Gå till roten med problem

18 mars 2010

Kommentar, Nyheter

Så infriade då regeringen löftet Nyamko Sabuni gav inför militärer och försvarspolitiker på Folk och Försvars riksmöte i januari och satte Säpo att kartlägga ”våldsbejakande radikal islamism”. Med hänvisning till Försvarshögskolans skandalösa rapport om Rosengård från i fjol – ett aktstycke som lundadocenten och islamexperten Leif Stenberg avfärdade med orden: ”Den skulle inte få godkänt ens som en B-uppsats” – menar regeringen att det bland muslimer finns de som inskränker andras rättigheter.

Kanske finns sådana exempel bland svenska muslimer, liksom i andra trosinriktningar. Men vi kommer inte att få se herrar i trenchcoat diskret följa Jehovas Vittnen på deras dörrknackningsrundor eller värva informatörer bland scientologerna. Nej, det är bland ”muslimerna” regeringen ser hotet. Extremhögerns hemsidor pöser över av ”vad var det vi sa”-inlägg och deras valkampanjer får luft under vingarna när främlingsfientligheten, stavad ”islamofobi”, så tydligt får stöd från högsta ort.
Regeringen behöver inte säga ett ord; bara genom att ge institutioner som Försvarshögskolan och säkerhetspolisen uppdraget att kartlägga läget och att diskutera islamismen på Folk och Försvar, berättar den att ”muslimerna” är fienden.

På Säpos hemsida kan man läsa den rätt rimliga analysen att ”upplevelser av orättvisor och kränkningar” gör att människor radikaliseras. Rimlig, åtminstone med SAOL:s definition av radikal: ”som går till roten”, alltså vill förändra något från grunden. Men precis som ordet ”islam” i myndighetsspråket glider mot ”islamism”, glider ordet ”radikal” mot ”våldsbenägen”. Det passar utmärkt när fienden i ”kriget mot terrorn” skall identifieras, i världen liksom på hemmafronten. I synnerhet som säkerhetspolisens uppdrag numera innefattar ”avradikalisering” av dem som upplever orättvisor.

Ska vi då bara stå och titta på när människor rekryteras till våldsamma eller kriminella strömningar? Inte alls, i den mån maktlösa ungdomar ser lösningar på vardagens problem i religiösa sekter, rasistiska grupper eller kriminella gäng som, med Nyamko Sabunis ord ”kan erbjuda en gemenskap som inte det demokratiska samhället gör”, är det en svidande kritik mot detta samhälle.
Det är framför allt en allvarlig utmaning för arbetarrörelsen, i alla dess delar, och en påminnelse om vad som händer om vi inte finns närvarande i de bostadsområden och miljöer där de som drabbas hårdast av det kapitalistiska samhällets orättvisor lever.

Vad som är helt säkert är att en sådan reaktion inte kan bemötas med polisinfiltration och övervakning utan med gemensamma lösningar på verkliga problem som arbetslöshet, bostadsbrist, segregering, sönderfallande välfärdssystem… Frågor där alla arbetande och låginkomsttagare, oavsett bakgrund eller tro, har gemensamma intressen och bör kunna organiseras i kring dessa intressen.
Att göra folkligt missnöje till en fråga för säkerhetstjänsten är en beprövad metod, liksom att sända expeditionsstyrkor till imperiets oroshärdar. Ingetdera gör dock samhället säkrare. För det krävs istället förändringar som går till roten med problemen.

Lars Henriksson
intis@internationalen.se

, , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.