Ett allkonstverk, ett poem i prosaform

01 mars 2010

Böcker, Kultur

Moskva (2006)
Masker (2009)
Författare: Andrej Belyj

Förlag: Murbräckan
Översättare: Kjell Johansson

Med förlaget Murbräckans utgivning av romanen Masker förra året finns nu den ryske symbolistförfattaren Andrej Belyjs bisarra trilogi om Moskva under första världskriget för första gången att läsa på svenska. Masker från 1932 är fortsättningen på dubbelromanen Moskva (Kufen i Moskva och Moskva i fara) – på svenska 2006.
Andrej Belyj, ”den vite”, vars riktiga namn var Boris Bugajev (1880-1934), hör definitivt till de stora ryska författarna, men är trots det ganska okänd utanför Ryssland, kanske för att hans språkligt kluriga texter är så svåröversatta. Som son till den store matematikern Nikolaj Bugajev fick Andrej Belyj växa upp med naturvetenskapen i hemmet, något som inte hörde till vanligheten i det reaktionära Tsarryssland. Han skulle också själv studera naturvetenskap och matematik vid Moskvas universitet, men hade samtidigt en växande nyfikenhet på mysticism och det ockulta, vilket kom att prägla hans litterära verk.
Symbolismen, den riktning Belyj lockades av och snart blev ledande företrädare för, hade uppkommit bland den nya generationen författare som en reaktion mot Dostojevskijs, Tolstojs och Turgenjevs realism. Belyj blev snart god vän med sin egen stora idol poeten Alexander Blok och hade dessutom en långvarig kärleksaffär med Bloks hustru Ljubov Mendelejeva, dotter till vetenskapsmannen Dimitrij Mendelejev, han som upptäckte det periodiska systemet.
Belyjs världsbild bestod således av både saklig vetenskap och grubblande mysticism, och präglades av en tid av världskrig och revolutioner, som förebud om apokalypsen. Hans syn på den nya sovjetstaten och kommunismen var också kluven och grubblande, även om han huvudsakligen välkomnade revolutionen och den nya tiden.

Andrej Belyj är mest känd för sin stora mörka roman Petersburg om revolutionen 1905; ett mästerverk som trilogin Moskva – Masker inte kommer i närheten av, även om den är klart läsvärd. Historien är en blandning av satir och skräck. Första världskriget rasar i Europa, och professor Korobkin har gjort en vetenskaplig upptäckt som skulle kunna avgöra kriget mellan nationerna, men också klasskriget. Förskräckt över de förgörande kunskaper han besitter jagas professorn genom Moskva av skumma figurer med olika intressen att komma över upptäckten.
Men över de många färgstarka karaktärerna reser sig staden Moskva som dramats huvudperson, med växlande humör likt årstiderna – kväljande hett om sommaren och skoningslöst kallt om vintern – från 1914 till 1917. Det är den murkna gamla kåkstaden Moskva, av Belyj skildrat som ett spindelnät med irrgator och återvändsgränder, så som det såg ut innan Stalin på 1930-talet förvandlade Moskva till den pampiga världsmetropol med breda boulevarder och vassa skyskrapor vi känner idag.
Genom att låta berättelsen kulminera i revolutionen tecknar också Belyj slutet på detta medeltida Moskva och det tsaristiska Ryssland med sina reaktionära Rasputintyper och borgarbrackor. Belyj själv förklarade att han ville skildra ”vetenskapens hjälplöshet i den borgerliga strukturen” och ”kampen mellan vetenskapen och den kapitalistiska ordningen”.

Handlingen skulle egentligen varit lagom till en novell istället för att sträcka sig över trilogins mer än tusen sidor. Men symbolisten Belyj ville skapa ett allkonstverk där litteraturen förenas med färg och musik. Moskva – Masker är egentligen ett poem i prosaform, utan rim men med rytmik, klang- och färgteman, där de noggrant utvalda orden bildar meningarna som exploderar fram efter varandra: ”Han såg sig om: strukturen av fasader trängde sig fram: naturens monster; hus – stenhus; hus efter hus – högar av grus; fasad efter fasad – fasa efter fasa; och dörrarna – som springor. Fasansfullt! Fasad efter fasad hänger ner över tidens börda; tiden, en boaorm – som stryper; bördan – störtar samman: den gamla strukturen går under och både han och Moskva… ram- ram… Ramlar…”
Andrej Belyjs böcker är också intressanta som exempel på den sista fria och experimentella sovjetiska litteraturen, innan Stalin-Zdjanov-Gorkij lanserade ”socialist-realismen” som den enda godkända konstformen.

Per Leander
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.