Befriande läsning om befrielsen

12 april 2010

Böcker, Kultur

Europas befrielse – Den svåra vägen till frihet, William I Hitchcock, Översättare: Ulf Gyllenhak, Forum 2009

I år är det 65 år sedan andra världskriget tog slut, när den sovjetiska Röda armén ifrån öster och de angloamerikanska trupperna från väster krossade Hitlertyskland och befriade världen från nazismen.
Den amerikanske historikern William I. Hitchcocks bok Europas befrielse – Den svåra vägen till frihet är en befriande läsning om befrielsen, utan förskönande hjältehistorier eller utdragna militärhistoriska krigsskildringar. Istället berättar han om de vanliga soldaternas mödor och framför allt hur civilbefolkningen i de olika europeiska länderna upplevde sina befriare, och huruvida de överhuvudtaget kände sig befriade av amerikanarna, britterna och ryssarna.

Böcker av typen ”Stalins hämnd” om ryssarnas våldsamma härjningar där de drog fram i Tyskland 1945 är vanliga. Mindre omskrivet är att också de brittiska, amerikanska och kanadensiska trupperna plundrade och våldtog, inte bara i fiendelandet Tyskland, utan också i de allierade länderna Frankrike, Belgien och Holland, vilket Hitchcock skildrar i sin bok.

De angloamerikanska terrorbombningarna av tyska städer, där huvudsakligen civila dödades vid en tid då kriget i princip redan var vunnet, innebar att den tyska befolkningen snarare föredrog nazismen än de allierades skoningslösa eldstormar. Men också i de naziockuperade länderna drabbades civilbefolkningen hårt av de allierades bombattacker berättar Hitchcock: ”En rapport inifrån det ockuperade Holland i juni 1944 uppgav att befolkningen ’höll på att bli allt mer fientliga mot amerikanarna och britterna på grund av de hänsynslösa bombningarna’. Det nederländska Röda korset vädjade till britterna om att ompröva sina bombningar mot städerna”.

Under junidagarna 1944 då de allierade styrkorna landsteg i Normandie dödades 20 000 civila fransmän av engelska och amerikanska bomber. ”De allierade brydde sig föga om att skona civila liv. De utsatte samhällen och städer för granatbombardemang, flygangrepp och kulsprutebeskjutning fullt medvetna om att civila skulle dö” skriver Hitchcock.

Det var vid den tiden inga fransmän som viftandes med flaggor och blommor sprang ut för att välkomna de angloamerikanska soldaterna, så som det skildrats för eftervärlden. En fransk kvinna beskriver istället skräcken när de allierade trupperna kommer: ”Soldaterna plundrar, slår sönder allting och tvingar sig in i folks hem under förevändning att de letar efter tyskar.”

De allierades marsch genom Västeuropa innebar också oräkneliga våldtäkter på franska, belgiska, nederländska och slutligen tyska kvinnor. Men bara ett mycket litet fåtal soldater ställdes inför krigsrätt, och ännu färre blev dömda. Dessutom visar de amerikanska rättegångsprotokollen att ”svarta soldater som fälldes för denna vidriga form av brott bestraffades strängt, medan vita soldater kom lindrigare undan” berättar Hitchcock. Även om afroamerikaner utgjorde en liten minoritet, bara tio procent av de amerikanska soldaterna, var det de som fick bli syndabockar får våldtäkterna.

I Belgien såg myndigheterna till att förse de angloamerikanska trupperna med prostituerade, dels för att minska våldtäkterna men kanske ännu mer för att skydda de belgiska överklass- och medelklasskvinnorna från umgänge med de utländska soldaterna, som ju i regel var av lägre klasstillhörighet. ”Den belgiska regeringen uppfattade bordellerna [med fattiga underklasskvinnor] som en buffert mellan soldaterna och de mera sedesamma belgiska flickorna.”

När det gällde själva Tyskland var de brittiska och amerikanska krigsledarna till en början inställda på att man inte skulle befria landet utan krossa och ockupera det. Det var också den bild som förmedlades till soldaterna. Civilbefolkningen skulle inte ses som offer utan som fiender, och de angloamerikanska soldaterna var strängt förbjudna att fraternisera med tyskarna.

Propagandan förklarade att: ”Efter en ärlig strid kan man skaka hand med sin motståndare. Det här har inte varit en ärlig strid – inte från tyskarnas sida. Man kan inte skaka hand med en tysk. Fraternisera inte med civilbefolkningen.” Och: ”Barn är barn – över hela världen – bortsett från i Hitlers Tyskland. Se till så att barnen förstår att krig inte lönar sig.”

Trots denna fientliga inställning som de allierade inledningsvis upprätthöll när de drog in i Tyskland, skulle västmakterna ganska snart se sig tvungna att börja samarbeta med tyskarna, och till och med gamla nazister fick i regel behålla sina poster i statsapparaten.

