Carl Bildt, blodet och oljan

22 mars 2010

Böcker, Kultur

Kerstin Lundell, Affärer i blod och olja – Lundin Petroleum i Afrika, Ordfront (2010)

Kerstin Lundells bok om det svenska oljebolaget Lundin Oils utvinning av olja och gas i Sudan och Etiopien har fått en hel del uppmärksamhet i media. Tyvärr främst i form av recensioner, snarare än som upprörda debatter och en samling kring krav om att Lundin Oil måste ställas till svars för sin eventuella inblandning i brott mot mänskliga rättigheter i dessa länder.
Men det kanske kommer längre fram. För allt man behöver för att klandra företaget finns i Lundells bok; med hjälp av ingående rapporter från organisationer som Amnesty, FN, Human Rights Watch och Christian Aid visar hon att Lundin Oils aktiviteter är långt ifrån harmlösa. Hennes egna resor till Etiopien och Sudan förstärker bilden av ett företag med en cynisk agenda som absolut känner till de brott mot mänskliga rättigheter som sker i de områden de utvinner oljan och gasen i. Hon kritiserar även skarpt utrikesminister och före detta styrelsemedlemmen Carl Bildts roll i att legitimera Lundin Oil.

Men låt oss börja med att gå igenom läget.
Sudan är ett tudelat land, en federation mellan norr och söder där oljerikedomarna – 0,5 procent av världens samlade – ligger i den södra delen. Ett destruktivt inbördeskrig började 1983 och ledde till en osäker fred i början av 2005. Efter 22 år av krig beräknas mellan 2-2,5 miljoner människor ha dött och upp till 4-5 miljoner befinner sig på flykt.
Oljan, menar Kerstin Lundell, drev på kriget eftersom kontrollen över denna värdefulla resurs ger stora fördelar. 2001 kom Christian Aid med en rapport som slog fast att företag som Lundin Oil ”bidrar till utvecklingen av kriget genom att tillåta regeringsstyrkor att rensa områden som de kan exploatera”, citerar Affärer i blod och olja.

Kerstin Lundell lägger fram teorin att Sudans regering, ledd av den efterlyste misstänkte krigsbrottslingen Omar al-Bashir, använde sig av militär för att rensa de oljerika områdena på folk. Det var med denna regering som Lundin Oil tecknade kontrakt, och det är denna regering som bestämde villkoren för oljeutvinningen, skriver Kerstin Lundell.
Lundin Oil har konsekvent förnekat att det förekommer våld som skulle kunna underlätta för deras intressen. Carl Bildt sade i Aftonbladet 2001, då uppgifter om våldsamheter i deras områden började spridas, att ”Vårt bestämda intryck är att situationen i området förbättrats sedan vi kom dit. Vi har inte sett några fördrivningar, utan tvärtom konstaterat att människor flyttar dit”.
Men detta stämmer inte med vad Christian Aid och ögonvittnen som Kerstin Lundell talat med hävdar. Tvärtom. När en by bränts ned kunde det dröja dagar eller bara timmar innan Lundins vägarbetare dök upp på platsen för att sätta igång arbetet med att bygga infrastruktur för utvinningen.

De boende kring oljeutvinningsområden, som tvingades fly eller som dödades när deras byar bombades och brändes ned, var helt på det klara med att de offrades för att ”bolagen skulle kunna arbeta ostört”.
– Efter att ha lyssnat på människor som blivit torterade och våldtagna framstår Bildts försvar av företaget som helt sinnessjukt, säger Kerstin Lundell i en intervju med tidningen ETC.
– Efter att Bildt försvarat företaget bombades ännu fler byar och människor fortsatte att dö. Genom Bildts försvar av företaget kunde verksamheten fortsätta, säger hon också. Och det borde vara svårt för Lundin Oil att hävda det de hävdar: att inga problem existerade. Lokala aktivister informerade företaget om vad som pågick och hade kampanjer mot dess etablering. Allt fanns svart på vitt. Men med en företagsägare som inte hade några skrupler mot att investera i Sydafrika på 80-talet – en av landets mest brutala perioder och då apartheidregimen fick utstå breda bojkotter för sin rasistiska politik – hade detta uppenbarligen ingen betydelse.

