Hej igen, store starke vite man, vår räddare!

02 februari 2010

Film, Krönika, Kultur, Nyheter

Linn Hjort har sett storfilmen Avatar, en sevärd film, men med den vanlige hjälten…
Avatar är den senaste i en rad storfilmer som vill försöka få västvärldens publik att känna medlidande med och förstå det kaos och förtryck som ursprungsfolk och andra folkgrupper i tredje världen utstår. Men eftersom den har just den utgångspunkten – och naturligtvis som allra främsta mål att hala in enorma profiter – hamnar den i samma fälla som de övriga: att till varje pris upprätthålla och befästa visionen om den Enda Vägen Mot Frihet. Den vägen går naturligtvis genom en ensam, stark, heroisk ledare. Som självklart är man. Och för det mesta från Väst. Eller åtminstone vit.

Det har gjorts några filmer på senare tid om länder och konflikter som visas upp med hjälp av stereotyper i mainstreammedia, eller som helt glömts bort. Det är konflikter som skapats i enlighet med imperialismens regler och som förstärkts av nykoloniala strävanden. Det är konflikter som naturligtvis måste uppmärksammas, liksom Avatar nu har uppmärksammat hur kapitalismens och kolonialismens logik förstör vår egen jord och fördriver människor från deras eget hem enbart för att profitintresset kräver det.
”People before profits” – människor före profit, är en vänsterslogan som skulle passa bra in som undertitel till Avatar. Det är progressivt, och självaste Bolivias president Evo Morales har uttryckt sitt gillande över filmen, vilket inte alls är ett dåligt betyg.
Mycket i dessa storfilmer är hyfsat radikalt, eller åtminstone sådär trovärdigt liberalt medmänskligt. Man lider med ugandierna under hemska diktatorn Idi Amin i the Last King of Scotland från 2006. Och med rwandierna under folkmordet 1994 i Hotel Rwanda från 2004. Med sierraleonerna i Blood Diamond från 2006. Med de stackars utomjordingarna som symboliserar de svarta i Sydafrika under apartheid i den sydafrikanska sci-fi filmen District 9 från 2009. Och naturligtvis med det poetiskt påhittade ursprungsfolket Na’vi i Avatar, som ska påminna oss om världens koloniserade folk.

Det är ofta tårdrypande, ibland brutalt och understryker hemskheten i våldet, och hårdheten och trångsyntheten hos dem som begår övergreppen är alltid framträdande. Skurkarna, godingarna och offren är alla tydligt skissade, och enkelheten är huvudkonceptet, allt för att inte förvirra, skrämma bort, tråka ut – eller kanske upplysa – en potentiell masspublik.
I den grovt förenklade dramaturgin är den främsta regeln en rigid könsuppdelning. Alla huvudskurkar är män, liksom slutets hjältar. Avatar står ut i det här filmurvalet, då flera av de starkaste karaktärerna är kvinnor som inte bara får agera lärare och uppfostrare av män utan även tillåts rädda dem ur knipor flera gånger. Typ James Bond som alltid räddar kvinnor i nöd, fast tvärtom.
Men i slutändan är kvinnorna, sin erfarenhet, styrka och mod till trots, ändå inte tillräckligt trovärdiga som ledare. Med andra ord, det får absolut inte finnas några som helst tvivel om att världens ledare, de handlingskraftiga, resoluta och självständigaste av de självständiga, måste vara män.
Det är verkligen ingen liten börda att lägga på världens manlighet, men ska en film sälja brett är det viktigt att inte utmana fastslagna normer och mainstreampublikens förväntningar, och i en patriarkal värld som våran får kvinnorna då nöja sig med bi- och offerrollerna medan männen hetsas in i skrattretande stereotypa machoroller som hela världens räddare i nöden. Här kan man snacka om att den berömda frasen att kapitalismen och patriarkatet samverkar fått en konkret form.

