Politik är en färskvara: Kraven måste ta sin utgångspunkt i nuet

16 februari 2010

Debatt, Opinion

Följetong Saab är inte över. Det går inte en dag utan nya spekulationer kring den affär som sägs vara i hamn. Men frågan om bilindustrins framtid är bredare än så. Här fortsätter Internationens debatt om hur bilindustrins kris i vid mening ska hanteras. Inlägg kan skickas till intis@internationalen.se
De får inte överstiga 6 500 tecken inklusive blanksteg.

Bakgrunden till de stormar som blåst över bilindustrin är att kärnan i den svenska borgerligheten sedan länge har mist aptiten för fordonsproduktion. Ja, för traditionell industriell tillverkning överhuvudtaget. En förintande konkurrens gör det omöjligt för en mindre tillverkare att tjäna pengar. I namn av sin globala arbetsfördelning har de därför tänkt sig att länder som Indien och Kina, med usla löne- och arbetsvillkor, ska göra inte bara våra skor och kylskåp – utan också våra bilar. I bakgrunden finns givetvis också svåra miljöhot samt det faktum att tillgången på billiga fossila bränslen bara är ett minne.
För några veckor sedan var Trollhättan mitt inne i stormcentrum. Efter några nervösa dagar stod det klart att likvidationen av Saab hade stoppats. Den finansielle sol- och våraren Victor Muller kunde – åtminstone för stunden – köpa loss bilfabriken från GM. I arbetarkommunens skyltfönster till de egna lokalerna bytte man ut det enfaldiga plakatet ”Köp Saab” till det ännu mera enfaldiga ”Vi vann kampen”…
Att de anställda kunde andas ut och jublade är lätt att förstå. ”Ingenting gäller ändå för evigt. Bättre med trygghet några år än ingen trygghet alls.” De flesta människor som berörs är inkapslade i den värld där det är marknaden och bilsamhället som gäller. Som ett eko av den svenska borgarklassen sjunger näringsminister Maud Olofsson dessutom ständigt den entoniga nyliberala slagdängan om att staten inte ska subventionera eller äga bilindustrier. Den rödgröna alliansen nynnar ett plagiat på samma låt. I samarbetsandans namn har Lars Ohly släppt kravet.
Alla påtagliga storheter inom fack, företag och politik understryker detsamma. T o m en bitvis vass ekonom och humanekolog som Kenneth Hermele förespråkar sedan många år nerläggning. Han accepterar imperialismens arbetsfördelning och tycker att Kina och Brasilien ska stå för bilproduktion. Varför nu ”närhetsprincipen” bara skulle vara bra för livsmedelsproduktion? Framförallt som malmen, stålet, plåten, infrastrukturer och kunnandet redan finns på plats? Dessutom behöver människorna i Asien och Latinamerika sitt eget arbete och sina egna resurser. Varför ska de jobba åt oss?
I denna laddade situation var det naturligt att Muller och Saab:s chef Jan-Åke Jonsson sågs som hjältar. Om än på kort sikt kunde de lösa ägarfrågan och därmed företagets överlevnad. Men därför var det också fel av Lars Henriksson att i Internationalens ledare skjuta in sig på frågan om en omställning av produktionen.
På samma sätt som det var fel av SP-Göteborg att samtidigt arrangera ett möte i Trollhättan med ledarens huvudtema. När den akuta politiska frågan handlade om att det bara är enskilt ägande och vinst som ska gälla. Inte om fordonsproduktion i sig. Då betonar ledaren i sak samma uppfattning som marknadsförespråkarna – nerläggning. Om än med argument om att så mycket annan mer miljövänlig produktion kan bli möjlig.
Vårt ledmotiv skulle i stället ha varit – och är – att avvisa Mullers finansiella lycksökeri, hans jakt på våra skattepengar, för att i stället främst argumentera för att det enda återstående alternativet när det gäller ägande, fortsatt produktion och därmed räddade jobb är att staten ska ta över verksamheten. Allt annat var för stunden fågelpastej för kräsmagade finsmakare! Nästan koketteri. När ledaren dessutom – liksom många andra av Lasses artiklar – inte går att läsa på annat sätt än att vi inte överhuvudtaget behöver några bilar. Då. Ja, då blir frågan: Varför frivilligt ”gå på plankan”?