Av de 3,2 miljoner nazistiska partimedlemmar som överlevt kriget och vars brott skulle utredas av de allierade, var det bara 1 284 som dömdes som ”grövre brottslingar” och 8 000 som fick kortare fängelsestraff eller böter. Även det ökända kemiföretaget Farben, som tidigare tillverkat giftgasen Zyklon-B som använts i nazisternas dödsläger, fick beställningar av västmakterna på bekämpningsmedel mot löss.

Det är således inte konstigt att mycket av nazismens idéer kunde leva kvar bland den tyska befolkningen flera år efter kriget. Enligt undersökningar var det inte ovanligt att folk hade uppfattningar i stil med att: ”Hitler var faktiskt en idealist som ville det bästa för Tyskland.” Eller: ”Nu kommer judarna att återvända och de kommer att suga ut oss igen, som de gjorde före 1933.”

Hitchcock slår också hål på myten, om det nu finns en sådan, att USA gick in i kriget främst för att rädda Europas judar från Hitler. De allierade var nämligen inte alls beredda på vad de skulle möta i nazisternas koncentrationsläger, och det fanns inte någon förberedd plan för befrielsen av fångarna där eller hur man skulle rehabilitera dem. Många av de utmärglade lägerfångarna tvingades bo kvar i samma baracker i samma läger i flera månader, ibland i flera år.

De brittiska och amerikanska soldaterna som först kom till dödslägren blev mycket chockade av vad de fick se, och rent av äcklade av de levande benranglen som staplade runt bland alla högar av lik. ”Det enda jag kände var skräck, avsky och, även om jag skäms för att erkänna det, hat. Hat för att fångarna såg ut som om de gjorde, för att de överhuvud existerade” berättar en soldat, och den amerikanske generalen Patton påpekade nedlåtande att fångarna ”såg ut som knappt levande mumier och verkade befinna sig på samma intelligensnivå”.

På det sättet var de sovjetiska soldaterna mindre chockade av vad de såg i de nazistiska koncentrationslägren, eftersom de själva och deras anhöriga hade fått uppleva just den typen av behandling när tyskarna invaderade Sovjetunionen.

”Till skillnad från amerikanska, brittiska och kanadensiska soldater, hade männen och kvinnorna i Röda armén egen erfarenhet av vad det innebar att utsättas för tysk ockupation” skriver Hitchcock: ”De hade flytt, tillsammans med miljoner andra, från de framryckande tyskarna sommaren 1941, de hade sett hur de tyska pansardivisionerna rullade rakt in i det inre av Ryssland och hur landet skövlades, de hade skräckslaget sett hur stad efter stad ockuperades, plundrades och föröddes av de tyska inkräktarna, de hade sett hur miljoner människor hade förts till Tyskland som slavarbetare, och när Röda armén började tränga tillbaka tyskarna, långsamt men obevekligt, genom det förkolnade landskapet, hade de upptäckt all död och förstörelse som tyskarna lämnade efter sig. För sovjetiska medborgare var kriget mot Tyskland något som det aldrig var för deras vapenbröder från de västallierade: det var ett krig för att överleva och, under de sista månaderna, var det ett krig för att hämnas.”

Idag, i en tid när Sovjetunionens offer och lidande under andra världskriget förringas i den borgerliga västvärlden, och där Stalin och Hitler ofta jämställs som två lika onda ting, är Hitchcocks skildring av kriget uppfriskande ärlig. Han förklarar att ”om Stalin hade varit brutal och diktatorisk, visade sig tyskarna vara ännu värre: deras mål var inget mindre än att förslava eller utrota hela den slaviska befolkningen i öst, och att införliva slavernas områden i en ny tysk ordning där endast herrefolkets intressen skulle tillgodoses. När allt kommer omkring invaderade Hitler Sovjetunionen av ideologiska skäl. Hitler hade sedan lång tid tillbaka drömt om att förinta Sovjetunionen och dess folk. Kriget mot Sovjetunionen planerades explicit som ett utrotningskrig”.

Hitchcock fastslår att ”en av de ofattbara och odiskutabla sanningarna om andra världskriget är den väldiga omfattning av människoliv som gick till spillo i Sovjetunionen under de fyra år långa kriget med Tyskland”. Kanske så många som 26 miljoner sovjetiska medborgare dödades under andra världskriget, vilket kan jämföras med 405 399 döda amerikaner. ”Poängen är inte att förenkla det offer som amerikanarna gjorde, utan att förklara varför de sovjetiska soldater som trängde in i Tyskland på våren 1945 behandlade den tyska civilbefolkningen med sådan grymhet och brutalitet” menar Hitchcock: ”Detta våld som de sovjetiska soldaterna nu förde till Tyskland hängde samman med och utgjorde en fortsättning på det våld de själva hade fått utstå sedan 1941 från tyskarna sida.”

Desto svårare blir det att förstå den brutalitet och terror som västmakternas trupper spred omkring sig 1944-1945 i det Västeuropa de sade sig vilja befria.

Per Leander
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.