Antijudiska tankemönster

20 april 2010

Böcker, Kultur

Judefrågan, Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige, Henrik Bachner, Atlantis 2009

Idéhistorikern Henrik Bachner skrev sin avhandling om svensk antisemitism efter 1945 (Återkomsten, 1999). Den är mycket intressant, även om den inte går fri från invändningar. Nu har han tagit ett steg bakåt i tiden och undersöker 1930-talets debatt i Sverige om just antisemitismen. Det historiska avståndet ger den nya boken en säkrare grund.
I det svenska 1930-talet finns det en och annan erkänd antisemit även utanför de nazistiska leden. Men de är inte många, om man ska tro den etablerade bilden. Det är här som Bachners bok blir riktigt intressant. Han visar nämligen utförligt hur ett antal kända svenska debattörer, utan att direkt dela den nazityska metoden för att lösa den så kallade judefrågan, ändå delar och förmedlar många av antisemitismens schabloner och klichéer.
Inte ens det räcker, han lyckas även visa att en del uttalade motståndare till antijudiska åtgärder i Tyskland, också delar samma stereotyper. Till och med hos en och annan uttalad motståndare till nazismen hittar Bachner spår av den antijudiska traditionen.

Bachner har undersökt material från den konservativa, kristna och socialdemokratiska debatten om antisemitismen. Rastänkandet förekom på olika håll men var ”särskilt närvarande och markerat inom vissa konservativa kretsar, i synnerhet i och kring bondeförbundet”, det vill säga Centerns föregångare. Författaren noterar vid ett flertal tillfällen det ”ideologiska släktskap” eller de ”åsiktsmässiga överlappningar” som fanns mellan konservatism och nazism.
Ett praktexempel på hur antisemitiska åsikter har ”glömts bort” av senare historiker och biografer är Fredrik Böök. Hans stöd till Tyskland brukar förklaras som en konsekvens av hans redan i tidiga år rakt igenom tyska orientering. Han tog vid några tillfällen avstånd från naziregimens förföljelser mot judar, vilket envist brukar framhållas som en förmildrande omständighet. Bachner visar dock att Bööks analys av ”judefrågan” rakt igenom bygger på antisemitiska schabloner. Han drog dock inte exakt samma slutsatser som nazisterna, vilket inte hindrar att han måste betecknas som antisemit.
Böök var positivt inställd till sionismens planer på att skapa en judisk stat i Palestina. Det var dock inte så mycket av omtanke om Europas judar, som att det skulle innebära ett minskat hot från kommunismen. ”Giv åt den judiska kommunismen ett eget barn, ett eget land, och det blir ingen revolutionär vivisektion [i Europa] mera”, skrev Böök.

Bachner följer också upp sina genomgångar av 1930-talets debatt med kritik av sentida beskrivningar och analyser som inte har sett hur de antijudiska klichéerna dyker upp på de mest oväntade ställen. Här trampar nog Bachner på en och annan öm tå.
I avsnittet om den kristna debatten konstaterar Bachner att den har visst släktskap med den konservativa. Liknande tankemönster återkommer och det originella i den kristna debatten är att lösningen på ”judefrågan” ofta var omvändelse till kristendomen, istället för förföljelse.
En representativ företrädare för den kristna antisemitismen var John Melander, rektor för kyrkans lekmannaskola och förste sekreterare i diakonistyrelsen. I en uppsats förklarade Melander att: ”I kommunismen fortsätter judendomens kamp mot Jesus och hans Faders rike”. Men judendomen var, enligt Melander, inte bara skyldig till kommunismen, utan också till nazismen.

I den tredje undersökningen, den om socialdemokratisk debatt, konstaterar Bachner att tolkningar av och förhållningssätt till antisemitismen där ofta var ”radikalt annorlunda”. Här och var kan dock spår av antijudiska tankemönster hittas, men – understryker Bachner – de kan ”inte jämföras” med dem han funnit i konservativ och kristen debatt. Bachner menar dock att de kraftiga avståndstagandena från socialdemokratiskt håll berodde på att man missförstod antisemitismens roll i den nazistiska politiken. Det kan naturligtvis diskuteras.
En ironisk detalj i sammanhanget är att den svenska borgerlighetens anförare under efterkrigstiden, Herbert Tingsten, under 1930-talet var socialdemokrat och skrev osedvanligt bra om nazismen och antisemitismen. Här ett smakprov från 1936: ”Genom att göra denna folkgrupp till en pariaklass skapas en klasskillnad, som kan fördunkla andra klasskillnader; inför ghettot kan den eländigaste proletär känna stolthet över sin ´ariska börd´.”
Det som framför allt slår mig under läsningen av alla de ofta vidriga påståenden om judar som Bachner radar upp, är hur stora likheterna är med dagens antimuslimska argument. Muslimer kan snart beskyllas för allt ont här i världen.

Bachner har skrivit en mycket klargörande bok. Den uppenbara slutsatsen formuleras dock aldrig explicit: i betydande delar av den svenska borgerligheten dominerade konservativa och kristna ideologer som i bästa fall hade en tvetydig inställning till nazismen och antisemitismen. Arbetarrörelsen dominerades däremot av avståndstagande och motstånd. Det är utmärkt att det nu visats i en forskningsbaserad akademisk studie.
Per-Olof Mattsson

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.