En dödlig strategi för Pakistan

21 april 2010

Nyheter, Utrikes

Pakistansk militär har drivit landet in i en dödlig fälla, skriver Farooq Sulehria. Att samtidigt umgås med USA och stödja talibanerna är en strategi som inte har någon framtid.

Det sägs att de gamla eskimåerna hade ett listigt sätt att jaga varg. De la en blodig kniv i snön. Blodlukten drog till sig vargar, de slickade knivbladet och skar upp tungan. Utan att inse att de drack sitt eget blod fortsatte vargarna att slicka tills de blödde till döds.
På 80-talet antog den pakistanska militären doktrinen om det strategiska djupet. Den var Pakistans eskimåkniv.
Till förutsättningarna hör att Pakistan behöver Afghanistan som en bakgård bortom Indiens räckvidd. Att sambandet Indien-Afghanistan dominerar militärens tänkande blir uppenbart med tanke på vad general Kayani sa till media nyligen. 1 februari sa han till utländska korrespondenter: ”Vi vill ha Afghanistan som vår djupa strategi.” Två dagar senare sa han till pakistanska journalister: ”Jag är Indien-centrerad.”
Det är i sökandet efter den djupa strategin som den pakistanska militären efter 11 september 2001 har jagat med USA-hundarna och sprungit med taliban-hararna. Det är inte en enkel position. Att landets militära etablissemang inte har gett upp sina jihad-tillgångar är uppenbart om man följer vad media rapporterar.

När ”kommunistperioden” upphörde i Afghanistan plundrade mujahedin – som också bekämpade varandra – Kabul i ett försök att utmanövrera varandra och ta kontroll över regeringen. Gulbadin Hikmatyar var Pakistans favorit i loppet. När han inte lyckades satsade Pakistan på talibanerna.
1997 var de objektiva förutsättningarna goda för att talibanerna, stödda av Pakistan, skulle ta över Kabul. Detta är fortfarande den pakistanska militärens enda seger vid en yttre front. Ett tämligen opartiskt USA välkomnade talibanernas ankomst till Kabul. För att citera New York Times ”hälsade utrikesdepartementet talibanerna som den grupp som kanske slutligen skulle föra med sig stabilitet”. En USA-diplomat, Jon Holtzman, fick rådet att besöka Kabul. Resan ställdes in efter att media hade ställt till med ett liv om kvinnors rättigheter. Men 150 miljoner dollar utlovades i bistånd (det största utländska biståndet).
USA:s utrikesdepartement upprätthöll en hemlig korrespondens med talibanregimen. Samtidigt fylldes media med rykten om att USA stödde talibanerna. På senare år har talibanerna odlat en starkt negativ USA-bild, fast då var de tämligen intima med den otrogne onkel Sam.
USA:s skäl att stödja talibanerna handlade inte bara om ett mycket omskrivet projekt för en gaspipeline som Unocal (numera en del av Chevron) ville driva. Det ryktades att Clintonadministrationen hade Iran i tankarna när den välkomnade talibanerna. Vare sig de ryktena var sanna eller ej, så ville talibanernas andra sponsor Saudiarabien definitivt kontrollera Iran via talibanerna som var starkt anti-shia.. Alla krafter som spelade någon roll i Pakistan, armén, USA och religionen (Saudiarabien) enades alltså i att eftersträva detta strategiska djup. Viktigt i det här läget var också oroligheterna i Ryssland och de centralasiatiska republikerna.

Efter Sovjetunionens upplösning strävade nya regimer i Ryssland och de centralasiatiska republikerna efter att befästas. Framför allt var afghanerna desperata efter fred, efter åratal av brutala inre strider mellan olika mujahedingäng. Åtminstone en del av afghanerna fäste bräckliga förhoppningar vid talibanerna, även om det betydde att offra de medborgerliga rättigheterna.
Femton år senare står oddsen allt starkare till talibanernas nackdel. USA har hamnat på andra sidan staketet, och dessutom vaktar de faktiskt (utan större framgång) staketet. De saudiska kungligheterna skulle anse det oförsiktigt att reta upp Washington genom att skydda talibanerna.
Regimerna i Ryssland och de centralasiatiska republikerna har själva militanta trosbekännare att tampas med, och skulle inte bara titta på om talibanerna tar över Kabul. Pakistans trogna gamla vän Kina har inför sina egna uiguruppror uttalat offentligt ogillande av talibanerna. Men viktigast är att majoriteten av afghanerna efter att ha genomlevt den talibanska mardrömmen inte är beredda att göra om försöket.

Pakistans talibanvänliga media har visserligen med viss framgång framställt talibanerna som populära fredsbringare (på 90-talet) och som populär befrielserörelse (från 2001). Men afghanerna uppfattar dem inte på det viset.
Opinionsundersökningar visar att talibanerna har stöd av mindre än tio procent.
När talibanerna alltså marscherar mot Kabul, och genom ombud förskaffar Pakistan det eftersträvade strategiska djupet, kanske de inte röner motstånd från USA, Iran, Indien, Kina, de centralasiatiska republikerna eller Ryssland. Däremot från de flesta afghaner.
Men trots att talibanerna saknar en bred social bas har de förmånen av ett aldrig sinande förråd av fanatiker som är beredda att explodera på afghanska gator på väg mot paradiset. Den faktorn har skakat USA:s tidiga förhoppningar om en lugn ockupation av ett strategiskt viktigt land, granne med Iran och det gasrika Centralasien, med Kina på ett stenkasts avstånd.

Under tiden är det inte bara Obamaadministrationen som satsat sin politiska framtid i Afghanistan. Detta är ett bra krig (främst för att krossa den afghanska terrorn i dess linda), och alltså ett bra verktyg för att hålla Nato samman. Nato splittrades i Irakfrågan.
För att få bukt med talibanerna var man i Washington alltså tvungen att ta till en rad metoder. En upptrappning liksom i Irak (mer än 30 000 fler soldater till Kabul). En aggressiv politik, som också innebär att man sätter in de obemannade attackplanen drönarna, mot Pakistan för att tvinga Islamabad, det vill säga den pakistanska militären, att sluta med sin dubbla politik gentemot talibanerna. Och genom att skicka drönare mot talibanska tillflyktsorter i Pakistan, särskilt mot deras ledning, vill USA försvaga talibanerna. Militära offensiver av Falluja-typ i Helmandprovinsen för att få bort talibanerna är ett försök att demoralisera dem.

Allt detta avser att föra försvagade talibaner och deras pakistanska beskyddare till förhandlingsbordet. Pakistan är fångat mellan hammaren, ”kriget mot terrorn”, och städet, sina egna ”strategiska mål”. Men det är inte de strategiska målen som uppnås, snarare har Pakistans militärer försatt landet i livsfara.
Varje gång pakistansk militär jagar talibaner kommer en självmordsattack som ett brev på posten.
2009 skrev en tankesmedja: ”Räknar man ihop de döda i terroristattacker, säkerhetsstyrkornas attacker, offer i stamkrig och attackerna från USA och Nato när de passerar gränsen till Pakistan, handlar det om 12 632 döda och 12 815 skakade.”

Farooq Sulehria
Översättning från engelska:
Gunvor Karlström

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.