Förstatliga, ja, men det löser inte problemen
När Internationalen går i press denna vecka har nyheten just kommit att ”Saabaffären har gått i lås”. I alla fall tillfälligt. Frågan är om den plågsamma Saabföljetongen är över. Oberoende av detta står bilindustrins kris fortfarande i centrum för den debatt som startade i Internationalen i förra veckan.
Alltså: hur ska bilindustrins kris, i vid mening, hanteras? Inlägg kan skickas till intis@internationalen.se De får inte överstiga 6 500 tecken inklusive blanksteg.
Att formulera en politik för att rädda hotade jobb är ingen lätt sak. Att sätta den i verket är ännu svårare. Göte Kildén kritiserar Internationalens ledare för att den sätter upp en klimatanpassning av produktionen som svar på hoten mot jobben i svensk bilindustri och förespråkar istället att en förstatligad svensk bilindustri skall svara för norra Europas behov av miljöanpassade bilar.
Jag delar helt uppfattningen att bara ett statligt ingripande kan rädda det som finns kvar av bilindustrin i landet. Men ett förstatligande löser inte problemen, inte de ekonomiska som ligger bakom krisen och definitivt inte de ekologiska som hänger över oss alla, oavsett var vi arbetar. (Skall man vara formell är faktiskt Saab redan förstatligat, fast av den amerikanska staten genom GM och den försäljning som nu diskuteras är en slags privatisering…)
Götes inlägg reser två viktiga frågor: dels hur ett hållbart transportsystem ser ut i praktiken och dels hur det kan bli möjligt att mobilisera den kraft som kan rädda de hotade jobben i bilindustrin. Svaret är inte givet på någondera.
Först till frågan om transporterna. Känslorna kring bilen är starka och det finns många skäl både att tycka om och ogilla bilar och bilism, den individuella frihet bilen ger (och inte minst symboliserar) kan till exempel ställas mot de 40 000 som dör varje år på vägarna bara inom EU. Men det är sekundärt i dagens läge. Världens 600 miljoner bilar står för en stor och ökande andel av koldioxidutsläppen, om man anser att alla människor har samma rätt till transporter som vi skulle det ge ett tillskott på ytterligare runt 2 miljarder bilar och omintetgöra alla försök till klimatanpassning.
Bilindustrins svar, den ”gröna bilen”, är i stor utsträckning blå dunster där syftet inte är att lösa klimatproblemen utan att sälja fler bilar. ”Miljöbilarnas” minskade bränsleförbrukning vägs mer än väl upp av en ökande bilism. Samma sak med det mesta av de bränslen som lyfts fram som alternativ till olja. I förra veckan lade till exempel Expertgruppen för miljöstudier fram en utredning som visade att den svenska satsningen på etanol ökat utsläppen.
Elbilarna, som Göte nämner som lösning, är dagens mode i bilmässornas montrar. (I försäljningshallarna härskar dock fossilbrännarna oinskränkt.) Men el är ingen energikälla, det är en energiform som måste produceras och idag kommer 2/3 av världens elektricitet från fossileldade kraftverk. Redan att ersätta denna fossilförbränning med förnybar energi är en enorm utmaning.
Den massbilism som hela samhället är anpassat till, alltifrån köpcentra som byggs utanför städerna till reseavdrag som styr boendet i bilberoende riktning, är helt enkelt inte ett hållbart transportsystem. Det betyder inte, som Göte uppfattat det, att alla bilar måste avskaffas.
Men det innebär att bilen inte kan förbli den bärande balken i samhällets transportsystem utan istället användas till det den är bäst på: att fylla ut glappen i kollektivtrafiken, till exempel där befolkningen är gles.
Glesbygden är billobbyns älsklingsargument, men det är inte främst glesbygdsbor som gynnas av dagens bilpolitik. Den allra största delen av reseavdragen görs t.ex. runt Stockholm, Göteborg och Malmö. Sju av de tio kommuner som har högst reseavdrag ligger för övrigt runt Göteborg. Möjligen kan här finnas ett samband med en lokal biltillverkares inflytande…
Så till frågan om jobben. Självklart behöver vi slåss för att stoppa uppsägningarna och bevara kollektivet, om det slås sönder kan vi inte vinna någonting. Men skall kampen för jobben ha en chans att lyckas krävs att den blir en samhällsfråga, att det skapas ett politiskt tryck för att verksamheten skall finansieras gemensamt eftersom den i sig är så viktig för samhället.
Göte menar att vi socialister skall förespråka en svensk biltillverkning. En bilism på en hållbar nivå, mycket lägre än dagens, innebär en helt annan nivå på bilindustrin, ytterligare minskad om de kvarvarande bilarna blir funktionella bruksföremål och inte byggs för att bytas ut i rask takt. Kanske är det lämpligt att en del av dessa betydligt färre bilar tillverkas i Sverige; att som idag utveckla likvärdiga produkter parallellt och sedan skicka dem kors och tvärs över världen är ett av många exempel på kapitalismens slösaktighet.
Dock är det en nederlagslinje att försvara den ”svenska” bilproduktionen gentemot ”utländska” företag i den internationella konkurrensens hundslagsmål. Det ställer arbetare i olika länder mot varandra där vi istället behöver samarbeta om gemensamma intressen och mål. Vad vi alla behöver göra är att försvara våra jobb och slåss för att den produktion vi bedriver svarar mot samhällets behov, inklusive behovet av att bevara vår livsmiljö.
Tvärtemot Göte tror jag därför att det är avgörande att samtidigt ”försöka greppa både över närtid och framtid”, att svara på dagens frågor på ett sätt som pekar mot en långsiktig lösning. Jag anser dessutom att både frågan om jobben och livsmiljön i högsta grad ligger i ”närtid”. Klimatkrisen kräver att vi under några få decennier ställer om de samhällen som kapitalismen i 250 år byggt kring fossila bränslen till långsiktigt hållbara ekonomier, den största utmaning mänskligheten ställts inför.
Den stora tragedin är att inget av detta diskuteras brett i fackföreningarna, arbetarklassen sitter på åskådarbänken medan framtiden avgörs högt över våra huvuden. Orsakerna är flera, brist på kollektivt självförtroende är en och avsaknad av självständiga alternativ är ett annat. Skall vi kunna angripa både klimatfrågan och den hotade nedrivningen av svensk bilindustri behöver vi ta oss an båda dessa saker.
Om vi klamrar oss fast vid att okritiskt kräva fortsätt produktion av de varor som kapitalismen frambragt kommer vi att förlora, på både kort och lång sikt. Vad som krävs för att tvinga staten att ta över bilindustrin är en bred samhällsrörelse som tar sin början hos oss som arbetar i bilindustrin men sträcker sig långt utanför fabriksgrindarna. Skall en sådan rörelse bli verklighet i klimatkrisens tid kan den knappast basera sig på statsstöd åt en produktion som bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser.
Jag tror istället att kravet på att använda bilindustrin – med den enorma förmåga att utveckla och masstillverka avancerad teknisk utrustning som finns där – för den nödvändiga omställningen av ekonomin, är något som har mycket större möjlighet för att ligga till grund för en sådan mobilisering för jobben och klimatet.
Lars Henriksson
[...] Lars Henriksson, Förstatliga, ja, men det löser inte problemen. [...]
[...] Lars Henriksson, Förstatliga, ja, men det löser inte problemen. [...]