Tunn roman om skräddarmästare Palm
Mäster
Alexandra Coelho Ahndoril
Bonniers 2009
Vänsterpartisten Alexandra Coelho Ahndorils tredje roman Mäster handlar om skräddarmästaren August Palm som införde socialdemokratin i Sverige på 1880-talet. Men denna sanna och viktiga historia som har potential att bli en stor och intressant politisk roman är istället en tunn sak som bara snuddar vid politiken och gör mig besviken.
Alexandra Coelho Ahndoril har uppenbarligen hjärtat på rätt sida. Hon vill förmedla de hårda förhållanden som oorganiserade arbetare levde under för hundra år sedan, med svält och hopplöshet, barn som auktioneras bort, och hur borgarstaten med sin polis brutalt bekämpar socialisterna. Och visst lyckas hon att måla upp en bild av smuts och hunger och sviniga snutar. Men politiskt blir det aldrig något djupare, och de gånger mäster Palm ska stiga upp i talarstolen får vi aldrig egentligen höra vad han har att säga. ”Ferdinand Lassalle, tänker han och lyfter blicken. Min stjärna, min flammande låga.” Och mycket mer än så blir det inte.
Det förekommer ingen riktig politisk diskussion eller större resonemang i boken, och när Hjalmar Branting dyker upp i slutet görs det bara en antydan om de politiska motsättningarna mellan den klasskampsinriktade Palm och den mera liberale Branting. Här skulle det kunna ha blivit riktigt intressant, men poängen uteblir.
Boken slutar också när historien egentligen tar sin början, på stormötet i Lill-Janskogen annandag jul 1881, när grunden läggs för bildandet av Sveriges första arbetarparti. Men också här utan att vi får veta vad Palm har att säga till folkmassan.
Alexandra Coelho Ahndoril lägger istället sin skrivarenergi på språkligt avancerade formuleringar som: ”Korta och arbetsstinna viker sig de ljusa timmarna bort i nattens oändliga utrymmen, där alla förlorade dagar göms. August skrider ut genom sina långsamma och mödosamma barnår, reser sig upp i de smala lemmarna och är nästan en yngling.”
Dessutom är det alltid komplicerat att skriva skönlitterärt om historiska personer. Det blir alldeles för mycket som känns påhittat och larvigt. Tolstoj var smart när han i Krig och fred lät fiktiva personer spela huvudrollerna och istället låta dem röra sig runt de verkliga historiska personligheterna Napoleon, tsar Alexander och marskalk Kutuzov. På så vis blir historien mera trovärdig och det som är sant är sant.
Mäster är inte dålig, men den är heller inte speciellt intressant. Det blir bara en stämningsbild, inget konkret. Läs en riktig biografi om August Palm istället.
Per Leander
intis@internationalen.se
