Den “svarta faran” är tillbaka

20 april 2010

Nyheter, Utrikes

Mordet på den sydafrikanska nazisten/fascisten/rasisten Eugene Terreblanche förra helgen har skapat rubriker även här i Sverige. Det är inte konstigt: Terreblanche var ledare för AWB, en afrikandisk högerextrem organisation influerad av nazism och fascism.
I samband med det första demokratiska valet 1994 detonerade organisationen bomber i Sydafrika som dödade över 20 personer i protest mot apartheids avskaffande. På senare år har AWB varit en marginaliserad spillra, men dess våldsamma och extremrasistiska historia gör ändå händelsen till en uppseendeväckande nyhet.

Sydafrikansk press svämmar över av artiklar och analyser och delger detaljerade beskrivningar av rättegångsförfaranden och bakgrundsfakta. Svensk press svämmar över av intervjuer med vita jordbrukare som får berätta hur rädda de är.
Vi tar det sista igen: Svensk press svämmar över av intervjuer med vita jordbrukare som får berätta hur rädda de är. Rapport, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har alla varit på plats, och flera har intervjuat dessa rädda, hatiska, rasistiska vita jordbrukare. SvD:s Ola Säll och DN:s Anna Koblanck som båda är bosatta i Sydafrika förklarar att över 3 000 vita jordbrukare har mördats sedan 1994, då ANC-regeringen tog över. (Enligt vissa sydafrikanska källor, som till exempel the South African Institute of Race Relations, rör det sig snarare om drygt tusen mördade, men dessa källor återges inte någonstans.)
I sammanhanget och med de många personliga intervjuerna framstår Sydafrika som ett land där den vita minoriteten är ständigt hotad av svarta mördare och andra brottslingar. Under apartheid kallades denna föreställning för swart gevaar – ”den svarta faran” – och spreds vitt och brett för att som ideologiskt och psykologiskt kitt upprätthålla den rasistiska apartheidregimen. Så här ser det ut i Sydafrika idag, enligt Ola Säll: ”Medan hotet från den vita extremhögern avklingat har hotet från den svarta extremnationalismen ökat.” Känns swart gevaar igen…?
Och en annan artikel av samma skribent har undertiteln: ”Sydafrikas styrande parti ANC kräver att få sjunga sånger som uppmanar till mord på vita.” Swart gevaar…?

Ni vet nog vad det gäller: Ledaren för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema, råkar ofta i blåsväder för sina populistiska och reaktionära uttalanden. Senast startade han en politisk storm genom att offentligt sjunga en historisk kampsång med refrängen ”skjut boern”. I Sydafrika har det till stor del vita, extremt nyliberala partiet Democratic Alliance dragit stora växlar på detta och hävdar i den mest simplistiska orsak-och-verkan-stil att Malemas utspel bidragit till en situation där jordbrukarna/boerna mördas på löpande band. Säll och Koblanck med flera anser att detta är en viktig analys att rapportera om – som sagt, många av er läsare känner säkert väl till den historien vid det här laget.

Men det finns faktiskt en annan sida av situationen. Den sydafrikanska tidningen The Times har gjort något få andra medier – och knappast några svenska – gjort: Den har pratat med de arbetare som faktiskt varit anställda av Terreblanche eller bott i hans område. Och plötsligt är det en bild av wit gevaar som framträder.
Terreblanches före detta anställde Pakiso Diphaphang berättar en hjärtskärande historia om hur jordbrukaren och några vänner band hans far till en bil och släpade honom efter – tills han dog. Swart gevaar…?
Pakiso Diphaphang tvingades ändå att arbeta för Terreblanche ”även om jag hatade honom”, berättar han för tidningen. En dag råkade han träffa en vattenledning med en högaffel.
– [Terreblanche] grep tag om min nacke och hotade att döda mig. Jag bönföll honom, bad om förlåtelse, säger han. Swart gevaar…?
Efter tre veckor sparkades han och fick betalt – mindre än 30 kronor.
En annan anställd berättar att han sällan fick betalt en hel lön, liten som den var.
– När vi klagade, hotade han att misshandla oss, sade John Mosegathebe.
John Mosegathebe bad polisen att eskortera honom när han skulle hämta sina tillhörigheter på Terreblanches ägor av rädsla för att bli överfallen av jordbrukaren. Swart gevaar…?

Svarta människor som bodde nära Terreblanches lilla stad Ventersdorp berättar om hur de tvingades hålla sig inne med släckta ljus på kvällarna eftersom Terreblanche och hans likar körde eller red genom området enbart med målet att terrorisera invånarna. Swart gevaar…?
Och så vidare och så vidare.
Det finns många liknande vittnesmål, men få svenska läsare får ta del av dessa eftersom intervjuer med svarta lantarbetare är försvinnande få i svensk mainstreampress (Finns det några alls? Hör gärna av er, ni som lyckats ta del av sådana.) och utklassas av rösterna från vanliga vita sydafrikaner och företrädare för i huvudsak vita partier. Vad beror det på? Att swart gevaar är så mycket mer – ja vaddå? Spännande? Förståeligt? Verkligt? – än wit gevaar?
Ur det mest liberala, pressetiskt färgade perspektivet är detta med alla mått mätt undermålig, obalanserad journalistik. Ur ett maktperspektiv är det tydligt ideologiskt.
Linn Hjort
linn@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.