Vänsterpartiets dilemma: Hur undvika att gå sönder?

02 mars 2010

Debatt, Kommentar, Politik

Om den ”rödgröna alliansen” vinner valet, vad betyder det för Vänsterpartiets väljare och medlemmar? Hur mycket eftergifter i programmet klarar de av?

Anders Hagström har läst de goda råd som Flammans chefredaktör erbjuder Vänsterpartiet inför en eventuell valseger, och kommenterar dem.

Hur skall Vänsterpartiet klara av att ingå i en ”rödgrön” regering utan att gå sönder? Den frågan tar Flammans chefredaktör Aron Etzler upp i senaste numret av tidningen. Men hans fem råd är klart otillräckliga för att lösa Vänsterpartiets dilemma.

”Hur ska Vänsterpartiet klara av regeringssamarbetet utan att gå sönder? En förutsättning är att diskussionen om problemen startar nu.” Det skriver Flammans chefredaktör Aron Etzler i en ledare (Flamman 2010-02-11). Det är alldeles riktigt, liksom hans konstaterande:

”Det är svårt för små partier att sitta i regering – det kan vi se på de tre små högerpartierna i Reinfeldts regering idag. De har mindre frihet att profilera sig, och får samtidigt svekdebatter på halsen när de gått med på kompromisser. När väl deras ministrar får framgångar upplevs de inte nödvändigtvis så för partiet och dess medlemmar.

Mycket talar därför för att samma problem gäller för små vänsterpartier, bara i än högre grad. Inte ett enda av Vänsterpartiets motsvarigheter i Europa har lyckats öka sitt röstantal i regeringsställning. Det är förmodligen inte lätt alls att bli det första parti att bryta denna trend.”

Men vad skall Vänsterpartiet göra då enligt Etzler?

Etzler kommer med fem förslag till Vänsterpartiet ”för att starta en diskussion om detta till synes olösliga problem”:

  • 1) Skilja på det kortsiktiga mandatet för den eventuellt kommande regeringsperioden och det långsiktiga programmet;
  • 2) Föra en egen framtidsdebatt;
  • 3) Värna de egna framgångarna och se till att de syns utåt;
  • 4) Snabb och korrekt information till medlemmarna om överenskommelser, beslut och åtgärder;
  • 5) Bestäm er och håll sams.

I själva verket visar Etzlers goda råd på det dilemma Vänsterpartiet försatt sig i: Han skulle inte ta upp dem om han verkligen litade på att Vänsterpartiets ledning och riksdagsgrupp – som kommer att spela en nyckelroll i sammanhanget och där antagligen partiets eventuella ministrar kommer att hämtas – var förmöget att hålla samman partiet kring en självständig politik i en eventuell ”röd-grön” regeringssamverkan. Man ger inte onödiga råd.

Efter att ha följt Vänsterpartiet och dess föregångare under de drygt fyrtio år jag varit politiskt verksam och dessutom tidigare varit medlem av det i sex-sju år har jag inga större förhoppningar om att partiet kommer att kunna hantera en sådan situation med någon större bravur.

Tvärtom anser jag att det riskerar att just ”gå sönder” i ett regeringssamarbete – där det löper risken att, givetvis under stor vånda, se sig tvunget att gå med på en rad eftergifter som det kommer att bli ytterst svårt att förklara för såväl medlemmar som sympatisörer. Och det oavsett hur snabb och korrekt informationen från partiets ledning än är.

Varför tror jag då det? Ja, det skulle räcka med att peka på Vänsterpartiets utveckling under 90-talet, det nådde sitt högsta röstetal någonsin i ett riksdagsval, 12 procent i valet 1998, men misslyckades med att politiskt konsolidera sitt ökade väljarstöd – vilket bara kunde ha skett på socialdemokratins bekostnad – utan istället gick tillbaka i såväl valet 2002 (8,3 procent) som i valet 2006 (5,9 procent).

Det inger inget större förtroende för framtiden i synnerhet som inget tyder på att partiet verkligen lärt sig något av det. I själva verket speglade denna utveckling samma nästan konstitutionella drag hos partiet som dess långt utdragna ”brott” med de gamla stalinistiska regimerna i öst, där banden definitivt klipptes av först i och med dessa regimers kollaps: Att det snarare påverkas av den politiska utvecklingen än påverkar den, det vill säga dess oförmåga att utforma och målmedvetet driva en självständig politik, en oförmåga som ytterst är ett uttryck för dess politiska heterogenitet.

Vänsterpartiet skulle dock knappast kunna undgå att drabbas av de centrifugala krafter som skulle komma i rörelse om dess ledning mot all förmodan skulle lämna det ”röd-gröna” samarbetet och klart deklarera att partiet kommer att driva en självständig kandidatur kring ett egen valplattform – samtidigt som det tydligt utfäste sig att stödja varje förslag från en socialdemokratisk-miljöpartistisk regering som partiet ansåg stärkte arbetarklassens villkor och gå emot varje förslag från en sådan regering som det ansåg missgynnade den. Allt för att ha största möjliga frihet att sätta press på en socialdemokratisk-miljöpartistisk regering utan att behöva ta ansvar för dess politik.

Kommen så här långt – och med regeringsposter inom hägrande räckhåll – skulle ett sådant steg med största sannolikhet bara utlösa nya eller nygamla interna stridigheter med allt vad det skulle innebära av ytterligare försvagning och undergrävd trovärdighet.

Med andra ord har Vänsterpartiet försatt sig i ett dilemma oavsett vad det gör…

Läs Etzlers ledare: Fem problem att lösa för Vänsterpartiet
(Ursprungligen från Socialistiskt Alternativ 170210)

, , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.