Ritalina, Concerta och Strattera – något för ADHD-barn?

29 mars 2010

Debatt, Nyheter

Torsdag denna vecka hade det politiskt obundna nätverket Gemensam Välfärd Stockholm tillsammans med den fackliga organisationen Vårdförbundet avdelning Stockholm inbjudit landstingspartierna till en gemensam utfrågning på ABF-huset i Stockholm. S, MP och V svarade ja, medan allianspartierna svarade nej. Varför vill inte allianspartierna diskutera vården ett valår, undrar arrangörerna i denna debattartikel. Lars Lundström ifrågasätter medicineringen av “ADHD-barn” i ett annat debattinlägg.

I Sverige har sedan 2007 användningen av de centralstimulerande medlen Ritalina och Concerta fördubblats (enligt apotekets siffror). Den är nu 80 gånger större än 2001.
FN:s kommitté för barnens rättigheter framförde i januari allvarlig oro över den snabbt ökande utskrivningen av psykostimulantia som Ritalina och Concerta till barn.
I Sverige noteras istället alltfler okritiska inslag i tidningar, i radio och på TV, där man tycks se ADHD-medicinering som en mänsklig rättighet. På Aftonbladets kultursida kan man finna att det tycks vara en jämlikhetsfråga att flickor ska kunna få diagnosen ADHD i lika stor utsträckning som pojkar.
Det kan vara motiverat att påminna om allvarliga biverkningar, missbruksrisker och inte minst om att det inte finns några bevisade positiva långtidseffekter. De behandlade barnen blev några centimeter kortare enligt den omfattande MTA-studien som också visade att bara 30 procent av de barn som fått diagnosen ADHD fick samma diagnos efter 8 år, helt oberoende av medicinering.
Den i år publicerade australiensiska Raine-studien ser heller inga förbättringar, snarast försämringar i ADHD-beteendet. De medicinerade barnen uppfattas mycket oftare av lärare som under sin åldersnivå och deras blodtryck påverkades negativt.

Det är då inte förvånande att de annars konkurrerande preparatproducenterna (Novartis, Johnson & Johnson, Shire, Medice och Laboratorios Rubió) nu mycket aktivt samarbetar för att förhindra långtidsstudier i Europa.
Inledningsvis gav MTA-studien vissa förhoppningar om en positiv medicineringseffekt som dock senare inte infriades. Det är den inledande överoptimismen som fått fotfäste i Sverige. Kanske kan det även uppfattas som positivt om barnen genom psykostimulantia blir mer ”lätthanterliga” och kan göra tråkiga uppgifter trots att de kanske inte sovit tillräckligt. Barnen själva anser att största fördelen är att vuxna och lärare tycker om dem mer när de tar tabletterna.

På senare tid har utvecklats en omfattande skolförsäljning och användning av legalt utskrivna ADHD-preparat som partydroger och i rent missbrukssyfte. Det effektivaste sättet att bli hög diskuteras flitigt på nätet. Beträffande tillvänjningsrisken kan påpekas att svenska psykiatriker under förra året, enligt Läkemedelsverket, begärde tillstånd att skriva ut de allra starkaste amfetaminpreparaten till över 1 600 personer som erhållit dålig effekt eller skadeverkningar av Ritalina, Concerta och Strattera (ett misslyckat antidepressivt preparat)
Det hela tycks alltså helt ha spårat ur på ett sätt som påminner om 1960-talets ohämmade amfetaminförskrivning.

Under senare tid har även hävdats att ADHD är starkt överrepresenterat bland kriminella, och läkarstämman i november formades till ett frälsningsmöte för medicinering på fängelserna med amfetaminpreparatet Concerta. Det finns dock inga dokumenterade effekter eller utvärderingar av dessa drogexperiment. Hade vi inte övergivit föreställningen om kriminalitet som en funktion av hjärndefekt?
Den enda vetenskapliga artikel som finns i Sverige om försök med narkotikapreparat (Concerta) till vuxna missbrukare och/eller kriminella (Johan Franck, 2009) visade att vuxna med tidigare missbruksproblem som fick Concerta oftare återföll i amfetaminmissbruk jämfört med placebogruppen (som fick ”sockerpiller”), samt att fler ur Concertagruppen föll bort innan projektet var färdigt.
Två viktiga undersökningar redovisar enormt olika förekomst av ADHD. Den norska undersökningen av 9 000 barn (Barn i Bergen) visar 1,7 procent barn med ADHD. Carlsons Kievundersökning av 600 barn i 10 till 12 års ålder visar 19,8 procent generellt och bland pojkarna 28,3 procent.
Läkare vill då ändra på diagnoskriterierna så att de kan omfatta dubbelt så många norska barn. I Sverige övervägs att ändra diagnosen så att lika många flickor som pojkar kan få ADHD. Detta har förstås inget med vetenskap att göra utan handlar enbart om att anpassa diagnoser till bolagens profitbehov. Man trollar samtidigt bort traumatiska uppväxterfarenheter, diskriminering, fattigdom och tom konsumism. Individen ska uppfostras till en ”sjukdomsinsikt” som lägger förklaringen till de egna generna eller den skadade hjärnan som kräver medicinering.
Jämför Bergen och Kiev. Den logiska slutsatsen måste vara att det går att framgångsrikt behandla rastlöshet och bristande koncentration (ADHD) med minskad trångboddhet och ökad jämlikhet.

Lars Lundström

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.