Jordskalvets Chile
Varför blir det alltid samma sak, nämligen att katastrofen slår hårdast mot de fattigaste?
Chiles president Michelle Bachelet har skickat 14 000 soldater till regionen kring Chiles andra stad Concepción, den mest drabbade regionen. I staden har soldater använt tårgas för att upprätthålla ordning och en person rapporterat ha skjutits ihjäl. Enligt de rapporter som ständigt kommer är förödelsen större och dödsoffren många fler än som först meddelades. Alex Fuentes kommenterar här skeendet.
Megajordbävning står det att läsa i chilensk press. Man kan knappast påstå att det är en slump eller att det beror på ödet, eller för den delen att det skulle vara Guds vilja eller illvilja som gjort att befolkningen i Chile ännu en gång drabbats av en de värsta naturkatastroferna genom tiderna.
Världens mest avlånga land ligger där det ligger, det vill säga i ett av planetens mest seismiska områden. Två kontinentalplattor (Nazca och Sydamerika) kolliderade i slutet av februari med varandra och en gränslös rörelseenergi sattes omedelbart igång. De majestätiska Anderna är onekligen ett bevis på vad som har hänt under tusen och åter tusen år; jordens och havets inneboende krafter har förändrat och kommer även i fortsättningen att omskapa geografin.
Orkaner, tornadon, vulkaner och tsunamier är väldiga naturkrafter, men jordbävningarna spelar i en egen division och utgör de mest destruktiva naturkatastroferna människan känner till. Bara en månad efter naturkatastrofen i den före detta franska kolonin Haiti slog en jordbävning till i Chile med en storleksklass på 8,8 på Richterskalan, det vill säga nästan 1 000 gånger större än den som slog mot Haiti.
Jag minns hur det var att som barn befinna sig på öppen gata i Chile då plötsligt allting skakades, bokstavligen i sina grundvalar. Lärde mig redan som barn att hantera det oväntade och söka skydd för att klara mig bäst jag kunde. Minns än idag hur jag såg på förödelsen runt omkring, hur allting kring en darrade under fötterna och hur husfasader rasade samman. Känslan av vanmakt var total hos miljontals människor. Folk grät och bad till Gud i tron att det skulle hjälpa, fast det alltid varit förgäves.
Katastrofen var ett faktum som ingen glömde, vare sig man var troende eller inte. De bilder som under de senaste dagarna förmedlats i internationella media har jag emellertid aldrig tidigare sett i Chile. Jag ser att det som nu hänt i Chile är extremt fruktansvärt. Liksom många andra med släktband i Chile försökte jag genast ringa dit för att få reda på vad som hade hänt och om de mina hade klarat sig. Det gick inte. Det har gått flera dagar efter jordbävningen, och alla dessa över hundra kraftiga efterskalv, det går fortfarande inte att ringa dit i skrivande stund.
Två miljoner människor har drabbats hårt, hundratusentals människor har sett sina hus falla ihop och tusentals har inte längre några av sina käraste vid liv. Det som inte kollapsade med själva jordbävningen förstördes strax därefter av en tsunami med nästan lika stora ödeläggande konsekvenser. Från en stund till en annan saknade vanligt folk tillgång till vatten, el, bränsle och framförallt mat.
Katastrofen inträffade framförallt i landets södra del, men även i en huvudstad som Santiago, förhållandevis väl rustad mot jordbävningar. Chile har en annan infrastruktur än till exempel Haiti och antalet döda är långt ifrån lika många som i Haiti. Det var bara tur att epicentrum låg utanför Chiles kust och på 35 kilometers djup i Stilla havet. Vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om epicentrum varit på fastlandet.
De chilenska myndigheterna ställdes inför ett stort prov, de skulle hantera en kolossal förödande naturkatastrof. Att döma av vad som skrivits i The New York Times, The Guardian, Le Figaro, Corriere della Sera, visade Bachelets regering i stort sett en korrekt hantering av nödsituationen. Trots regeringens handlingskraft, trots de goda intentionerna hos olika politiska krafter som försökt ena sig i denna tragedi kan man ställa sig frågan: Varför blir det alltid samma sak, nämligen att katastrofen slår hårdast mot de fattigaste? Svaret ter sig som en självklarhet: premissen att ”naturen är opolitisk” är helt enkelt inte sann.
Även om vi talar om ett sargat land och om en ohygglig naturkatastrof så drabbas inte alla individer lika. En jordbävning är självfallet ingen politisk orsak, men dess enorma destruktiva kraft får onekligen politiska konsekvenser. Så är det även i fallet med jordbävningarna i Haiti och Chile. ”Dom förtvivlade säger att döden är lika för alla. Men det är väl sannare att säga att man kan dö på samma sätt som man har levt”, sjunger Mikael Wiehe i en sångtext.
Jordbävningarna och all död dessa okontrollerade rörelser brukar föra med sig drabbar de rika och de fattiga olika, och det är precis vad som återigen hänt i Chile. Att just de fattiga, som i ett desperat läge saknar det mest elementära såsom vatten och mat, tar förnödenheter ur livsmedelsbutiker är inte ett dugg konstigt, det är i allra högsta grad förståeligt och mänskligt.
Den nyvalde chilenske presidenten, högermannen Piñera, sa nyligen i pressen att de fattiga förlorat ”känslan för lag och ordning” och började hojta efter militär och polis. Är det inte snarare som en förtvivlad intervjuad mamma sade till en tv-reporter? ”Jag är ingen tjuv, men jag måste ge mina barn mat, och det nu!”
Alex Fuentes
intis@internationalen.se
