Samuel Adams: radikal ledare i den amerikanska revolutionen

04 januari 2010

Kultur, TV

Sveriges Television visar just nu den sevärda serien ”John Adams” om den amerikanske revolutionären som blev USA:s andre president.

Men John Adams var egentligen en ganska moderat och försiktig revolutionär, en sån som kommer till makten när striderna är över, revolutionen har segrat och massan har tröttats ut och börjat lugnas ner.

John Adams kusin däremot, Samuel Adams, var en av den amerikanska revolutionens mest radikala ledare och främste organisatör. Likt en Robespierre eller en Trotskij med sin permanenta revolution, ville också Sam Adams att revolutionen skulle gå hela vägen. Han tyckte inte att det var nog att bara kasta ut engelsmännen ur Amerika. Medan John förhandlade fram fredsavtalet med britterna 1783, hade Sam helst velat låta revolutionen segla vidare över Atlanten och göra slut på kung George en gång för alla.

Till skillnad från sin kusin John hade Sam också arbetat för revolutionen flera decennier innan den skulle bryta ut 1776. Redan 1748 hade den då 26-årige Sam Adams grundat tidskriften Independent Advertiser där han agiterade mot monarkin och för självständighet från England. Det var också Sam Adams som organiserade Boston Tea Party 1773, en revolt mot britterna som kusinen John vid den tidpunkten fortfarande fördömde.

Likt Petrograd 1917 var arbetarstaden Boston vid den här tiden en rasande revolutionär motor vars radikala energi spred sig ut i landet och satte hela det amerikanska folket i rörelse. Överallt i Boston uppstod politiska diskussionsklubbar där Sam Adams och andra agitatorer talade för revolution, och som i sin tur tvingade de fega och försiktiga politikerna i huvudstaden Philadelphia till handling.

Den brittiske marxisten Alan Woods tvekar inte att jämföra dessa klubbar med den ryska revolutionens sovjeter i sin bok Marxism and the USA.

Den amerikanska revolutionen var en borgerlig och antikolonial revolution, progressiv för sin tid och ett nödvändigt steg i den historiska utvecklingen med övergången från feodalism till kapitalism.

Men bland de borgerliga revolutionärer av George Washingtons typ, som främst drevs i kamp mot monarkin för att stärka sin egen makt och privategendom, fanns också radikalerna av Samuel Adams typ, som ”tog arbetarklassens synpunkter på allvar och ansåg det fullständigt legitimt att hantverkare och arbetare skulle delta i den politiska processen” skriver Howard Zinn i Det amerikanska folkets historia.

Thomas Jeffersons självständighetsförklaring, som även proklamerade att alla människor är födda jämlika, var också det mest revolutionära manifest världen dittills skådat, då lika radikalt som Kommunistiska Manifestet århundradet därpå. Den amerikanska revolutionen skulle också få en stor betydelse för den franska revolutionen ett par år senare.

Antagandet av Jeffersons frihetsmanifest den 4 juli 1776 blev startskottet för revolutionen, men när revolutionen hade segrat och det blev dags att skriva den amerikanska konstitutionen 1787, fick varken Thomas Jefferson eller Samuel Adams vara med.

När den nya konstitutionen hade antagits bakom stängda dörrar, stod det klart att bara en liten minoritet av det amerikanska folket, männen med tillräckligt stor egendom, skulle få rösträtt.

Detta trots att småfolket i form av hantverkare, arbetare, bönder, fiskare och jägare hade utgjort kärnan av revolutionen och tjänat som dess soldater i kriget. Kvinnor, slavar och indianer fick självklart inte heller någon rösträtt.

En mycket bra men tyvärr ganska bortglömd amerikansk film från 1985, med det passande namnet Revolution, skildrar revolutionen från småfolkets perspektiv. Huvudpersonen spelad av en ung Al Pacino är en pälsjägare som tillsammans med sin son blir tvångsinkallad som soldat i självständighetsskriget. Till en början försöker han rymma och komma bort från striderna, men till sist inser han att han inte kan gömma sig för revolutionen och blir allt mer övertygad om att den är nödvändig och rätt.

