Efter fyra år med Reinfeldt: Så drabbades kvinnorna

09 mars 2010

Kommentar, Nyheter

Nya sjukskrivningsregler, ”pigavdrag”, vårdnadsbidrag, ökad arbetsbelastning inom vården, ökat inkomstgap mellan män och kvinnor… Linn Hjort kommenterar här läget för kvinnorna i Sverige, efter en period med den borgerliga alliansregeringen.

I år är det valår och det börjar bli hög tid att utvärdera de effekter alliansregeringens politik har haft. Det finns en grupp som påverkats i allra högsta grad av systemskiftet som påbörjades 2006: kvinnorna.
För en borgerlig regering som genomsyras av självutnämnda feminister har förvånansvärt många åtgärder tydliga könsdimensioner.

En av de mer drastiska åtgärderna alliansregeringen har infört gäller de hårdare reglerna för sjukskrivningar som började gälla den 1 juli 2008. ”Kvinnor står för över sextio procent av sjukskrivningarna, och är klart överrepresenterade när det gäller psykiska diagnoser… Neddragningar på de sjukskrivna bidrar till att öka det redan betydande ekonomiska gapet mellan män och kvinnor”, konstaterade en ledare i Internationalen innan reglerna blivit verklighet.
Tidningen Vårdguiden, som delas ut gratis till alla hushåll i Sverige, konstaterar i det senaste numret att ”sömnstörningar och trötthet har ökat sedan början av 90-talet”. Det är de tuffare kraven i arbetslivet och den ökade konkurrensen som ligger bakom, menar man. Och ”den typiske patienten” för utmattningssyndrom är en ”medelålders kvinna som arbetar inom vård, skola eller omsorg, har ett övergripande ansvar för hemmet, maken, barnen samt sina äldre föräldrar, och alltid sätter andras behov före sina egna”.
Om trötthet, utmattning och utbrändhet är en av konsekvenserna av långvariga nedskärningar inom välfärdssystemet framförallt för dem som arbetar inom vård, skola och omsorg (kvinnor…) så blir effekten dubbelt så hård när pressen att komma tillbaka till en ohållbar arbetssituation mångfaldigas genom de nya sjukskrivningsreglerna. Den mänskliga tragedin de skapar har tidningar som Aftonbladet uppmärksammat stort på senare tid, och det är inte rolig läsning.

Det sänkta taket i a-kassan, den dyrare avgiften och det hårdare arbetsvillkoret har också en könsdifferentierad effekt. Av alla deltidsarbetande är tre av fyra kvinnor. Det är de som drabbas av begränsningen till 75 dagars ersättning på deltid. Och när arbetsvillkoret höjdes från sjuttio till åttio arbetade timmar i månaden som krav för att få ersättning från a-kassan, kommenterade dåvarande föreståndaren för Kommunals a-kassa, Krister Johansson:
– Det är ett dramatiskt slag mot våra lågavlönade kvinnor.

”Pigdebatten” har tagit fart igen efter att ”pigavdraget” infördes den 1 juli 2007. Det handlar så klart om att överföra våra gemensamma skattepengar till privata händer, framförallt till dem som redan har gott om pengar. Det officiella argumentet bakom pigavdraget var att alla skulle kunna få hjälp att få ihop ”livspusslet”, även lågavlönade.
Ett halvår efter att pigavdraget införts gjorde SCB en mätning över vilka som utnyttjade skattereduktionen: Av dem med en årsinkomst på 300 000 kronor eller mindre hade bara tre promille utnyttjat möjligheten till skattereduktionen; bland dem som tjänade över 500 000 per år hade fyra procent gjort det. SCB konstaterade: ”Skattereduktion för hushållsnära tjänster är mycket ovanlig bland låginkomsttagare. Andelen ökar markant med stigande inkomst”.
2008 visar arbetsgivarorganisationen Almega att 25 procent av dem som utnyttjat skatteavdraget var låginkomsttagare. Det är möjligt att det stämmer, men det utgör fortfarande en liten procent av samtliga låginkomsttagare i det här landet.
Med andra ord, lågavlönade, sjukskrivna eller arbetslösa kvinnor är inte de som drar nytta av pigavdraget – och det gör det oroväckande att Mona Sahlin gått ut och varit positiv till att behålla det för äldre och barnfamiljer. Och att hon försvarar de ledande socialdemokrater som utnyttjat det.

