En gnista glödde i Kirgizistan…

21 april 2010

Nyheter, Utrikes

Under ett par aprildagar blåste revolutionens vindar verkligen i Kirgizistans huvudstad Bisjek. Det skriver Matilde Dugauquier från Belgien och Ilya Boudraitskis från den socialistiska rörelsen Vpered, Ryska federationen, i denna rapport från de omvälvande händelserna i den fattiga centralasiatiska republiken som plötsligt dyker upp i alla media.

Den process som har skakat den lilla republiken Kirgizistan, med fem miljoner invånare, är visserligen ofullständig, men den bär med sig hopp för ett land, kanske för en hel region som utmärks av korrumperade regimer som knappast intresserar sig för befolkningens eländiga liv.
Onsdag 7 april konfronterade demonstranter polisen och stormade parlamentet i huvudstaden Bisjkek. På det sättet tog de makten och tvingade president Kurmanbek Bakijev att ta sin tillflykt till sin födelsestad Osj i landets södra delar. Flera tiotal människor dog när polisen gav eld, ett tusental andra sårades och presidentpalatset plundrades av folk som drog fördel av situationen.
Sedan dess är det före detta utrikesministern och representanten för oppositionen Roza Otunbajeva som tillfälligt innehar posten som regeringschef. Inom sex månader ska val genomföras, som hon har utlovat ska bli demokratiska. I denna före detta sovjetrepublik i Centralasien, i dag en av regionens fattigaste, har redan de makthavande i månader kritiserats för sitt auktoritära politiska vanstyre.

När tre oppositionella tidningar stängdes i mars steg spänningarna abrupt. 6 april tog demonstranter över en regeringsbyggnad i Talas, en stad i nordöst, och skapade ett exempel som öppnade vägen för befolkningens maktövertagande i huvudstaden.
Man måste konstatera att händelseutvecklingen under tisdagen och onsdagen har oerhört mycket gemensamt med en typ av revolution som inte har synts till under lång tid: där finns inslag som påminner om en klassrevolution. Så var inte fallet i Kirgizistan i mars 2005 under den så kallade tulpanrevolutionen som förde president Bakijev till makten.
Efter denna så kallade revolution satte presidenten nämligen så gott som genast igång med att föra en politik som tjänade intressena hos landets oligarki, och överförde stora egendomar till medlemmar av sin egen familj. De representanter för politiska riktningar som hade stött honom aktivt under hans kampanj övergick snabbt till oppositionen, som då tog formen av en koalition av borgerliga partier, söndersliten av konkurrerande klan- och familjeintressen.
Dessa aprildagar, 6 och 7 april, innebar tvärtom en verklig, folklig resning mot oligarkin. Folket gick ut på gatan för att bland annat protestera mot hyreshöjningar och privatiseringar av vatten och el. Dessa krav var centrala för de demonstrationer som utmynnade i stormningen av parlamentet, deras syfte var inte att installera en ny demokratisk regim utan helt enkelt att få gehör för konkreta krav.

Två faktorer bör man beakta som vittnar om resningens revolutionära karaktär: å ena sidan demonstranternas självorganisering, och å andra sidan bildandet av maktorgan. Medan ”tulpanrevolutionen” uppstod uppifrån, inom den ledande klassen, är detta inte alls fallet idag, eller i så fall på ett helt annat sätt. Inte ens oppositionsledarna väntade sig sådana gränsöverskridanden och blev rädda inför mobiliseringens bredd. Dessutom kan de kurultai – traditionella folkförsamlingar – som upprättades när regeringen störtats inte egentligen betraktas som sovjeter, råd, men de är besläktade med dessa eftersom de innebär ett maktövertagande.
Efter att ha erövrat den lokala regeringsbyggnaden valde befolkningen i Talas sin egen regionsguvernör. I Bisjkek är det just dessa folkförsamlingar som upprätthåller ordningen: polisen har tvingats slå till reträtt inför demonstranternas vrede och har tagit sin tillflykt till ett hus som tillhör oppositionen. Kurultai skyddar bland annat butikerna från de plundrare som de senaste dagarna har härjat i huvudstaden.

