Den trånga vägens svindel: Reflektion kring en splittring

12 april 2010

Debatt

En splittring inom vänstern. Ingenting nytt i historien, men vad kan vi lära av den? Håkan Blomqvist resonerar här kring vänsterns splittringar med utgångspunkt från splittringen inom Rättvisepartiet Socialisterna – ”inte se varandra som fiender utan som medkämpar i en arbetsfördelning där inte alla kan göra allt, tycka allt eller hävda allt”.

”Partiets kurs är snävt utprickad, likt en smal bergsstig. Minsta felsteg åt höger eller vänster störtar dig ner i avgrunden. Luften är tunn, den som grips av svindel, är förlorad.”
Kanske är det litet löjligt, men orden från Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen, dyker upp någonstans i bakhuvudet när jag klickar mig fram genom anklagelserna från den senaste splittringen i svensk yttervänster. Inte så att luften inom Rättvisepartiet Socialisterna, alls kan jämställas med det mördande klimatet inom mellankrigstidens stalinistiska världsrörelse. Men det är något i Koestlers ord som fångar det struptag som så ofta blivit till vänsterns och radikalismens gissel – och på en nanosekund förvandlat de mest värdesatta kamrater till högeravvikare och vänsteropportunister.
Splittringen av Rättvisepartiet Socialisterna, med det bryska utträdet av organisationens historiska kärnavdelning i Umeå, tycks följa en bara alltför sorglig tradition. Bedömningar och praktik glider isär, organisationsdisciplin hotar – eller oroar, misstron växer, det egna projektet måste räddas, smash and grab, anklagelser och fientlighet, till och med polisanmälningar.
Att reda ut vem som förbrutit sig mot vem tycks lika hopplöst som i ett skilsmässodrama. Och när dammet väl lagt sig har många dyrbara kamrater skingrats medan de ännu trosvissa tycker sig befriade från gammal ballast. Och banar sig nästan lättade vidare längs den smala, snävt utprickade vägen.
Dilemmat är att den vägen inte rymmer hela den styrka som måste fogas ihop och lära sig att gå tillsammans.

Vad som tycks ha drabbat Rättvisepartiet Socialisterna är bristningen av en spänning som löper igenom alla dagens vänsterprojekt. Sociologiska undersökningar visar övertygande hur arbetarklass i traditionell mening allmänt placerar sig till vänster i fördelningsfrågor men mer åt höger i kulturella frågor kring hur livet bör levas. Radikalisering inom arbetarklassen tar först vägen via de ekonomiska fördelningsfrågorna medan den inom andra samhällsskikt snarare uttrycks i en ideologisk och kulturell samhällskritik.
För en idéorienterad vänster med anspråk på att företräda frigörande ideal på alla livets områden utgör detta ett ständigt dilemma. Fokusering på de ekonomiska klass- och fördelningsfrågorna riskerar att överlämna frågor om familjepolitik, rasism och sexuellt förtryck till den liberala borgerligheten. En stark betoning på övergripande ideologisk radikalism motverkar försöken att vinna massförankring i arbetarklassen.

Om den fördelningsekonomiska radikalismen inom arbetarklassen dessutom talar i små bokstäver medan den ideologiskt kulturella radikalismen i andra grupper åtminstone verkar erbjuda ett minimum av ljusning – då ökar spänningen mellan polerna. Poler som till och med kan vara geografiskt åtskilda. När borgerligheten massivt dominerar det politiska och ideologiska livet i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö med dess växande medelklass kan skillnaderna bli hisnande. Den brokiga urbana radikalismen och arbetarintresset ute i landet hittar inte varandra – och vänsterkrafter glider i spagat.
Att genom ett Alexanderhugg skilja lemmarna från varandra löser inte spänningen utan åsamkar bara redan alltför svaga vänsterkrafter blodförlust. När vårt eget socialistiska partis Västerviksförening häromåret bröt upp från riksorganisationen var det utifrån en likartad motsättning. Vi uppmanade dem att stanna och berika oss andra med sina lokala erfarenheter – och samtidigt finnas kvar i en sfär av internationalism och bredare ideologisk input. De valde att öppna eget och utgör idag ännu en hårt arbetande smågrupp som räknar sina aktiva i tiotal.

Vad som nu krävs är inte stigmatisering, förräderiprocesser – eller polisanmälningar! Att med hjälp av våra motståndares domstolar förklara varandra för bovar och banditer sätter illavarslande prejudikat utan att lära oss vad som i grunden står på spel. Istället måste vi öka vår insikt om vad som driver oss isär och utveckla metoderna att hålla samman och flytta fram socialisters positioner längs med hela spänningsfältet, inte se varandra som fiender utan som medkämpar i en arbetsfördelning där inte alla kan göra allt, tycka allt eller hävda allt. Istället för att i pedantisk nit agera felfinnare – ”hm… jag ser att ni i ert lokala flygblad om sjukvården utelämnat frågan om världssocialismen…” – välkomna inflödet av olika erfarenheter, betoningar och strategier.

Det finns vänstermänniskor som trivs med att vara herre på sin egen lilla täppa och tror att planeten kretsar kring deras egna huvuden. Det finns de som föreställer sig vägen till socialism som en svindlande bergsstig där några få med tungan rätt i mun lyckas hålla balansen medan vinglande centrister och avfällingar druttar ner till höger och vänster.
Men en väg tillgänglig för bara de utvaldas skara bär mot Gud faders högra sida, inte mot nedbrytning av verklighetens kapitalistiska klassamhälle. Behovet av socialism bygger på växande samhällelig nödvändighet, inte på ideologiska finsmakares pincetter.
Istället för en trång stig måste vi tillsammans öppna upp för ett skummande flöde i antikapitalistisk riktning med plats för alla som vill kämpa för socialistiska lösningar. ”Ett nytt arbetarparti”, ”ett antikapitalistiskt parti” – oavsett termen talar vi om att förena tusentals kamrater som i sin olikhet banar sig fram längs olika fåror i samma riktning.
I bästa fall förmår oss en liten splittring av en vänstergrupp i vår avlägsna del av världen att ta itu med den uppgiften.

Håkan Blomqvist

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.