Sebbe och hans mamma

22 mars 2010

Film, Kultur

Sebbe, Regi: Babak Najafi, I rollerna: Sebastian Hiort af Ornäs, Eva Melander, Kenny Wåhlbrink m fl

”Det här kan vara den starkaste svenska filmen sedan Bo Widerbergs 60-tal”, tänkte jag efter att ha sett Sebbe, skriven och regisserad av långfilmsdebuterande Babak Najafi. Senare fick jag veta att Najafi passande nog belönats med Widerberg-priset 2004, för sina kortfilmer. Om den gamle skåningen levt hade han säkerligen känt samhörighet med denna berättelse, för när så många andra gömmer klassfrågor bakom ett skynke av etnisk-kulturella motsättningar, gör Iranfödde Najafi film om rågblonde 15-åringen Sebbe som lever med sin ensamstående mamma i betongförorten.

De lever insnärjda mellan motorvägar och industriområden i en värld av tunnlar, garage och grönområden så risiga att man längtar efter mer betong. Överallt omkring dem ser vi arbete, cirkulation, aktivitet. Det sprängs i ett grustag, lastbilar dundrar över våra huvuden. Men det enda av allt detta värdeskapande som tycks leta sig ner till deras verklighet är de elektroniksopor Sebbe i sitt rum omvandlar till allt från ljusinstallationer till en cykelmoped.
De gör så gott de kan. De är varken knarkare eller nynazister. Deras förhållande är kärleksfullt, om än pressat av omständigheterna: pengarna räcker inte till, lägenheten är för trång, sorgen efter den döda pappan är för stor, mammans jobb som tidningsutbärare i de dystra höghusen är själsdödande, och i skolan har mobbarna tagit över där lärarna försvunnit. En dag orkar de inte längre.

Najafi för tankarna till brittisk realism. Det är Ken Loachs avskalade analys kombinerad med den poetiska symboliken hos förra årets hyllade Fish Tank, en annan film om en ensamstående mamma och hennes barn. Men i motsats till den senare förfaller Sebbe aldrig till banaliteter om ”utanförskap” rotat i individuella tillkortakommanden.
Najafi visar istället att det är sättet på vilket Sebbe och hans mamma är integrerade i produktionsordningen som är roten till deras problem. Han förstår att kampen för stoltheten kan göra det lättare att stjäla än att ta emot en gåva man inte kan återgälda. Och när mamman tar med sig Sebbe till en bar för att fira hans födelsedag och låter honom dricka ur hennes öl när bartendern tittar bort, så förfaller inte filmen till billig moralism. Istället blir det på en och samma gång den lyckligaste och mest tragiska scenen i filmen. Alkoholen kompenserar för den depression som ytterst bottnar i deras låga samhällsstatus. För ett ögonblick orkar de tala och lyssna på varandra.
Till och med arbetet blir lustfyllt när de tillsammans delar ut mammans tidningar. Denna stulna idyll varar förstås inte länge men, för att parafrasera Marx, en kort stund blir alkoholen hjärtat i en hjärtlös värld.
Jag tror inte på det här med att tävla i film, men jag blev lika förtjust ändå när jag hörde att Najafi vunnit debutantpriset vid Berlins filmfestival.

Daniel Lindvall
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.