Nu hade inbördeskriget i Sudan börjat innan Lundin Oil kom till landet 1997, men utrensningarna av hela byar fortsatte långt efter. Och Lundin Oil var mer än bara passiva bisittare till ett förvirrande inbördeskrig, säger Kerstin Lundin. En utbrytargrupp ur den största sudanesiska rebellfraktionen SPLA sponsrades av al-Bashirs regering och stod för säkerheten på Lundin Oils område, framförallt skyddade de området mot rebellrörelsen som var emot oljeutvinningen. Det finns också vittnesmål som säger att tortyr av misstänkta rebeller skedde inne på Lundin Oils områden.
Det finns även starka indicier på att den sudanesiska militären använt Lundin Oils flygfält och att de försåg militären med kommunikationsutrustning, bland annat. Om det stämmer att företaget upplåtit eller sponsrat infrastruktur åt en militär som systematiskt begår brott mot mänskliga rättigheter så är det ett åtalbart brott som begåtts, menar författaren.
Samma sak i Etiopien. Där intervjuade Kerstin Lundell människor som hävdar att Lundin Oils säkerhetsvakter skjuter ihjäl de som kommer för nära gasområdet, och på samma sätt som i Sudan fördrev militären hela byar för att göra plats för oljebolagen. Systematiska våldtäkter var ett vapen som användes, och författaren träffar kvinnor som förvånansvärt öppet berättar om sina upplevelser. Vid ett tillfälle så uttrycksfullt att tolken ber att få avbryta intervjun.
Det är svårare att slå fast Lundin Oils samröre med militären i Etiopien, men det cirkulerar många historier om att ”vita människor” – troligtvis anställda hos Lundin Oil – åkt runt i fordon med militärer.
Carl Bildt ägnas en hel del uppmärksamhet, och Kerstin Lundell gör helt rätt när hon kritiskt spekulerar kring länken mellan hans samröre med Lundin Oil och hur Sveriges utrikespolitik formuleras.
Carl Bildt var ledamot i Lundin Oils styrelse mellan 2000 och 2006. Han tillsattes samma år som Amnesty International kom ut med en stark rapport om oljeutvinningen i Sudan, och borde därmed ha varit medveten om vad som pågick i oljans namn. Ett år senare publicerar Aftonbladet intervjuer med Christian Aid, International Aid Sweden och Svenska Kyrkan, som alla menar att Lundin Oil bryter mot de etiska regler som FN satt upp för företag. Men FN-chefen Kofi Annans talesperson vill inte kritisera Carl Bildt, som då var FN:s särskilda sändebud på Balkan, för mycket:
– Vi utgår från att Carl Bildt tillämpar de etiska regler för företag som FN antagit, blev kommentaren.

För att återgå till Sveriges utrikespolitik så använde den borgerliga alliansen innan sin valseger och Bildts tillträde som utrikesminister ordet ”folkmord” om det som då pågick i Darfur i Sudan. Men efter regeringstillträdet handlade det i stället om ”konflikten i Darfur”.
”Någonstans längs vägen mot utrikesdepartementet försvann ordet folkmord från agendan”, kommenterar Kerstin Lundell. Hon spekulerar i att Bildt inte vill stöta sig med Lundingruppen: ”Han kan komma att behöva inkomster ifall alliansregeringen blir bortröstad vid valet 2010. Då är det förstås bra att ha goda kontakter med Lundingruppen.” Sant eller inte, det är som sagt var bara spekulationer.
Men enligt Miljöpartiets kommunfullmäktigeledamot i Uppsala tjänade Carl Bildt 1 139 521 kronor i arvode från Lundin Oil mellan 2001 och 2005. ”Kan någon på allvar tro att Carl Bildt kommer driva en aktiv politik för att stärka de mänskliga rättigheterna i Sudan?” undrar han på sin blogg.
Nej, det är nog många som inte tror det. Lundin Oil och Carl Bildt har en massa blod på sina händer. Kerstin Lundell får en nästan att önska att företaget kunde vara bara lite, lite bättre än det faktiskt är. På releasefesten för Affärer i blod och olja fick Kerstin Lundell frågan om Lundin Oil faktiskt var värre än alla andra oljeföretag.
– Tack och lov så är de värre – om alla bolag var som Lundin skulle det bli för mycket, svarade hon.
Hennes bok illustrerar detta tydligt. Köp den, läs den och upprörs. Och se till att Carl Bildt försvinner från den politiska scenen för alltid.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.