Men när revolutionen till sist har segrat blir besvikelsen stor eftersom han inte får ta del av de demokratiska rättigheter han kampat för. Landet som skulle tillfalla alla har istället delats upp bland dem som redan hade mest.

George Washington har som USA:s förste president (1789-1797) också ärats med att framställas som revolutionens främste ledare, en historieförfalskning som påbörjades redan under hans livstid för att försvaga de radikalare politikerna med Samuel Adams i spetsen.

Det lanserades tidigt en personkult kring George Washington, och än idag hänger Washingtons porträtt i de flesta skolor, ofta i varje klassrum där han kan bevaka barnen så att de växer upp till goda amerikanska medborgare.

Den rysk-amerikanska historikern Nina Tumarkin, som specialiserat sig på sovjetisk kultur och framförallt kulten kring Lenin, hävdar att den sovjetiska Leninkulten och den amerikanska Washingtonkulten är klart jämförbara, med sina hjältelegender, monument, gator och städer uppkallade efter de båda revolutionärerna i respektive nationer.

Men om Lenin trots allt var ett revolutionärt geni, var Washington i verkligheten både som politiker och härförare ganska medioker, och han saknade helt förmågan att känna sitt folk och sina soldater. Washington som fått sin militärutbildning av engelsmännen trodde att han kunde använda samma stridsteknik som britterna, och låta ställa upp arméerna mot varandra för att utkämpa slagen under likvärdiga förutsättningar.

Men medan de professionella brittiska rödrockarna, som utgjorde världens då starkaste militärmakt, med iskall disciplin marscherade rakt fram mot sina fiender utan att tveka inför kulorna, klarade de oerfarna amerikanska soldaterna inte av den sortens krigföring, och blev slaktade av engelsmännen på slagfälten.

Istället var det de amerikanska partisanerna som spelade den mest betydande rollen i frihetskriget. Partisanerna stod inte under Washingtons befäl, utan var istället organiserade i små grupper med demokratiskt valda ledare, vilket gjorde stridsmoralen hög. Det var deras ihärdiga gerillakrigföring som långsamt men effektivt försvagade och demoraliserade engelsmännen. Sen spelade Frankrikes militära stöd till amerikanarna också en stor roll i kriget.

Om staden Leningrad fick sitt namn först efter Lenins död 1924, fick staden Washington sitt namn redan 1790 när George Washington själv precis blivit president. Att skapa den nya huvudstaden Washington var inte bara en del av personkulten, utan också ett sätt för makthavarna att fjärma sig från massorna i de stora arbetarstäderna Boston, New York och Philadelphia.

Behovet av en säkrare plats som huvudstad stod klart för politikerna efter att flera hundra revolutionära soldater försökt storma kongressen i Philadelphia 1783 för att kräva sina rättigheter.

Samuel Adams blev kvar i Boston där han valdes till guvernör över Massachusetts och bland annat införde fri skolgång för barn, inklusive flickor, vilket då var mycket radikalt, rent av kontroversiellt. Hans kusin John Adams, som ju ursprungligen hade varit emot revolutionen, blev Washingtons vicepresident och sedan själv president 1797. Efter att John Adams på allvar försökt återupprätta monarkin, fast nu med en amerikansk istället för engelsk kung, fick han inte sitta kvar längre än en mandatperiod utan förlorade presidentvalet 1801 mot ingen mindre än Thomas Jefferson. Men då var Samuel Adams redan gammal och sjuk och skulle snart dö.

Idag är Samuel Adams kanske mest känd för det öl som bär hans namn, men under det amerikanska frihetskriget sågs han som revolutionens främste politiske ledare. ”Likt alla revolutionära ledare, från Cromwell till Lenin, beskylldes han av sina motståndare för att vara en diktator” skriver den amerikanske marxisten George Novack i sin bok America’s Revolutionary Heritage.

Men Samuel Adams var ingen diktator, och han blev aldrig USA:s president.

Per Leander
intis@internationalen.se

, , , , , , ,

Subscribe

Subscribe to our e-mail newsletter to receive updates.