Vårdnadsbidraget är en annan åtgärd som inte ens jämställdhetsministern själv trodde på. På frågan om bidraget var bra för jämställdheten svarade Nyamko Sabuni i en intervju: ”Nej, inte för jämställdheten, men för valfriheten”. Och hon fick rätt – vårdnadsbidraget var verkligen inget som främjade jämställdheten mellan manliga och kvinnliga föräldrar. Till att börja med blev vårdnadsbidraget ingen större succé; bara två procent av alla möjliga föräldrar i Stockholm hade beviljats bidraget i januari 2009. Men av dessa var nio av tio kvinnor.
Vi går vidare i Alliansens Sverige 2010. En annan samhällssektor som i allra högsta grad rör kvinnors liv och arbete är vårdsektorn. Alliansens Stockholm fick agera laboratorium för extrema nyliberala experiment inom vården. Fri etablering för vårdföretag och nya regler för ersättningen till vårdföretagen gjorde att pengar förflyttades från fattigare kommundelar och att många fler vårdcentraler upprättades i de rikare kommundelarna, under det förskönande namnet Vårdval Stockholm.
Socialdemokraterna kom förra året ut med en rapport som slog fast att effekterna av denna omstrukturering blivit ”värre än väntat”. I de socialt sett tunga områdena Akalla och Kista ökade arbetsbelastningen med 72 respektive 85 procent 2008, enligt rapporten. I Rinkeby med 43 procent, visar rapporten bland annat.
Inom Stockholms förlossningsvård har Vårdval Stockholm också skapat platsbrist hävdar läkare, och hänvisningar mellan olika sjukhus på grund av denna platsbrist har ökat stort. Och samtidigt som det privata BB Stockholm 2009 fick extra 4,2 miljoner kronor av landstinget för att förhindra att tusen platser försvann, hade aktieägarna precis fått tilldelat sig 5,9 miljoner kronor i vinst, rapporterar Svenska Dagbladet.
Och vi kan se hur spiralen med försämrade arbetsförhållanden ytterligare kommer att öka antalet utmattade och utbrända kvinnor, som sedan stressas än mer av omöjliga sjukskrivningskrav. Samtidigt som privata vårdägare tar för sig av gemensamma medel som borde användas till den gemensamma vården.
För en regering med så många feminister är det kanske lite underligt att ge sig på jämställdhetslagen. Den 1 januari 2009 gjordes den om till en diskrimineringslag. Regeringen passade då också på att luckra upp kraven på företagens lönesättning. Tidigare var företag med färre än tio anställda undantagna från regeln att göra upp planer för jämställda löner. Efter regeringens framfart behöver bara företag med färre än 25 anställda göra upp planer. Och så kommer lönekartläggningar bara att göras vart tredje år nu, istället för varje år.

Det finns dock en tydlig ideologisk konsekvens i alliansens framfart. Feministen och finansministern Anders Borg hävdar att välfärdsstatens existens är ett starkt skäl till kvinnors underordning, och folkpartisten Karin Pilsäter menar att avreglering inom vård och skola är ”en av grundstenarna i liberal jämställdhetspolitik”. Och, självklart, hävdas det ofta att vägen till kvinnors självständighet och styrka ligger i att skapa egna företag, vilket enligt denna logik betyder att om företag får det lättare, blir det lättare för kvinnor att starta och sköta dem, vilket leder till större jämställdhet.
Det är alltså svårt att hitta någon motsättning mellan alliansens ideologi och dess praktiska politik. Vad som istället måste till innan valet är att peka ut de faktiska konsekvenser som dess reformer har fått. Vänsterpartiets vårbudget 2009 visar att mellan alliansens regeringsinträde 2006 och 2008 ökade det genomsnittliga inkomstgapet mellan kvinnor och män med tusen kronor i månaden – och är inte det ett tillräckligt bra argument mot denna regerings ”jämställdhetspolitik”?
Samtidigt är det med den aktuella pigdebatten i bakhuvudet uppenbart att den röd-gröna alliansen inte kan lämnas utanför debatten och att press måste sättas även på denna triangel med krav på att detta val måste bli kvinnornas val. Det räcker med elände nu.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.