När Väst ger sitt perspektiv på afrikanska och andra tredje världen-konflikter finns det en mängd olika faktorer som påverkar hjältens etniska ursprung. Ska filmen sälja är ett kärt koncept användningen av kända skådespelare. Därför får amerikanen Leonardo di Caprio spela den vite-skurken-som-blir-hjälte-när-han-offrar-sig-för-de-svarta-afrikanerna, zimbabwiern Danny Archer i Blood Diamond. I Hotel Rwanda spelar amerikanske Don Cheadle den rwandiske hotellmanagern Paul Rusesabagina (medan en majoritet av de andra rwandiska karaktärerna spelas av sydafrikaner). I The Last King of Scotland spelar amerikanen Forest Whitaker diktatorn Idi Amin. Den stora avvikaren här är District 9, där recensenter påpekar hur spännande det var med “äkta” sydafrikanska skådespelare som har “äkta” dialekter.
Sedan är det kanske en blandning av det dåliga koloniala samvetet och en önskan att upprätthålla den vite mannen som den starke mannen som gjort att det alltid råkar vara en vit man som så att säga räddar partyt i slutet, alternativt som utgör den goda länken i en annars så ondskefull kedja av händelser och attityder. Här kommer så klart igenkännandefaktorn och publikens patriarkala förväntningar också in: om det är en penningstark publik i Väst som filmerna ska nå ut till, då krävs det tydligen att hjälten är – ok, det är lite tråkigt att upprepa detta, men det måste göras – vit och man.
I The Last King of Scotland får den unge och påfallande stilige James McAvoy spela doktor Garrigan, en naiv och troskyldig man som Idi Amin utser till en av sina viktigaste rådgivare. Det har kommenterats att detta är en underlig storyline – skulle en så mäktig och despotisk man som Amin verkligen be om råd från en tjugoårig europé som nyss satt sin fot i Uganda? Tja, enligt ett västerländskt perspektiv är detta tydligen helt trovärdigt.
Doktor Garrigans verkliga motsvarighet var egentligen ugandier, som liksom i filmen hade en relation med en av Amins fruar. Men en historisk film utan en vit huvudrollsinnehavare skulle inte fått den uppmärksamhet som The Last King of Scotland rönte. Eller så skulle den det – kanske är västerländsk publik inte så enkelspårig som filmmakarna och producenterna tror?

I Blood Diamond tar Leonardo di Caprio en kula för att afrikanen Solomon Vandy (spelad av beninske Djimon Hounsou) och hans son ska kunna fly med en väldig diamant och exponera det sönderslitande kriget i Sierra Leone för omvärlden, och därmed få stopp på våldsamheterna. Den scenen har nära nog kopierats i District 9, där den vite sydafrikanen och huvudrollsinnehavaren Sharlto Copleys rollfigur offrar sig så att utomjordingen med det västklingande och därmed igenkännbara namnet Christopher Johnson och hans son ska lyckas fly undan apartheidhelvetet de tvingats in i.
Om District 9 var briljant i många avseenden, så står också vit skuld och vuxen-pojke-äventyr skrivet över hela filmen, vilket inte är konstigt femton år efter apartheids fall, när byggandet av den jämlika men oförsonligt patriarkala regnbågsnationen fortfarande är i full gång.
Avatar, som började så lovande, skapar för den alternative biobesökaren en känsla av besvikelse när det visar sig att de synnerligen kapabla, intelligenta och medkännande Na’vi behöver en vit, amerikansk, manlig ledare för att försöka att slå tillbaka de onda imperialisterna.

Igen hittar vi ett undantag: Don Cheadle i Hotel Rwanda är naturligtvis inte vit. Men han passar in i mallen tack vare sin individualistiska, resoluta manlighet, sin medelklasstatus och sin nära vänskap med och förtroende för västvärldens representanter, som hotellets belgiske ägare och biståndsarbetaren Pat Archer. Hotel Rwanda har också kritiserats av historieprofessorn Mohamed Adhikari vid Kapstadens universitet för dess fokus på en enda individ, vilket gjorde att möjligheten att förklara omständigheterna kring folkmordet helt gick förlorad.
”Det är enligt mig mer troligt att Hotel Rwandas förenklade bild av folkmordet kommer att befästa snarare än förkasta stereotyper av Afrika som en plats full av galet våld och turbulenta stammotsättningar”, skriver han i en kommentar. Men, menar han också, individfokuseringen var ett grepp för att göra filmen mer kommersiellt gångbar.
För att återgå till Avatar så har den ett tydligare politiskt budskap i sin antiimperialistiska hållning än någon av de andra filmerna som nämnts här, kvinnorna har mer nyanserade roller och kollektivt motstånd har en definitiv plats i handlingen. Men i slutändan återvänder filmens manuskript till det slitna och nedlåtande perspektivet att ursprungsfolk behöver en hjälte utifrån, och inte vilken hjälte som helst, utan en – ja, ni vet själva.

Det sägs att medier inte bara reflekterar den verklighet som omger dem, utan även är medskapare av samma verklighet. I den här världen, med århundraden av kolonialism, rasism och kvinnoförtryck i bagaget och där liberal individualism och profitmotivet är ledstjärnor, är det inte underligt att filmer som dessa görs av Hollywood och andra penningstarka västproduktionsbolag.
Däremot är det ofta lite för förutsägbart att gå på bio, och trots alla miljoner dollar som spenderas på produktionen på dessa och liknande filmer lyckas de ändå inte ge en trovärdig bild av verkligheten eller ge konstruktiva förslag på hur världen skulle kunna göras lite bättre. Jag menar, särskilt med George Bushs invasion av Irak i färskt minne – finns det någon som fortfarande tror på att Den Vite Mannen är den rätte att befria oss?

, , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.