I underrubrikerna och i den politiska debatten är det sedan självklart att vi argumenterar för skyndsamma modellbyten och statliga ägardirektiv som snabbt kan revolutionera övergången till personfordon som drivs utan fossila bränslen. Här kan vi också visa på enorma samordningsfördelar genom en socialisering också av Volvo Personvagnar. Ägardirektiven ska naturligtvis inte handla om att delta i den internationella kapitalismens hundslagsmål om marknaderna. Med krav på förstklassig och gratis kollektivtrafik visar vi var de stora gemensamma satsningarna måste göras. Det krävs självfallet en dramatisk minskning av bilismen.
I denna propaganda är socialiseringen av fordonsindustrin bara det första steget. Ska den lyckas måste den bli till en del av en strategi, ingå i en plan för hur kreditväsende, produktion, transporter och boende kan ställas under kontroll av alla arbetande i stort. En plan som ser till social och ekologisk nytta i stället för till den enskilda verksamhetens vinstmaximering. Självklart som en del av en antikapitalistisk massrörelse för vårt röda Europa!
När jag skrev att ledaren försökte ”greppa över både närtid och framtid” och menade att den politiska lösningen på Saabs ägarfråga inte kunde ha sin eventuella ”startpunkt” vid Evo Morales världskonferens i Bolivia under våren, då svarar Lasse att också vår livsmiljö i högsta grad ligger i närtid. Under några få decennier måste vi ställa om våra samhällen, menar han.
Detta är naturligtvis sant – även om omställningen kanske tar flera generationer. På samma sätt som det är sant att en del av vår livsmiljö förstördes redan ”i går”. Rosa Luxemburgs hundra år gamla paroll ”Socialism eller barbari” är mer aktuell än någonsin. Men det betyder inte att vi i alla situationer kan propagera för hela vårt program på en och samma gång. Politik är en färskvara och därför måste vi socialister föreslå kampkrav och paroller som tar sin utgångspunkt i människors nuvarande medvetenhet. Gärna med krav som kan leda rörelsen framåt – i konfrontation med nuvarande marknadssystem och den borgerliga politiska makten. ”Allt på en gång – NU” är anarkisternas paroll. En bra förevändning för att överge möjliga massrörelser. Men inget bra sätt att närma sig människors nuvarande funderingar över möjliga politiska lösningar.

I min kritik pekade jag vidare på att ledaren saknade adressater. Här sägs bara att det ”saknas sociala krafter som kan göra dem verkliga”. Visst är det så. Men vart tog politiken vägen? Skiljer vi oss inte från syndikalismen? En viktig del av vårt existensberättigande som en liten socialistisk partibildning är ändå att vi, inte minst i fackliga sammanhang, ständigt försöker riva undan det socialdemokratiska kitt som håller samman den djupt konservativa fackliga byråkratin. I debatten om fordonsindustrins vara eller inte vara, i dess ägarfråga, kan vi komma åt det veka livet hos denna byråkrati.
Ledaren konstaterar att de fackliga ledarna har ”satt sin lit till direktörernas planer”. Men svarar inte på frågan varför. Nämner inte med ett enda ord någonting om socialdemokratins roll! Jag menar att detta är en stor brist. I vår rörelses tradition har vi inte nöjt oss med att tala om vad vi tycker om socialdemokratin. Vi har så att säga försökt hjälpa andra till samma insikt genom att av socialdemokratin kräva att den tar strid för det som står på spel i varje given situation. Varför gick inte ledaren i närkamp med Mona Sahlin och frågade – eller krävde – att hela den socialdemokratiska rörelsen skulle ställa sig bakom ett förstatligande av Saab?
Någon kanske tycker att jag är för petig. Måste vi alltid ha med något om ägarfrågor och socialdemokratin i allt vi skriver? Men som facklig färdkamrat med Lasse under två decennier följer jag gärna som sjukpensionär med vad som händer i dessa frågor och kan efter en sorgfällig läsning se att samma brister lyser igenom i det mesta som skrivits också om Volvo Personvagnar Göteborg. Jag hoppas nu att andra kamrater inom fordonsindustrin kan komma in i debatten och att vi efter den genomlysningen gemensamt kan komma fram till en bra grund.

Göte Kildén
intis@internationalen.se

,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.