöjet med systemet och hatet mot regimens anhängare fördjupas och sprider sig bland olika folkgrupper och samhällsklasser. Vikten av organisering, behovet av politiska partier och organisationernas enade front toppar diskussionerna bland iranierna.
I takt med massarresteringarna ökar även stödet för de fängslade och deras anhöriga. Ett stort antal olika stödgrupper bildas för varje dag, som sprider information och protesterar, både inom landet och utomlands. Iranier utomlands använder olika metoder i sitt solidaritetsarbete, från att ockupera iranska ambassaden, om så bara för några minuter innan polisen ingriper – senast i Holland – till att anordna demonstrationer eller konferenser.
Med de chockerande höga priserna på baslivsmedel i Iran och ökande arbetslöshet, ökar även löntagarnas kollektiva protester. De flesta demonstrerar och strejkar på grund av obetalda löner, privatisering av stora och små fabriker och massiva avsked av anställda som förekommer över hela landet. Senaste månaden rapporterades i officiella medier bland annat om 400 hamnarbetare i södra Iran som protesterade mot privatisering, och om bussförarna i Ahwaz, textilarbetarna i Kerman och arbetarna från porslinsfabriken i Ghom som demonstrerade för att de inte fått lön på flera månader.
Inför första maj hoppas många inom vänstern och arbetarrörelsen att aktivisterna ska kunna använda dagen för att demonstrera en allt högre klassmedvetenhet och missnöje med det politiska styret i landet.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.