Tjugo grader kallt och ekonomisk härdsmälta
Lettlands huvudstad Riga är en förvånansvärt stor stad för ett så litet land. De andra två baltiska huvudstäderna Tallinn och Vilnius är mera proportionerliga till sina länders befolkning.
Riga är ungefär stort som Stockholm med runt sjuhundratusen invånare, trots att Lettland bara har lite mer än två miljoner invånare. Men Rigas storlek måste ses i proportion till då det var en sovjetisk stad och en av Sovjetunionens största och viktigaste hamnstäder. Staden pryds därför också med ett spetsigt Stalintorn, likt de sju i Moskva och det i Warszawa.
Men om sjuhundratusen invånare låter mycket ska det jämföras med att Riga hade en befolkning på nästan en miljon mot slutet av sovjettiden. Befolkningsminskningen är alltså dramatisk.
Riga var också under 1990-talet Europas mordtätaste stad, efter Moskva, och år 2008 utnämndes Riga till ”Europas brottshuvudstad” av tidningen Forbes. Men det var innan den nuvarande kapitalistiska krisen, som ju Lettland på grund av de svenska bankernas girighet har drabbats extremt hårt av, med stor arbetslöshet, ökad utslagning och kriminallitet som följd.
Jag kommer till Riga på kvällen och min lokale kamrat möter upp vid Centraltirgus mellan järnvägsstationen och de stora saluhallarna som ursprungligen var zeppelinarhangarer. Han tycker att vi ska få i oss något stärkande direkt, så släpandes min resväska går vi in på en liten krog som heter Leningrad. Ölet är billig, men vodkan är ännu billigare. Stora glas med iskall vodka. ”Pojechali!” säger vi och skålar: ”Vi reser!”
– För man vet aldrig vart man hamnar.
Jag vaknar upp i ett typiskt sovjetiskt bostadshus i utkanten av staden. ”Sån här bakfylla måste ätas bort” säger min kamrat och ställer fram en tallrik rykande pelmeni, en sorts ryska pastaknyten med kött i, serverat som en soppa i buljong med hackad kål och dill i. Det fungerar förvånansvärt bra, och ganska snart är vi på väg ner på stan igen.
Riga grundades år 1201 av den tyske biskopen Albert i samband med tvångskristnandet av folken i Livland, dagens Lettland och Estland. Staden har sedan dess på grund av sitt strategiska läge vid floden Daugavas mynning ut i Östersjön erövrats av litauer, polacker, svenskar, tyskar och ryssar i olika krig.
Riga är alldeles platt och de nyare gatorna är spikraka och evighetslånga där de formar ett enormt rutnät nordöst om den medeltida gamla stan. Arkitektoniskt är det en blandning av alla de olika kulturerna, med överdrivet tjusiga jugendbyggnader, fulsnygg öststatsbetong och en hel del små trähus, samt kyrkor av alla trosinriktningar, och mycket parker. Fast det tänker man inte på när träden är nakna och allt är grått som betong.
Det är slutet av januari och mycket kallt, minus tjugo på dagen och minus tjugoåtta på natten. När vi kommer ner till floden Daugava går vi ut på isen och promenerar runt. Här är Daugava frusen rakt över och folk genar över isen istället för att gå på broarna. Men en bit bort hålls floden öppen i en ränna där de stora färjefartygen lägger till.
Det sovjetiska segermonumentet från 1945 syns sticka upp som en obelisk längre bort i söder med en gyllene stjärna på toppen. Annars har Leninstatyer och andra monument från sovjettiden noggrant rensats bort, med några intressanta undantag. Det finns kvar en staty till minne av 1905-års revolution, då de lettiska arbetarna, tillsammans med arbetare runt om i hela det ryska imperiet, reste sig mot tsarismen. Revolutionen krossades brutalt och statyn föreställer mycket riktigt en arbetare som faller till marken efter att ha träffats av reaktionärernas gevärskulor. Tvåtusen lettiska arbetare dödades i den kontrarevolutionära terrorn.
En annan sovjetisk staty som fått bli kvar står på ett torg i gamla stan och föreställer en grupp rakryggade soldater i röd granit med varsitt gevär. Det är Lettlands röda skyttar, ett monument till minne av de tiotusen lettiska soldater som i samband med revolutionen 1917 anslöt sig till bolsjevikerna och röda armén. De lettiska rödarmisterna blev under inbördeskriget legendariska för sitt mod, och flera av dem valdes ut till Lenins livvakter.
Överhuvudtaget var det bland minoritetsfolken i Ryssland ett mycket starkt stöd för kommunisterna under revolutionen eftersom Lenin förespråkade nationell självbestämmanderätt för tsarrysslands olika etniska folk. När Stalin många år senare la under sig Baltikum och påtvingade folken där den storryska chauvinismen, skulle många arbetare glömma kommunisternas ursprungliga politik och förknippa också Lenins namn och allt sovjetiskt med det stalinistiska förtrycket och russifieringen. Så är det tyvärr än idag.
Före 1945 hade Riga ungefär tvåhundratusen invånare. Ett decennium senare hade befolkningen fördubblats efter att Stalin låtit flytta dit ryssar, ukrainare och vitryssar. Än idag är majoriteten av stadens invånare ryssar, de flesta födda och uppväxta i Riga.