Man kan förstås inte hävda att det som pågår i Kirgizistan är en revolution i ordets egentliga bemärkelse. När en revolution ägt rum bör alla maktens institutioner ha ersatts av andra, helt nya. Om den störtade regimens maktinstrument finns kvar leder detta automatiskt till att den nya makten måste fullfölja den tidigares engagemang och fortsätta att agera i nyliberal riktning.
Det gäller särskilt för ett land som Kirgizistan, som på grund av sin oerhörda fattigdom när det gäller naturresurser och sin låga industrialiseringsnivå, befinner sig i en halvkolonial situation av beroende av imperialismen, mitt emellan ryska, kinesiska och amerikanska intressen.
I Bisjkek har de nya myndigheterna redan börjat agera som den förra regeringen. Det råder inget tvivel om att Roza Otunbajeva är en representant för den kirgisiska politiska eliten: hon tillhörde partieliten redan under sovjettiden när hon också var lärare i marxist-leninistisk filosofi. Vid oberoendet blev hon Kirgizistans ambassadör i Washington och sedan i London, och under hela sin karriär har hon haft många FN-uppdrag.

I dag är hennes huvudsakliga uppdrag att lugna stormakterna med intressen i Kirgizistan vad gäller kontrollen över läget i landet. Sedan president Bakijev störtats ställde USA in sina flyg till sin kirgisiska militärbas i Manas, en obligatorisk mellanlandning för förråd till ISAF (International Security Assistance Force) på väg till Kabul. Denna strategiska bas innebär ett hyreskontrakt som ger en inkomst som är nödvändig för landets ekonomi (60 miljoner dollar om året), och den nya kirgisiska premiärministern har skyndat sig att lugna de amerikanska myndigheterna med att basen kommer att fortsätta fungera som vanligt under den nya regimen.
Vad gäller Ryssland har landet redan sänt nya trupper till sin egen militärbas i Kant, inte långt från Manas och den civila flygplatsen. Dessutom befinner sig nummer två i den provisoriska regeringen i Moskva för förhandlingar om eventuellt ekonomiskt bistånd från Ryssland.

Trots allt detta måste en händelseutveckling som den som pågår i Kirgizistan få följdverkningar. Folket har skaffat sig en erfarenhet, och det måste sägas att det faktum att man tvingade tillbaka stadens hela polismakt och övertog presidentpalatset innebär stunder som knappast kan glömmas, även när ordningen är återställd.
Så även om resningen 7 april saknade en verklig politisk kraft är det ett faktum att revolutionens vindar blåste i Bisjkek denna dag. Och det är tänkbart att denna brist skulle kunna fyllas genom att en verklig organisation och en struktur växer fram, för befolkningen har visat att den inte längre har förtroende för den ledande klassen. I och med detta bör den nya regeringen känna av trycket underifrån och ta steg framåt.
Det har redan meddelats att de privatiseringar som den störtade presidenten beslutat om inte kommer att genomföras. Den minst sagt nervösa reaktionen från grannrepubliken Kazakstan bör också påpekas. Landet har stängt den gemensamma gränsen med Kirgizistan – inte långt från Bisjkek – och begränsat tillgången till internet för sina medborgare (på Youtube är det bokstavligen omöjligt att se någon video från händelserna i Bisjkek).
Uzbekistan och Kazakstan planerar dessutom att skicka militär till gränserna, vilket visar oron för en eventuell ”smitta” till den övriga regionen, där den sociala situationen inte är mycket mer uppmuntrande än i Kirgizistan.

Matilde Dugauquier (LCR Belgien),
Ilya Boudraitskis (den socialistiska rörelsen Vpered, Ryska federationen)

Översättning från franska: Gunvor Karlström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.