Förhandlingar med talibanerna: De afghanska kvinnorna får betala priset

15 februari 2010

Kommentar, Nyheter

I ett försök att desarmera al-Qaida och talibanerna i Afghanistan har landets president Hamid Karzai i samarbete med USA startat en process för att integrera avhoppade talibaner i Afghanistans politiska och byråkratiska instanser.

Kvinnoaktivisten Sahar Saba från organisationen Revolutionary Afghan Women’s Association (RAWA) ser dock med ilska på förslaget och menar att det är Afghanistans kvinnor som återigen säljs ut i en ohederlig politisk överenskommelse.

USA:s försök att nå en överenskommelse med talibanerna har varken gjort afghanska kvinnor förvånade eller upprörda. De afghanska kvinnorna är inte som de naiva liberaler världen över som blivit djupt frustrerade över USA:s förräderi. Liberalerna hade satt sitt hopp till att USA skulle få Afghanistan och Pakistan fritt från talibaner, och därmed är de mer upprörda och förvånade över USA:s ansträngningar att uppvakta talibanerna. Mina afghanska systrar är inte några lättimponerade dumbommar. Efter att ha genomlevt fasorna av ett trettio år långt inbördeskrig, har de lärt sig av erfarenheten att imperialismen alltid agerar enligt sitt eget bästa.
Trots att talibanerna skapat en bild av sig själva som ”anti-amerikanska” har de afghanska kvinnorna aldrig köpt den föreställningen. Mer och mer bevis kommer fram om att USA under nittiotalet gett sitt tysta stöd till talibanerna för att stabilisera deras regim.
Det var inte den totala uteslutningen av kvinnor från alla officiella sfärer under talibanregimen som gjorde den universellt impopulär bland kvinnor. Det var de dagliga förolämpningarna som talibanerna offentligt utmätte som straff för oanständig klädsel (som höga klackar) eller olämpligt beteende (som skratt!), som gjorde att de afghanska kvinnorna hatade talibanerna. På Kabuls gator utgjorde dessa straff dagliga, offentliga spektakel.
När två modiga kvinnoaktivister riskerade livet genom att filma avrättningen av Zarmina på Kabuls stadion, ville ingen tv-kanal i USA visa detta. Filmen, som visade Zarmina klädd i burka, hukandes i mitten av stadion medan hon sköts av en taliban, ansågs för chockerande för den amerikanska publiken.
Det var bara efter 11 september som the Revolutionary Afghan Women’s Association – vars medlemmar hade filmat den hemska incidenten för att visa världen de afghanska kvinnornas utsatthet – började få telefonsamtal från amerikanska tv-kanaler. Nu ville de alla visa Zarminas avrättning. Inför den amerikanska invasionen var det inte längre för anstötligt för den känsliga amerikanska publiken.

Det var ett hån mot den officiella retoriken – befriandet av de afghanska kvinnorna – när talibanerna ersattes av en ännu mer brutal, kvinnohatande regim som består av sadistiska krigsherrar som samlat ihop sig i Norra Alliansen. Just dessa krigsherrar hade spritt förstörelse under fyra år innan talibanerna dök upp. Jämfört med Norra Alliansens regim framstod till och med talibanernas barbari som skonsamt; åtminstone blev kvinnor inte kidnappade och våldtagna. Det enda talibanerna gjorde var att förolämpa, underkuva och utesluta dem.
Det är sant att afghanska kvinnor känt en viss lättnad efter talibanperioden. Men situationen för dem idag ska inte jämföras med talibanerna eller den tidigare Mujaheddinperioden (1992-96) då Norra Alliansen hade kontrollen. Man måste jämföra den med 1970- och 80-talen för att kunna mäta de försämringar som afghanska kvinnor genomlidit sedan dess.

Det är inte nostalgiskt att tänka tillbaka på 1970- och 80-talen. Då fanns det konkreta rättigheter som de afghanska kvinnorna vunnit, åtminstone i de stora städerna. Men det är sant att deras situation på landsbygden inte förbättrades radikalt.
Nu, efter mer än åtta år av USA:s ockupation, nämns inte ens vi afghanska kvinnor. Vi togs bort från den officiella retoriken för länge sedan. Ju mer det talibanska upproret trappades upp, ju mindre nämndes de afghanska kvinnorna.
Men det handlade inte om minnesförlust: För två år sedan påbörjade USA samtal med den ökände krigsherren Gulbadin Hikmatyar i Saudiarabien, under kunglig översyn.
Hikmatyar blev beryktad som studentledare vid Kabuls universitet på 1970-talet. Som medlem av en fundamentalistisk Salafigrupp var Hikmatyar ökänd för att kasta syra i ansiktet på flickor som inte bar niqab. Han startade sin blodiga karriär vid Kabuls universitet då han påstås ha mördat den maoistiske studentledaren Saidal Sukhandan. Under ”jihad” mot Sovjetunionen skämdes han bort av CIA, den pakistanska säkerhetsinstansen ISI och saudiaraberna. Hans brutalitet förtjänar en egen berättelse, men i korthet gick han med talibanerna efter 11 september. För ett år sedan förutspåddes han till och med att bli statsminister.

Efter att ha flirtat med Hikamtyar började USA uppvakta talibanerna. Troligtvis kommer några få att låta sig mutas till att lägga ned sina vapen. De mer hårdföra kommer fortsätta ligga kvar i grottorna. För att kompromissa med de talibaner som deserterar förväntas president Karzai göra sin regim mer islamistisk. För att göra shiaextremisterna i sin regering nöjda har han redan gjort lagligt vad som allmänt anses som våldtäkt inom äktenskapet (denna lag gäller enbart för shiamuslimska kvinnor).
Låt oss nu se vilken kvinnohatande brutalitet Karzai kommer att tvingas legalisera för att göra talibanerna nöjda. I vilket fall som helst är syftet med dessa samtal att stabilisera den amerikanska ockupationen av Afghanistan, även om det betyder att talibanerna bjuds in. Om talibanerna går med i koalitionen kommer afghanska kvinnor att lida mer under den så kallade sharia som talibanerna kommer att föra med sig till regeringen.
På så sätt har den dubbelmoraliska cirkeln slutits. 2001 ockuperade USA vårt land i de afghanska kvinnornas namn. Nu talar Washington med talibanerna på de afghanska kvinnornas bekostnad.

Sahar Saba
Översättning Linn Hjort

, ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.