Russifieringen under sovjettiden var självklart en negativ upplevelse för letterna. De tvingades lära sig ryska och tala det i alla officiella sammanhang, vid universiteten, på arbetet och i politiken. Deras egen kultur blev lidande. Men det var inte något rasistiskt apartheidsystem, och det är inte rätt att säga att de etniskt ryska arbetarna i Baltikum förtryckte de etniskt baltiska arbetarna. De ryska arbetarna var också förtryckta av det stalinistiska systemet, och i toppen av de baltiska kommunistpartierna fanns stalinistiska balter. Ryssarna och balterna hade samma demokratiska rättigheter, eller snarare avsaknad av dem.
Nu är situationen den omvända. Tjugo år efter Sovjets fall har en ny generation ryssar växt upp i det fria och ”demokratiska” EU-landet Lettland. Men själva saknar många av dem, precis som sina föräldrar, de mest självklara demokratiska rättigheter. Som ”icke-medborgare” får ryssarna ingen rösträtt, de får inte ens organisera sig politiskt för att försöka förbättra sin situation, och utan pass kan de inte resa utomlands.
Det språk som talas av nästan en tredjedel av landets befolkning, och över hälften i huvudstaden, är inte ens erkänt som ett minoritetsspråk. Ryska talas överallt i Riga, på gatan, i spårvagnen och affärerna. Men inte officiellt, och inte i stadshuset och parlamentet.
I de baltiska länderna är arbetslösheten bland ryssarna tredubbelt större än bland den etniskt baltiska befolkningen. Detta är statistik från innan den nuvarande kapitalistiska krisen. Situationen har troligen blivit mycket värre idag. Den sociala utsattheten leder också till ökad alkoholism, prostitution, sjukdom och förtidig död bland ryssarna.
FN och Amnesty International har upprepade gånger framfört kritik mot de baltiska länderna för hur den ryska befolkningen systematiskt diskrimineras. I början av år 2007 presenterade Amnesty en alarmerande rapport om situationen för ryssarna i Estland, vilket de estniska myndigheterna bara fnös åt.
Men just det året skulle visa sig bli mycket laddat i Estland, då kravaller utbröt i Tallinn senare i samband med att myndigheterna flyttade undan ett minnesmonument över de sovjetiska soldater som stupade i andra världskriget. En sådan symbolisk handling, som den ryska befolkningen såg som en stor skymf, blev alltså droppen som fick bägaren att rinna över. Diskrimineringen mot ryssarna i Baltikum har också lett till att dessa, speciellt ungdomarna, blivit mer rysknationalistiska än de någonsin varit.
Istället för att ta vara på den enorma resurs som den ryska befolkningen skulle kunna utgöra för dessa unga EU-länder på gränsen mellan Ryssland och Europa, har de nya nationalistiskt sinnade myndigheterna i Lettland och Estland (i Litauen är situationen förhållandevis mycket bättre) valt att ta ut sin hämnd för sovjetstalinismen mot den kvarvarande ryska befolkningen, alienerat dem från samhället och samtidigt försvårat möjlighen till en bra relation med jätten i öst.
Men kanske kommer relationerna trots allt att förbättras. Så sent som i augusti 2009 restes i Riga en staty över den ryske nationalskalden Pusjkin som en gåva från Moskva, överöst av blommor på traditionellt ryskt vis, och som alla ryska tjejer vill posera vid för fotografering. Och jag låter mig också glatt fotograferas med Pusjkin, mumlandes på versen: Jag älskade dig, kanske älskar jag dig fortfarande…
Dessutom har Rysslands president Dimitrij Medvedev bjudit den lettiske presidenten Valdis Zatlers till Moskva den 9 maj för att delta vid segerparaden på Röda torget, då ryssarna firar sextiofemårsdagen av Sovjets seger över Nazityskland. Hittills har Zatlers varken tackat ja eller nej, och det är nog troligast att han avböjer, men om han skulle resa till Moskva blir han den förste lettiske president att delta vid segerfirandet, vilket skulle vara intressant eftersom Lettland officiellt förknippar Sovjets seger 1945 med ockupation.
Dessutom har det nya Lettland inte direkt gjort upp med sitt förflutna under nazitiden utan hyllar tvärtom gamla nationalistiska ”hjältar” som slogs på tyskarnas sida mot kommunisterna.
För övrigt är det inte svårt att lägga märke till den svenska imperialismens starka närvaro i Baltikum, med alla svenska företag som stormade in efter Sovjetunionens fall när marknaden öppnades upp. Överhuvudtaget är just skandinaviska företag tydliga i stadsbilden: De norska pressbyråbutikerna Narvesen finns i vart och vartannat gathörn, och de danska och framför allt svenska bankerna syns skrytsamt skyltandes överallt runt om på stan, trots finanskrisen.
Swedbanks huvudkontor är dessutom en ful modern skyskrapa i glas som reser sig utmanande tio meter högre än Stalintornet, som en markering om vem som har makten i den nya postsovjetiska eran.
Utan att ha gjort några större djupdykningar i vanligt folks vardagsliv har jag ingen direkt uppfattning om hur de har det nu under krisen i jämförelse med innan. Men efter mina fyra dagar i Riga, när jag står med resväskan på Centraltirgus och väntar på buss 22 till flygplatsen, kommer en medelålders man fram till mig och frågar om jag kan ge honom lite pengar.
”Vi har det så svårt här nu” säger han.
”Jag förstår det” svarar jag och tänker att jag ska ge honom alla mynt jag har kvar, men han säger att det räcker med en lats, vilket trots allt är femton svenska kronor och räcker till ett bra mål mat inne i saluhallarna.
Han tackar och frågar var jag kommer ifrån. ”Sverige” säger jag och vet inte om jag ska skämmas eller kanske behöva förklara mig, men han gör en grimas som går att tolka som både förvånad och lustig.
Text och foto: Per Leander
